17 juli, Sista bloggen med gänget
Inte kunde jag väl tro att jag skulle hitta Något som skulle kunna stå som symbol för hela vårt reseäventyr, "nostra avventura". Drömmarnas dröm, våghalsig, smått orealistisk, men vacker, unik och till synes utan något storslaget mål.
Men visst, framför allt Lina visste att hon ville komma "under skinnet" på en annan kultur, att lära känna och kanhända rentav förstå den. Det visade sej svårare än hon trott, det hade behövts än längre tid och ett annat boende, men ambitionen fanns. Jag, Jotte, ville följa med Lina, jag ville följa med på Det Stora Äventyret, ta chansen att se vad som skulle hända OM IFALL .... Det blev en hel del helt oväntade upplevelser, storartade, annat mera väntade och bekräftande. Men det starkaste var nog det som utspelades inom mej själv.
Så vad är nu detta Något som så till den milda grad symboliserar allt detta? STEGEN, naturligtvis! Stegen! Lek med tanken ......
Hela idén med köpet av en 5-meters stege som, surrad på ett takräcke, skulle forslas från södra Sicilien upp genom hela Italien till tyska gränsen, för vidare befordran genom hela Tyskland, för att slutligen via färja till Sverige ta sej de sista milen till Västra Näs. Så här formulerat verkar det inte bara dumdristiskt utan helt ogenomförbart. Alltså en vacker och heroisk men i realiteten helt ogenomförbar dröm.
Men observera nu: detta är en efteråt-beskrivning. I köpögonblicket hade jag ingen annan tanke än "bara man surrar den ordentligt så ...", dvs som vi gör i Sverige, så kommer allt gå som smort. Lina var inte lika säker och si, där bet jag mej i tummen. Den italienska, byråkratiska ordnings(över)makten hade sina regler och då .... Ja, resten är historia som man säger. Så .... stegen hämtade vi efter några veckors kärleksfullt omhändertagande hos en snickarmästare, inte en kotte kan se "ärret". Kontrabasen kom hem för några dagar sedan, även den kärleksfullt och hantverksskickligt hopplåstrad, inte en kotte kan se "ärret". Så här är vi nu, slutet gott allting .....inte så litet kaxiga för vi "snuvat" den anonyma fienden på sin seger. Med en till synes oöverblickbar mängd bilder i laptopen , med en upplevelse som vi fortfarande varje dag pratar om, ett fördjupande av vår relation och ... ja, ett rikare liv att ta spjärn mot när så behövs. Och vi har lovat varann, heligt och dyrt, att det blir åtminstone en likadan resa till. "När då?" undrar kanske ni. Ja , om inte förr så i varje fall vart 50:e år !
Jotte
13 maj, Vägen hem
I flera veckor har vi haft det i oss - nu är det nästan slut, nu är vi på väg. Man försöker mota bort tanken, nämner den knappast med ord, men den finns där och påverkar oss hela tiden. Redan tidigt funderade vi på den långa vägen hem och hur vi skulle kunna göra den rimligare. Biltåget hade funnits i tankarna redan för något år sedan. På nedresan fanns inte möjligheten, turerna och destinationerna passade inte vår plan. Och tur var väl det - vår tidtabell höll ju inte alls. Men på hemvägen då? Ja, redan i februari undersökte jag saken och vi slog till. Det var ju överkomligt i pris - i alla fall jämfört med de kostnader som skulle bli med vår takt på körningen. Att vi sen skulle bli med stege, det ingick ju inte i planen. Många turer blev det med Autozug, via telefon och mail, för att förhandla fram möjlighet att få åka, inklusive en stege på taket.Vi lyckades inte få rätsida på dom diskussionerna innan det hela fick sitt abrupta slut på grund av den italienska polisen.
Alltså såg vi till att vara i avreseorten Alessandria, en hittills fullständigt okänd stad i närheten av Torino och Genova, ett helt dygn före avfärd.
Våra sista dagar på de italienska vägarna blev mycket lindriga med korta etapper och lagom mycket trafik. Dock fick vi än en gång närkontakt med den italienska polisen som den här gången ville se våra bildhandlingar. Rätt överraskande var de att se deras handbok med sammanställning av alla europeiska länders krav och dokumenttyper. Enligt dem är Sverige krångligast i Europa vad gäller just fordonsdokument och säkerhetsföreskrifter! Det var skönt att faktiskt kunna samtala med dem, de representerade också en mer human del av polisväsendet, och kanske var det den dialogen som gjorde att de såg lite mellan fingrarna när inte riktigt alla papper gick att frambringa.....
Med avsågad stege, nu inuti bilen, för att tillmötesgå Autozugs krav, rättade vi in oss i kön av exklusiva sportbilar, veteranbilar på väg till ett race mellan Holland och Frankrike samt ett flertal barnfamiljer. Vi hade spekulerat en hel del i hur själva lastningen skulle gå till. Och även om den inte skedde med den tyska disciplin vi förväntat oss så flöt det rätt så smidigt.
Sen återstod bara någon timme innan det var dags att säga - arrividerci Italia!
Tågresan pågick i ca 20 timmar och var varje minut något helt annat än autobahn. Egen kupé, personal som inte kände några gränser för sin serviceanda, vin till kvällen och frukost när man vaknat. Egen medhavd delikatessmatsäck (i stället för restaurangvagnens utbud) gjorde detta dygn till rena semestern.
I Hamburg sen eftermiddag var det ju rena barnleken att ta sig till Travemunde (nåja, komma ut ur Hamburg krävde sin man). Dessförinnan hade dock stegen fått flytta upp på taket igen. Väl i färjeläget rullade vi rakt in på bildäck och flyttade in i en rymlig hytt. Fem minuter före utsatt tid lämnade vi kajen. När jag drog upp rullgardinen kl 06.05 trodde jag inte mina ögon. Just, precis då passerade vi bron. Lungt och stilla tog vi oss in till Malmös hamn, möjligen inte riktigt vakna, men morgonen var så vacker som den väl bara är i maj.
Genom Skåne med vidöppna, nyfikna ögon. Nåja, vårbruket är inte så långt gånget....
.... men bokskogen har slagit ut..... och vitsipporna blommar än...
Vi närmar oss välbekanta trakter och det känns väldigt naturligt att sakta farten.
Vi är alltså hemma - tillsammans med en itusågad stege
Lina & Jotte
PS! Tack för gott sällskap genom 80 blogginlägg!
12 maj, Längtan och saknad
Så här i slutfasen, under hemresan, ägnade vi oss, var och en, åt en sorts summering. Vad, utifrån italiensk horisont längtar jag till där hemma? Och vad tror jag att jag kommer att sakna när jag tänker tillbaka? Så här blev det:
Det Jotte längtar till.....
att kliva rakt ut i trädgården på morgonen när man är nyvaken och Lina och jag kan gå vår "vanliga runda"
att sätta sig vid flygeln, inte tända ljus utan spela i mörkret och tystnaden
att knalla ner till snickarboden och bara göra "onyttiga" saker
allt kring segelbåten
att träffa barnen, barnbarnen och goda vänner
ut och cykla i svensk natur
viss svensk mat t ex fisk av alla slag, äpple och oxkött
göra sig förstådd, språkligt
surdegsbröd från Ritz
att sommarbada på Näset
att få musicera med musikerkompisar
Det Lina längtar till….
Trädgården och växthuset och allt som snart ska blomma – gullvivor, löjtnantshjärta, förgätmigej, liljekonvaljer, kejsarkrona, iris, schersmin, syrener, kastanjer… För att inte tala om det som ska planteras – än finns det väl tid? Tomater, sockerärtor…. Och hur går det med sparrisen?
Sängen. Lagom mjuk, ingen sänggavel som fötterna stöter emot. En stödjande kudde. Och viktigast av allt – varsitt täcke i påslakan. Inga överlakan och tjocka filtar eller täcken mer. Där är jag riktigt svensk.
Naturen. Öppen och tillgänglig, glest befolkad, självklar. Nästan aldrig nedskräpad. Nabben, nu i maj med blommande slån som snödrivor och näktergalen, stigen till Sandviken och sen längs havet, i alla väder och årstider.....
Frukost på vårt vis. Farväl kakor, Nutella, feta plastinpackade gifflar. Välkommen till riktigt bröd, ost, yoghurt, musli, gröt och lingon!
Att köra bil på okända vägar och ändå VETA att jag inte riskerar att stöta på en tunnel.
Att få spela på en renoverad bas (som låter lika bra som tidigare) och att ta oss an en ny repertoar.
Gott om plats i köket och vid arbetsbord, dessutom med hur mycket ljus som helst, både dagsljus och belysning. Att det ska vara så ovanligt!!
Goda vänner att samtala med, länge!
Tid för reflektion.
Det Jotte redan saknar...
tiden, att veta att jag/vi inte behöver låta bli att göra något vi vill göra bara för att tiden inte tillåter det
undrar vad som finns bakom nästa krök...
musicera tillsammans med Lina
bada och guppshoppa (inte nödvändigtvis samtidigt)
allt kring bloggeriet
cykla runt med Brompan och upptäcka nytt
fotografera och titta på bilderna i datorn på kvällen i sängen
att duscha utomhus
att äta frukost ute varje morgon
fågelsången
juiceritualerna och drycken
den storslagna naturen och husen/gatorn i framför allt barockstäderna
utflyktsmatsäcksritualen
gelato och café
att ge sig iväg på morgonen och känna förväntan inför dagens utflykt
gemensamt planerande och sedan efteråt, när dagen är slut, berätta för/lyssna på den andre
olivträden
de oväntade musikmötena som uppstår ur lusten att få kontakt med andra människor
Men vad jag överallt annat saknar är min fulla förmåga att se. Att därmed återigen bli en fullvärdig människa som deltar på samma villkor i livet som alla andra. I det stora, TV, tidningar, böcker etc, såväl det nära, dvs Lina, mina barn och barnbarn, vännerna. Att SE människor och yttre företeelser och därmed kunna FÖRSTÅ livet. Det längtar jag efter så intensivt att jag varje dag måste trycka ner det. Det är lätt att känna sig förminskad som människa. Jag tror (vet) att Lina också känner den sorgen men kämpar med det, samtidigt som hon vill vara lojal med mig Det är tufft. Så länge som vi var på resande fot hade vi resandet som övergripande mål och kunde därmed "gömma" oss i det. Nu är vi hemma i vardagen, i det som räknas, nu är det på riktigt. Så nu är min stora uppgift att stiga ur bilen i Västra Näs, räta på ryggen, spänna ögonen i min omgivning och säga: !Tjen! här har du inte Jottegrande, inte heller piccojotte, men väl den blivande Jotte terzo, vad tror du om det?
Arrividerci amici,
Jotte
Det Lina redan saknar….
Känslan av att tiden varit näst intill oändlig och att jag själv kunnat bestämma vad den ska användas till. Och framför allt att jag fått ha den tiden tillsammans med Jotte.
Alla möten med oerhört vänliga, hjälpsamma, ibland också glatt nyfikna människor. Aldrig inställsamt eller ytligt, alltid självklart.
Den otroliga floran av små personliga, specialiserade matbutiker – slakteri, charkuteri, specerier, bageri, konditori, fiskbutik, grönsaker och frukt. Och chansen att få något tips, någon tillagningsanvisning eller en liten bonusvara på köpet. Nästan alltid är det en upplevelse att handla mat.
Den trevliga vanan att alltid hälsa på sina medmänniskor. Var man än stöter på varandra – i en gränd, på ett postkontor, i en liten butik – så finns ett självklart buongiorno eller salve när man stiger in och också när man går ut.
Blommande vägkanter.
Det salta havsvattnet som gör att bad blir ett sant nöje - man flyter omkring, guppar lite lojt med vågorna.
Il café – alltid i närheten, alltid gott, alltid billigt. Och fort går det!
Landskap och bebyggelse. Så mycket variation, så många överraskningar. Så rikt det här landet är!!
Frukost utomhus från december till nu, alltid med nypressad apelsinjuice.
Trafikkulturen i stan och på småvägarna, gärna serpentin. Visst är det tempo men också så intressant effektivt och välfungerande trots ett ytligt kaos. Trodde aldrig att jag skulle kunna trivas där, bakom ratten.
Citronträden - som ju alltid bär frukt. Färgen, formen, tyngden. För att inte tala om blomdoften!
Själva inställningen till livet där det faktiskt är viktigare att verkligen leva och ta till vara det man har (även om många säkert har det ganska knapert) snarare än ordning, effektivitet och nytta.
Ännu vet jag inte vad resan gjort med mig eller oss men jag vet att det var rätt att göra det här avbrottet i vardagen. Den var värd varenda krona och all möda den också innebar. Den gav så mycket glädje, insikter, frågor och faktiskt, livsaptit. Mot alla odds åkte vi iväg, trots problemen som så akut drabbade oss. Jag är stolt över och glad åt att vi inte tvekade, inte väjde, trots att vi visste att det skulle innebära utmaningar vi egentligen inte var rustade för. För det viktigaste med den här resan är att den gav oss en unik möjlighet att leva sida vid sida oavbrutet varje dag och det vore konstigt om inte det betyder något på sikt.
Lina
8 maj, En felande länk
I vårt upptäckande av Sicilien har det länge saknats en pusselbit - Palermo. Nog har nyfikenheten funnits men hittills har småstäderna och landsbygden fängslat mer. Nu skulle det äntligen bli av. Tacka Verdi för det! (Vi ville ju gå på Verdi-opera någon gång under vår resa och det var här vi hittade rätt föreställning vid rätt tidpunkt).
Vi dimper ner söndag kväll, efter tidernas åskväder som gav några timmars försening. Flygplatsen ligger inklämd mellan havet och höga,dramatiska, svarta berg. Entre'n är alltså storslagen.
Flygbuss in till centrum där vi möts av ett härligt folkliv på bilfria huvudgator, söndagen till ära. Det lilla hotellets värd har mörka ringar under ögonen men är otroligt entusiastisk och förser oss med information om lämpliga strategier för morgondagen och en utmärkt tips för kvällens middag. De mörka ringarna får sin förklaring några dagar senare. Han är alltid i tjänst, alltid lika serviceinriktad, alltid entusiastisk, oavsett om det gäller bussar, frukost eller att lämna över strykbordet.
Vi öppnar balkongdörren och översköljs av storstadsljud. Det här har vi faktiskt saknat, det känns väldigt tydligt. Och än tydligare blir det de följande dagarna som fylls av folkliv, utbud av alla de slag, marknader, sevärdheter, bussar, buller, uteliggare, exklusiva butiker, hjälpsamma människor.
Det är en spännande stad vi kommit till. Stor (2 miljoner invånare), med spår av en brokig historia där inte minst de arabiska inslagen känns spännande. Men också krigets spår, fattigdomen och maffian finns där som en botten. Vi är inte så pålästa och kan inte dechiffrera allt men fascineras oupphörligt. Turismen är större än vi väntat, avstånden mindre. Den etniska mångfalden är påtaglig, likaså uppfinningsrikedomen för att hitta en försörjning. Alla de vackra husen som är så förfallna, på gränsen till sammanrasade, de både fascinerar mig och gör mig bedrövad. Nästan lika bedrövad blir jag ju när de är ambitiöst och påkostat renoverade och det riktigt lyser nyrikedom och lyx om dem. Måste det bli så, finns det inget annat sätt?
I alla händelser - vi får en glimt av de berömda matmarknaderna, ser några av den gamla stadens historiska byggnader, går på museum där min favoritarkitekt Carlo Scarpa haft ett finger med i spelet, åker buss, äter glass, och - inte minst - besöker den fantastiska Monreale-katedralen.
Tre dagar är för kort. Storstäder är väl inte det vi brukar längta till - men den här gången blev vi inte mätta.
Lina
8 maj, Veni, Vidi, Verdi!
Det är fullbordat! Vi sökte vår Fader i Himmelrik, och fann honom på sin tron, fortfarande! Det ÄR i mina öron oöverträffad musik, drabbande, gripande, oerhört vacker!
I andra akten, när Rigoletto förnedras av hovfolket, och han ber om nåd och lämnar ut sin vånda , ogarderad, utan något som helst skydd, då brast det för mig En högst trovärdig ,enkel man (och pappa), på scenen, tillsammans med Verdis psykologiskt djuplodande berättande musik fick förmodligen mina sorger att förlösas, kanaliseras. Kanske de gångna dagarnas och årets större och smärre sorger samlades i Rigolettogestalten.
Är inte det att reducera Verdi till en slags enkel impulsregulator, är man tillräckligt skicklig så går det att manipulera vem som helst till vad som helst?! Nej, jag tror inte det är SÅ enkelt. Däremot tror jag att den stora konsten erbjuder en möjlig kontakt med sej själv om man är beredd till det, just där, just då.
Det må vara hur det vill med den saken, låt mig ta det ifrån början som det ju brukar heta i sagans underbara värld.....
I andra akten, när Rigoletto förnedras av hovfolket, och han ber om nåd och lämnar ut sin vånda , ogarderad, utan något som helst skydd, då brast det för mig En högst trovärdig ,enkel man (och pappa), på scenen, tillsammans med Verdis psykologiskt djuplodande berättande musik fick förmodligen mina sorger att förlösas, kanaliseras. Kanske de gångna dagarnas och årets större och smärre sorger samlades i Rigolettogestalten.
Är inte det att reducera Verdi till en slags enkel impulsregulator, är man tillräckligt skicklig så går det att manipulera vem som helst till vad som helst?! Nej, jag tror inte det är SÅ enkelt. Däremot tror jag att den stora konsten erbjuder en möjlig kontakt med sej själv om man är beredd till det, just där, just då.
Det må vara hur det vill med den saken, låt mig ta det ifrån början som det ju brukar heta i sagans underbara värld.....
På väg ut till dagens första aktivitet passade vi på att hämta ut våra förbeställda biljetter. Teatro Massimo är den ena av stadens två stora teatrar. Den planerades som en hommage till Italiens enande 1861, och byggandet kom igång 1874. Med diverse förseningar, av politiska och andra skäl, blev slutdatumet 1897, och då hade Palermo Italiens största och Europas tredje största operahus att stoltsera med. Så med att allt inför kvällen verkade klart for vi iväg till Monreale.
Dagen blev lyckad . Med gott humör, men med lite ont om tid, laddade vi batterierna på vårt hotellrum, fräschade upp oss, svidade om. Vi bodde ju faktiskt på Hotell Verdi (jo det ÄR sant!) bara ett stenkast från Teatro Massimo!
Så vi var snabbt på plats, i god tid. Vi skulle naturligtvis föreviga detta historiska tillfälle, Lina skulle dokumentera att JAG VAR DÄR. Så skedde också.
Teaterns frontpersonal var, med förlov sagt, rätt snorkiga men detta var i sammanhanget en bagatell. Eftersom fotoförbud gällde åtlydde just vi det medan många andra fotograferade friskt.
Vi gick följaktligen in och satte oss tidigt i denna enorma salong. Vi hade nog väntat oss en ännu mer imponerande upplevelse. 2300 människor som publik ÄR ju en hel del. Det mest imponerande var de sex raderna ovanför våra huvuden. Lokalen för övrigt var ganska sparsmakad men vacker förstås. Publiken liknade till rätt stora delar vår egen operapublik. Kanske lite fler silverrävar än hemma. Fullt på parkett men lite mindre på raderna.
Så börjar föreställningen eller rättare så borde den börja. Det är nämligen så att det mest nesliga som kan hända på en teater händer nu . Ridån som ska falla på plats och så att säga helt magiskt öppna kvällens föreställning blir hängandes på sniskan, halvvägs och på sne'. Inte en gång, inte två gånger utan sju, åtta gånger, för varje gång väckandes allt större munterhet hos den alltmer engagerade publiken. Vad händer där uppe ? Jag kan tänka mej inspicient, scenmästare, tekniker, ja allas vånda, VAD GÖRA ? Men så kommer kvällens första och tack och lov varma applåd, ridån är på plats ochå omedelbart äskas tystnad. Tack gode Gud, jag kan tro att detta ska gå vägen.
Lina får bli mina ögon. Hur var scenbilden, kläder, regi ...? "Scenbilden är sparsmakad, en trappstegsformad sluten halvcirkel i rött mot en röd fond där gråblå smutsstråk gör att det röda, innerliga solkas. Rött återkommer också i detaljer som Rigolettos skjorta och Gildas skor efter att ha bllivit förförd av greven. Regin är också avskalad men tydlig. Huvudpersonerna är sig själva rätt upp och ned, inga tillägg som konstrar till eller fördunklar historien. Det är skönt!"
Så börjar föreställningen eller rättare så borde den börja. Det är nämligen så att det mest nesliga som kan hända på en teater händer nu . Ridån som ska falla på plats och så att säga helt magiskt öppna kvällens föreställning blir hängandes på sniskan, halvvägs och på sne'. Inte en gång, inte två gånger utan sju, åtta gånger, för varje gång väckandes allt större munterhet hos den alltmer engagerade publiken. Vad händer där uppe ? Jag kan tänka mej inspicient, scenmästare, tekniker, ja allas vånda, VAD GÖRA ? Men så kommer kvällens första och tack och lov varma applåd, ridån är på plats ochå omedelbart äskas tystnad. Tack gode Gud, jag kan tro att detta ska gå vägen.
Lina får bli mina ögon. Hur var scenbilden, kläder, regi ...? "Scenbilden är sparsmakad, en trappstegsformad sluten halvcirkel i rött mot en röd fond där gråblå smutsstråk gör att det röda, innerliga solkas. Rött återkommer också i detaljer som Rigolettos skjorta och Gildas skor efter att ha bllivit förförd av greven. Regin är också avskalad men tydlig. Huvudpersonerna är sig själva rätt upp och ned, inga tillägg som konstrar till eller fördunklar historien. Det är skönt!"
Och musiken då, framförandet? Egentligen är operan en pågående duett mellan Rigoletto och Gilda, avbrutna litet då och då av en hertig och en manskör, så bortsett från "Ack som ett fjun så lätt ..." och kvintetten är det naturligtvis narren och dottern som bär upp sången. Rigoletto var värdig, fullödig i sin sång och psykologiskt trovärdig, han var den botten som Gilda måste ha. Och Gilda VAR outstanding. Också högst trovärdig och med en silverklang i rösten som fick oss att både röras och jubla .... Och naturligrvis var hon den som lyckades få publiken att kräva, och få, bissering (omtagning).... Som det ju ska vara på en italiensk operascen. Och slutet fick oss ju att återigen röras till tårar, så lätt snörvlande reser vi oss i applådtacket, halva publiken jublande, andra halvan lätt blase föreföll det, kanske var uppsättningen inte helt traditionellt godkänd, vad vet jag.
Men nu kan vi åka hem till Sverige, vi kan inte toppa detta. Sorgsna, gripna och samtidigt med ett leende på våra läppar. Ett leende som bär oss vidare och får oss att kanske lättare leva vidare, klokare eller inte, det låter jag vara osagt. Men så länge musiken och berättelsen lever i oss får vi denna dubbla spegling av både Rigoletto, Lina ...och Jotte .... och vårt stora "avventura" .... och kanske Livet självt. Veni, Vidi, Vici, Verdi!
Jotte
7 maj, Ut på andra sidan
Tack för alla inkännande kommentarer och mail till våra sorgliga dygn med basen och stegen. Livet går trots allt vidare. Vi har haft 3 dygn i Palermo som blev en värdig final på vår resa - mer kommer men WiFi-kvalitén skapar viss fördröjning eftersom vi vill ha med bilder också!
Lina
4 maj, Sorgeliga saker händer än i våra da'r.....
Bara det sista kvar att packa in i bilen. Solen lyste trots att alla väderrapporter hade talat om regn. Förväntningarna var stora inför nästa etapp på vår resa. Vi hade ställt basen i hallen för att ha den beredd, det var bara den kvar. Jotte som svarar för inlastningen kom andfådd uppför trapporna. Hög luftfuktighet, stekande sol och några dåliga ben. Inget konstigt att vara andfådd då. Jag hörde bara en dov duns. Det var då det hände! Det som absolut inte fick hända och som vi klarat oss från genom hela resan, genom krångliga hotelltrappor, trånga parkeringsplatser, livliga grönsakstorg. Basen gick i backen. Det blev dödstyst i rummet.
Snabbt klä av fodralet. Vad var skadat???? Vi kunde bara konstatera en spricka i fogen mellan kropp och hals. En liten utandning var på plats men dagens goda humör var som bortblåst.
Vi kom iväg, körde genom Abruzzos gröna, böljande, intensivodlade och mycket vackra landskap mot havet. På vägen passerade vi avtaget mot Tollo, en liten ort med ett vinkooperativ, vars vin vi både hört talas om och provat. "Vi kör dit för att få med oss några flaskor". Vi fick ett ännu vackrare landskap på köpet, hittade fram utan problem. Stängt! Lite mer slokörade for vi vidare. Glassen som skulle pigga upp oss i Francavilla del Mare (vi hade provat den några dagar tidigare) gick om intet. Det var deras veckostängda dag.
Nästa mål var Castelfidardo med dragspelsmuseet som vi missade på vägen ner. Efter nio tunnlar i tät följ på motorvägen med lastbilar som flåsande, tutande hundar i häcken, mådde jag inte så bra. Det var nödvändigt att köra den långsammare kustvägen i stället. Resultatet blev att vi missade öppettiderna i Castelfidardo än en gång.
I Senigallia, dagens slutmål, fann vi tack vare GPS:en rätt snabbt fram till hotellet. Vi ville tillbaka till en restaurang från nedresan för att träffa, kanske spela med ägaren, som vi fick god kontakt med sist. Jo, det var öppet, jo han fanns på plats, jo han mindes oss. Så det blev lite mat, sen hämta dragspelet för att lira lite. En svensk på dragspel, en iranier på lånad gitarr i den italienska natten. Wow!
Så slutade ändå den här dagen bättre än den gestaltade sig.
Nästa morgon började också bra. Nu är vi ju i mellersta Italien. Det betyder frukost med lite mer skandinavisk profil. Planering i skuggan under kastanjerna. Vi sätter oss i bilen. Jotte känner bara lite på basen. Halsen verkar alldeles lös..... Det måste ju vara inbillning.....
Vi har fått tips från personalen på hotellet om gårdar där vi skulle kunna köpa dels vin, dels olja. Körde lite fel, stannade till, en polisbil kör upp vid sidan om - och ger oss besked om hur vi ska köra vidare. Återigen en av dessa små slingriga, otroligt vackra vägar. Det är ju inte så nära som det lät men vi hittar fram. Stängt för över en timme sedan!
Ska motgångarna inte ta slut? Bara att bita ihop, köra vidare, nu mot Bologna. Vi inleder med den långsamma kustvägen. Pausar med glass i en av oädnligt många badorter men går sedan på motorvägen. Nu är det i princip slättland så det går bra. Milen avverkas i ovanligt snabb takt. Bara två mil kvar.....
En polisbil kör upp, ligger sida vid sida, betraktar oss noga, kör om, vinkar in oss. Stegen! Två mycket bistra vägpoliser, begär i myndig ton körkort och bildokument. Det blir mycket tydligt, mycket snart, att fortsatt färd med den där stegen är omöjligt. Våra förslag att fördela längden proportionellt fram och bak är inget värda.VI MÅSTE KAPA! Här och nu! Subito!
Vi står på en trefilig motorväg med en vakande polisbil bakom oss. Två principfasta poliser sitter i framsätet med våra körkort i beslag och skriver rapport. Den kvinnliga polisen är stenhård och vill inte förstå min italienska. Den manliga är nog hennes underhuggare, han ord engelska. Jotte tar fram den nyinköpta sågen och gör vad han måste.Han har talar t o m någraju tänkt tanken, vet var snittet ska ligga, men det här är ingen verkstad, det är mord på befallning. Svenskt stål mot siciliansk kastanj. Inte en min från poliserna. Den långa slanka stegen är nu två nesligt korta bitar. Det som var unikt har blivit prosaiskt.
Vi lastar på nytt. Nu är det bara böterna som ska betalas. På plats! Här och nu! Visst, jag har kontanter. Men exakt summa "har jag inte". Och polisen är inte betrodd med växelkassa. "Följ oss!" Vi är nära en utfart från motorvägen med åtföljande betalstation. Den kvinnliga polisen kliver myndigt mellan personalkurearna och beordrar mig att stå stilla. Hon kommer tillbaka med oförrättat ärende. Ingen är bemannad. Snopet. Vi får helt enkelt ta oss ut genom automaterna. På andra sidan undrar hon oroligt " Fick ni växel?"
Jag frågar mig så här i efterhand:
Vad hade hänt om vi inte haft verktyg med oss för att kunna förkorta stegen?
Vad hade hänt om vi inte haft kontanter?
Vad hade hänt om jag inte såg till att växla min stora sedel vid betalstationen?
Det får vi aldrig veta. Men nu har vi inte längre ett autozug att stångas med. Men vi hade på gång en lastbilstransport.....
Vårt hotell i Bologna, nära flygplatsen, visar sig vara precis vad vi behöver. Oerhört tillmötesgående personal, engelskspråkig, bra rum mot gården, badrum stort som ett dansgolv, trygg parkering. Äntligen kan vi återigen examinera basen. Vi lägger den försiktigt på sängen. Öppnar fodralet. Det var inte inbillning..... Fogen har lossat helt och hålle och halsen är därmed lös. Strängarna hänger slappa. Något sorgligare är svårt att tänka sig.
Vi lägger den tillrätta i fodralet, bäddar med våra vinterjackor så det inte ska skava. När fodralet är stängt igen är det som att se en amputerad kropp.
Hur kan man sova efter ett sånt här dygn? Jo, man kan - men inte är det lätt att ta nya tag. Och Jotte vet att basen går att laga.
Lina
2 maj, I en röd liten stuga...
Nu sluts cirkeln. Nu återstår sista natten i vårt tillfälliga hem. Det blir några ytterligare hotell eller B&B-rum (Palermo och "Rigoletto" återstår ju), men sen är det oåterkalleligen Sverige som gäller. Så därför ett litet hastigt adjö till den märkliga Pretorobostaden.
Under våra Italienbesök har jag varje gång undrat hur det är att bo i dom där husen som klättrar på bergssluttningarna. Nu fick jag chansen. Den fantasieggande reliefen, färgerna, myllret, allt leder tankarna till mystik och overklighet. Lockande, väckande vår nyfikenhet. Och svar fick vi!
Först och främst skulle vi lotsa bilen på plats. Det gick med Guds försyn och en nyupptäckt liten dam på vår smartis, signora GPS. När vi sen upptäckte att vår bostad befann sej ca 100 trappsteg rakt upp i luften (lika kringelkrokigt som vägarna hit), då vidtog ett krigsråd: vilka väskor kunde vi lämna kvar i bilen, ta bara med det nödvändigaste.
Så blev det, vi kånkade på och kom till en makalös konstruktion som kallas Bostaden. Trappsystemet består och vi har övervåningen på ett hus, och den är också i två etager (förbundet med en trappa naturligtvis). Trångt och mycket nivåskillnader, men ljust via fönsterluckor i båda våningarna och med en vidunderlig utsikt. Det rycker naturligtvis i kameranerven hela tiden, men lugn, lugn, vi ska ju bo här i 2 veckor!
Och det är precis vad vi har gjort, snart. Gjort små utflykter, utforskat byn, kommit i kontakt med mycket vänliga människor (mycken grannkänsla faktiskt, trots den korta tiden), levt ett ganska vanligt liv i ett mycket ovanligt hus.
Mina skruttiga ben har bitvis gnällt men det är smällar dom får ta om dom vill vara med om något!
Och det är så det är: det känns berikande att ha fått bo så här .... men slätmarken på Näset kommer också att uppskattas, var så säkra.
Jotte
1 maj, Vad man gör om dagarna
Våra dagar här i Pretoro har innehållit en blandning mellan stilla vardag hemmavid och utflykter i närområdet. Det är en upplevelse i sig att åka till närmaste grannstaden Guardagrele för att köpa glass och på vägen få några hissnande snötoppade scenerier som bonus.
Strax därpå en äng där det var intensivt arbete med alla bikuporna.
Guardagrele är mycket mindre backig än Pretoro. Man kan gå gatorna fram utan trappor. Rätt så skönt som variation! Sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Men också 1400-1500-tal. Härligt efter all barock. Lätt att fascineras av alla detaljer.
Kyrkan mitt i stan har ett torn som kröns så märkligt av klockor ute i det fria. Jag såg gamla bilder där tornet avslutades på ett mer traditionellt sätt, med en smalare, täckt topp och öppningar för att klangen skulle nå ut. Staden förstördes i stor utsträckning under kriget. Kanske var det då tornet fick sitt nuvarande utseende?
På långt håll känner man doften, svänger runt ett hörn och får BÅDE blommande kastanj och blåregn!
Penne ligger närmare kusten. En stad där plötsligt TEGEL dominerar som byggnadsmateriel. Varför?
Överallt cyklister på snabba fordon. Även inne i städerna om de har tillräckligt med backar....
Vägar med blommande dikesrener. För att inte tala om det intensiva odlandet...
Oliver naturligtvis. Och nu är det inte längre det där charmiga odlandet för husbehovs skull, nu är det rejäla tag med stora ytor och mycket välskötta odlingar där träden står i räta rader, är beskurna och marken emellan ren från ogräs.
Vinet dominerar landskapet än mer och är nu nyutslaget. Vem har inte hört talas om Montepulciano d'Abruzzo?
Och fikonen som just slagit ut - plötsligt har de dessutom fullt med frukt....
Silvi är en badort, men också en liten, liten stad uppe på berget. Man ser playan och alla hotellen uppifrån. Det känns som Rivieran. Inte minst för de fantastiska tallarna.
En hemlig prinsessa över kyrkans ingång.
Vid kusten finns förstås många turistorter som ännu bidar sin tid. Det fixas inför säsongen - men det går bra att bada redan nu.
Hemma på terassen kan man ibland bara vänta på motiven....
Det har också varit mycket pluggande. Tentorna hägrar.
Det som bara skulle bli några låtar för la nonna blev en hel eftermiddag...
Natt igen...
28 april, Topolino
Äntligen är det dags att redovisa ett idogt samlande....
Själv kör jag Mitsubishi.....
Lina
28 april, Jag vill också va' nå't speciellt
Det är inte så att jag missunnar Lina hennes vurm för Fiat 500, absolut inte. Jag tycker den är i högsta grad berättigad. I själva verket önskar jag att jag hade kommit på det själv.... Och då hade det fått vara för en 20 -30 år sedan, så att hon inte kunnat säga att jag tagit hennes idé. Jag hade ju alltid känt att jag var, hur ska jag säga, lite fel, samlat på frimärken när dom andra hade filmstjärnekort, körde vespa när det var en opluggad Puch Dakota som gällde eller hade slips när såna där snören var det man skulle ha. Nej, jag tyckte att jag alltid valde fel, så jag blev till slut fixerad vid att vilja vara något speciellt. Alltså att just JAG skulle kunna hitta på något som ingen annan gjort och som alla skulle nicka smått beundrande till och mumla: " Det där var faktiskt riktigt fräckt/begåvat/originellt ....."(stryk det som ej önskas)".
I själva verket blev det ofta tvärtom. T.ex. när jag var 13 år började jag spela dragspel. Visst, det allmänna intresset för dragspel höll väl i sej något år, men sedan kom ju intresset för gitarrer, långt hår, Beatles, Stones, etc. Vad gjorde jag då; fortsatte spela dragspel, lyssnade på Glenn Miller och var snaggad. Och är så fortfarande. Med håret, alltså.
Nej, jag väljer alltid galet, antingen för sent, eller utan rätt smak eller helt enkelt bara FEL. Allt jag ville var ju att jag också skulle räknas, betyda något, det vill väl alla människor.
I vuxen ålder känner jag att detta mönster har upprepats, fast jag är inte fullt lika känslig. Mitt intresse för natur och friluftsliv vet jag ju delas med många och är likaså gångbart, men jag vill gärna dra det litet för långt, bada t.ex. redan i mars eller varför inte vinterbada. När jag ska fotografera gällde länge analogt och systemkamera. I privatlivet har jag väl mina sidor, som det så snällt heter. Vurmen för mat och goda drycker är djupt rotad och mitt notoriska ointresse för val av kläder, eller rent ut sagt inga alls, är tyvärr väldokumenterat. Att jag fixar och donar med konstiga lösningar på fiktiva eller inga problem alls har genom åren retat mina närstående, det vet jag. "Typiskt Jotte " har jag hört mumlas. Kanske är det inte längre samma desperata behov att räknas, kanske är det mer min lust att fixa och dona på mitt sätt, så nu får omgivningen stå ut med mej som jag är. Jag kan till och med vara ganska nöjd med mej själv.
Och så en annan sak: Jag har nu hittat ett fordon som slår Linas med hästlän....hästkrafter (tror jag), så nu får hon ha sin lilla fjuttiga Fjatt för sej själv. Buongiorno!Jotte
25 april, Steg för steg
Den spröda klockan slår varje timme. Den mindre med dovare klang fyller i varje kvart. Så går tiden sin gilla gång i den lilla byn, indelad i jämnstora bitar. Hör man klockorna om man är barnfödd här? Själv tjusas jag av ljudet och tänker på andra klockor som likt denna mäter tiden, på andra platser. Bestämt betyder detta något för platsens själ.
Jag tänker på ljuden som präglat platserna där vi bott under denna resa. Vid Casa Hera i Basilicata var det vinden, siroccon, hundarna som skällde dag och natt, motorsågen när olivträden beskars, eldens knastrande och en ensam tupp. På Sicilien och Valle degli Dei de tunga dunsarna när citronplockarna fyllde hink efter hink, hundar på avstånd även där, rösterna, ofta intensiva, från det italienska familjelivet på gården, innifrån stan högtalarbilar som körde runt med olika varor - och så en tupp. Här är det förutom klockklangen, fåglarna, de ivriga vårfåglarna, röster från människor som rör sig i grannskapet, några få bilar och det ettriga motorljudet från grannens trehjuliga arbetsfordon, någon enstaka motorcykel långt nere i dalen, men annars mest tystnad.
Vi är i Pretoro i Abruzzo, en by på 600 meters höjd, alldeles i kanten av det stora bergsmassivet Montagna della Maiella som har toppar på 2700 meter. Man ser snön och liftkonstruktionerna från terassen. Framför oss breder en vid dalgång ut sig. Den är tätprickig av bebyggelse och på varje högre topp samlas husen ihop till täta klungor. Längst bort finns havet.
Byns hus staplas på varandra i varv efter varv. Gåendes tar man sig ganska snabbt uppåt, uppför trappor, genom prång, på gångstigar. Bilvägen är omständligare eftersom den förstås måste slingra sig fram, ta sig uppför meter för meter i en serpentin. Människor kan gå nästan rakt upp med hjälp av trappsteg. Strax ovanför vårt hus finns Piazza Roma. Kanske inte riktigt den där samlingsplatsen för traktens gubbar men ändå ett centrum. Där ligger också den viktiga speceributiken. Följer man så gatan, lätt utför, kommer man strax till kyrkan, en restaurang och sen grönsaksbutiken. Fortsätt nedför backen till nästa torg. Där finns en bar, slaktare, apotek, bankomat och ytterligare en speceriaffär. Där har vi också hittat två hittills outforskade verksamheter som ser lockande ut. En verkstad som har virke utanför dörren och en korgmakare/möbelrenoverare. Vi får se vad de egentligen innehåller. Ytterligare en bit bort finns en lokal osttillverkare.
Många hus står tomma, ibland i dåligt skick. Men det kan vara svårt att avgöra om det är bebott eller inte. Ibland är det bara de välskötta krukorna utanför som skvallrar om invånare. Här och var pågår renoveringsarbeten. Avancerade riggningar får göras över trappornas lutning för att kunna köra ut avskräde eller forsla in nytt material. Ett arbetssamt folk är det.
Jag går runt i byn med min kamera. Det är lätt att hitta motiv. Lätt att förföras av det pittoreska, sllitna och vackra, lätt att välja bort motiv som innehåller det fula eller alltför moderna. När jag stöter på människor, ung som gammal, får jag en nyfiken blick och ett självklart buongiorno. Hittills känns det, och det är verkligen inte vetenskapligt, som om människor här är mer öppna och kontaktssökande jämfört med Sicilien. Överallt har vi dock mött en otrolig vänlighet och hjälpsamhet.
I grannhuset bor en gammal dam som så fort vädret tillåter sätter sig i en stol i gränden. Hon sköter några höns men framför allt ägnar hon sig åt att knäcka valnötter med en liten hammare. Hon pratar gärna med dem som passerar, på en fullständigt obegriplig dialekt. Hon har säskilt fäst sig vid Jotte och beklagar varje gång vi går förbi hans, och hennes, dåliga ben (det är i varje fall vad vi tror hon säger). Det var för övrigt hennes son, eller svärson, oklart vilket, som när vi kom hit självklart brydde sig om att vi kom till rätta, att allt var OK. Damerna i grönsaksbutiken frågade genast om vi bodde i byn, och i så fall var. När det sen visade sig att jag delade förnamn med en av dem var lyckan gjord. Just detta att höra sig för om vi bor i byn är det många som hör sig för om. Det blir nog en bekräftelse, ett erkännande av deras by, när svaret är jakande.
Kyrkklockan slår, det är fullmåne och snart natt. Det känns tryggt att veta att klockklangen finns där natten igenom.
Lina
21 april, Jag längtar till Italien
Jovisst var vi "färdiga" med Noto och trakterna där omkring, så färdig som man är när man vet att man ska ge sig av till något alldeles nytt och oväntat. 4 etapper skulle det få bli, varje dag borde vi avverka ca 25 mil och så blev det. Nu säger någon:"100 mil på 4 dar är ju peanuts!" och då säger jag:"Tänk på att det är italienska peanuts rostade och saltade i serpentinslingrande, tunnel- och bropepprade och hopplöst ologiskt skyltade väganvisningar. Detta gör att man får räkna ett genomsnitt på kanske 30 km i timmen, detta gör dessutom att man drar med sej dagens körning över nattsömnen, och detta gör i sin tur att man kort sagt är ganska mosig 4 DYGN I STRÄCK, när man äntligen slår till bromsarna en torsdagskväll i Pretoro! Därutöver har det varit en alldeles makalös resa ! Ja, häng på, vetja ....
DAG 1 Noto till Scilla
Resan startade redan på söndagen då vi gjorde kylskåpsrensning. Och trots att vi gjort merparten av packningen redan då drog tiden iväg. Även den tidiga uppstigningen till trots blev klockan närmre 13.30 innan Lina lossade handbromsen och vi mer eller mindre rullade "på knäna" ut genom grinden på det ställe , som varit vår fasta punkt i 7 veckors tid. Stegen var emellertid surrad, basen, dragspelet, Brompan och ett ytterligare antal kilon var på plats och vi tuffade nu i väg på tämligen välkända vägar till att börja med.
Upp till Catania var det mesta välbekant, norr därom vidtog den oerhört vackra vägsträckningen utmed Messinasundet, i alla guider och vägbeskrivningar hyllad som ett av de vackraste partierna på ön. Och det lever den upp till.
För vi hade bestämt att undvika motorvägarna, av många skäl: trafikrytmen, tunnlarna och att de mindre vägarna går "närmre" naturen. Och vi fick riklig belöning! Visst tar det tid men vi tyckte vi hade den tiden. Eftersom vi kom iväg ganska sent hann det bli halvt om halvt natt innan vi kojade in i Scilla ... för vi ville ju vara på fastlandet första natten.
DAG 2 Scilla till Scalea
Morgonen var så där medelhavsljuvlig som annars bara finns i turistbroschyrer.
Så direkt efter frukost knallade vi ner till stranden, för naturligtvis var det bara några 10-tals meter från vårt hotells baksida så var vi nere i direktkontakt med Medelhavets azurblå, för dagen, sammetslena vattenyta (det är väl så här det står i reklamen). Jo det var faktiskt vindstilla denna dag. Några parkarbetare var redan igång,den lilla franska familjen hade redan placerat sig på första parkett, Lina satte sej att förbereda dagens rutt och jag gick litet planlöst omkring och dokumenterade hela härligheten. Vilken idyll! Vilken start på dagen!
Så iväg, ingen motorväg utan vi ligger och sniffar längs kusten på Strada Statale-vägarna så länge vi kan. Det påminner om kustlinjen mellan Catania och Messina men är inte fullt så dramatiskt. Vi stannar till vid någon by, charmiga och vykortsväna även dom, så även om det tar tid prisar vi beslutet att inte bara ta den snabbaste transportvägen.
Mot slutet av dagen, då vi siktat in oss på Scalea, börjar vi skönja en ny landskapstyp, fast vi fortfarande har havet med oss.
DAG 3 Scalea till Benvento
Det är dom magnifika bergen som väntar oss. Appenninernas fruktade bergskedja drar som ett blixtlås genom hela Italien från norr till söder, så ska du korsa landet från hav till hav kommer du inte undan. Tunnlar och broar väntade oss. Vi försökte göra plågan så liten som möjligt, men det går naturligtvis inte att undvika helt (du kan ju titta på Linas dagboksblad "Tunnelseende"). Så tunnlar och broar kommo och gingo medan Lina kämpade på, alltmera kallsvettig och kortandandes, och under tiden passerade det nya landskapet revy utanför bilfönstren. Snötäckta bergstoppar upphörde att förvåna oss efter ett tag, bergsbyar uthällda över andra toppar ävenså (hur kan människor framleva sina dar där?)
Överallt var landskapet perforerat av olika sorters vägar för att binda samman minsta lilla hus och by med omvärlden. Vilket drömjobb för en karriärist att vara infrastrukturminister i Italien.
Dagen blev åter lång och trots, eller snarare tack vare vår välvilliga GPS- kvinna satt vi till bords, ja inte förrän 21.45, då bra hungriga men med vetskapen om att i morgon är det i varje fall slut på KBT- verksamheten för Linas del.
DAG 4 Benvento till Pretoro
Spänningen när det gällde hur vår nya bostad skulle se ut fick hålla i sej till mörkrets inbrott. Dagens skörd av natur och civilisation var kanske inte så upphetsande (och antagligen var vi lite för trötta), dvs. litet av det och litet av det och det mesta liknade det vi sett förut. Lina och jag " trätte" om vari skillnaden bestod. Jag vet inte riktigt vad vi kom fram till, men något handlade det om att Sicilien kanske hade en mer dramatisk framtoning, vildare landskap, djärvare byggnation i bergsbyarna. Det "barocka" i städerna på ön (sydöstra delen) lyser ju starkt, men hur kan vi säga att vi vet något om det nya efter att ha bilat genom en bråkdel av ett landskap. Så låt oss slippa att vara överdomare utan bara konstatera att det var en mäktig resa i resan .... och hela tiden var vi skuggade av dessa imponerande snöbeklädda berg, och där kunde Sicilien "bara" ståta med Etna. Men nu är jag framme och leker smakdomare igen, det är nog dags att packa ur bilen och ta det nya i besittning.
Jotte
PS! Våren är på väg här. Det är fullt med glada små nyutslagna vårblommor i dikeskanten och vi får nu glädjen av en andra vår på kort tid. DS
20 april, Tunnelseende
Resan från Sicilien till Abruzzo är ungefär 100 mil lång. Vi hade fyra dagar på oss. En i teorin enkel match således. Vi skulle tvära över landet, från sydväst mot nordost. Det innebär att ta sig över Appenninerna, vilket betyder att höjdskillnader, serpentinvägar och utsikter skulle ingå.
De första tjugo milen gick galant. Noggrann planering vid kartan innebar att jag slapp de långa tunnlarna på Siciliens östkust, vi fick uppleva den svindlande vackra, krokiga vägen intill havet från Taormina och norrut. Övernattning i Scilla med sen fiskmiddag och sen en stilla morgon vid havet med planering av den kommande dagsetappen. Ren idyll.
Resten blev KBT-terapi i praktiken. Förde rent fysiska uttrycken av dels höjdskräck, som inkluderar torn, broar och flyg, dels en annan sorts yrsel som framkallas av färd i flimrande mörker, dvs tunnelfobi, de är inget man pratar bort. Hur förnuftigt verkar det då att ta sig förbi en bergskedja som sträcker sig oavbrutet genom landet, från Alperna till den italienska hålfoten, och som är minst 10 mil bred, dessutom har sina högsta höjder just i Abruzzo, och TRO att det ska man kunna göra utan att det märks? Tro att det ska gå att hitta vänliga, varsamma vägar, bara man läser kartorna noggrant och tråcklar mellan olika vägtyper. Jag kan säga som så att antalet broar och tunnlar var oräkneligt.
Tydligt kvar i minnet finns några tunnlar, på sisådär 2 km stycket, med 7%-igt nedförs-lut dessutom.
I jämförelse blev broarna ett mindre problem och fortfarande kvarstår helvetesbron söder om Ragusa på Sicilien som det absolut värsta (den heter officiellt Ponte Constanzo, är 956 m lång och 168 m hög - Öresundsbrons högdel är 1092 m lång men med BARA 57 m segelfri höjd).
Halvvägs komna lanserade Jotte en till synes genial plan. Vi ändrar rutt, kör rakt österut till havet för att snabbast möjligt komma förbi bergsmassiven. Resultatet var att jag slapp ett antal riktigt långa tunnlar men fick många, många broar i stället....
Vad är det då som framkallar mina känslor av obehag? Det bygger till att börja med på livlig fantasi och ett bildseende. Det där öppna, svarta hålet i landskapet som en tunnelöppning är, det är som ett öppet gap färdigt att sluka allt som närmar sig.
Oftast ser man det på långt håll och har framför sig en lång, fokuserad uppfart där man kommer närmare och närmare, obehaget hinner oundvikligt ta tag i kroppen.
Och väl där inne, instängd, klaustrofobiskt intvingad, utan kontakt med ljus eller med påtagliga tecken på förflyttning, det blir som att befinna sig i ett tyngdlöst tillstånd som inte går att styra själv. Flimret från belysningen (när sådan finns...) blir som ett stroboskop (och det vet man ju kan framkalla epeleptiska anfall...)
Broarna är som värst när de är riktigt höga, synbart svängda så man också ser de höga pelarna, och med höga räcken. Det liknar flygsituationen då jag tappar den trygga markkontakten. Jag förlorar rumsuppfattningen och blir rädd att förlora kontrollen över bilen och styra antingen in i räcket eller över mittlinjen. Inte blir det bättre av att ibland från den lilla vägen som går parallellt med eller under motorvägen på nära håll kunna studera konstruktioner med vittrande betong och rostande armeringsjärn.
Jag har hunnit med många tankar på vägunderhåll i detta land, åkt på många vägar med knöliga avbärarräcken, spruckna körbanor, skred som tagit halva vägen med sig ... och tycker ologiskt nog att det ändå känns bättre, för där är jag nära, har någon sorts kontroll, än att vara utlämnad till en trafikapparat med gigantiska mått och hög fart.
Den här sortens handikapp handlar, som alla vet, inte om fakta och förstånd, det handlar om upplevelse och känsla. Jag har, tillsammans med min tålmodige passagerare, ägnat fyra dagar åt praktisk bearbetning av mina fobier. Det har inneburit mycket handsvett, långa stunder av mycket kort andhämtning och orolig nattsömn - men det har gått. Inte är rädslan putz weg precis, men träning ger ändå viss färdighet. Sen måste man nog ha talang också, och det saknar jag på det här området.
Lina
15 april, Surt sa räven!
Allt går som smort. "Ryggor" fylls, småväskor och storväskor likaså, dom härför avsedda med det härför avsedda, litet småkrafs i en reservkasse och så är det hela klart. Nej, fan och hans mormor, dom känsliga keramikpresenterna och alla glaskonserverna som vi ställt åt sidan för att inte snubbla på dom dyker plötsligt fram. Vad göra? Jag vet, en sån där stabil citronlåda som det förmodligen vimlar av i grannskapet ... Ja, vi befinner ju oss på en citronfarm....
Jag frågar vår värd, han pratar visserligen bara italienska, men vi har ju förstått varandra ändå hitills. Han ser litet brydd ut men smilar till sist upp sej och gör klart att han kommer ner med önskad rekvisita. Fint som snus, vi gör allt klart och kan till sist bara vänta ut den åtråvärda lådan. Vi har stuvat och stuvat så med hjälp av ett skohorn ska vi nog överlista bagageutrymmet. Så kommer vår käre värd och med ett stort och belåtet leende överlämnar han det önskade föremålet .... En BAUTASTOR KASSE (!) med nyplockade citroner! Ett monumentalt missförstånd med andra ord. Jag försöker att inte se lika sur ut som de församlade citronerna skulle gjort i en fruktpress utan tackar överväldigad för vänligheten och tillägger försynt "om vi kunde kalla hit hans fru som kan en smula engelska..." Det hela slutar med att när vi åker iväg har vi lådan med keramik snyggt och prydligt på sin förberedda plats medan benutrymmet på passagerarsidan upptas av 1 minirygga, 4 sopkassar och 1 bautastor citronkasse. Ridå! Snabbt iväg till en miljöstation men vad göra med alla, underbart doftande men fatalt skrymmande nyskördade citroner ...? Vi kollar med "vår" grönsakshandlare om han vill ta emot dem, köpa, byta eller helt ta dom som en gåva, från oss ... eller från citronfarmaren. Men säg inget! Jodå, han tackade och tog glatt emot (järnhandlargrannen fich hälften) och vi kom äntligen iväg, ca 15 kg lättare och med gott om plats för benen.
Jotte
