piccolinaejottegrande.blogg.se

Klockan närmar sig 17. Solen går snart ner, fåglarna som kvittrat allt mer de senaste dagarna tystnar. Dörren står öppen, en brasa brinner i den öppna spisen, vi har tagit fram instrumenten och spelar igenom delar av den italienska repertoaren. Somligt sitter, annat har en hel del finputsning kvar. Det är vardag i vår italienska olivlund.

Andra njutningar i vardagen:

Duscha utomhus med  hela dalen framför fötterna. Inte för att det är så förtvivlat varmt men minst samma temperatur ute som inne och framför allt en verklig upplevelse för alla sinnen.

Bokhandeln ringer. Den beställda boken har kommit. Bra – men framför allt är jag nöjd, för att inte säga lycklig, över att kunna ta emot ett samtal på det italienska numret. Att inte bara förstå det basala budskapet utan också kunna föra en dialog och lite kringprat.

Själv plocka apelsiner och mandariner i träden som växer utanför knuten.

Aldrig att jag skulle köra på autobahn. Nu har jag gjort det och lär väl göra det på väg hem också. Ännu mindre sannolikt var att köra på serpentinvägar. Min höjdrädsla och svindel gjorde det otänkbart. Nu är även det gjort. Faktum är att det är värre att sitta bredvid.

Färsk, nypressad apelsinjuice varje morgon. Det blir olika smak beroende på hur man blandar. Mandarinerna ger sötma, blir inte bra med för stor andel. Washingtonapelsinerna är favoriten just nu. Blodapelsinerna har inte säsong ännu. Den stora skillnaden mot de importerade frukter vi är vana vid är dels sötman, dels en otrolig saftighet.

En tunn rökslinga letar sig upp ur skorstenen. Jotte är igång med kvällens brasa. Jag vet att han är lycklig.

Färsk fisk i morgon. Kanske vågar vi något oprövat, får något tillagningstips. Fisksoppa har vi redan gjort, stekt spigola också. Den stekta ”ålen” var väl inte så kul men en erfarenhet. Det blir nog besök hos slaktaren också, bagaren, grönsakshandlaren och slutligen någon av de små speceriaffärerna. Vilken lyx med alla dessa specialister och alla pinfärska varor.

Tid! Tid att göra ingenting, att njuta av att det finns små vilda ringblommor i januari, att läsa och fota, att hoppa hopprep, att bära ved. Tid att tänka, att samtala, att drömma. Tid för varandra.

Lina

 

Alltså , det har hänt en del tråkigheter i bloggosfären på sistone. Och jag tror det är lika bra att jag tar itu med det å det snaraste. Det har dessutom kommit till min kännedom att en del opålitliga element sprider rykten om att man inte kan lite på att jag verkligen blivit rakad på huvudet utan kräver bildbevis för detta. Sölvesborgs mästerbloggare herr Andersson, fd mästerkanotist, kräver detta helt rabiat, blekingeskogens fasa frk Wyrner gormar om bilder, bilder, bilder. Och den i vanlige fall timide livskamraten hr Nilsson,  ja inte...., håller med. När så, som lök på laxen, min köttslige lillebror från gräddhyllan på Skånes västkust lyckas klämma fram ett fullständigt oväsentligt skolminne om en s k mohikan jag tydligen råkat klippa en examensdag någon gång i hedenhös vet skadeglädjen inga gränser. Så därför mina vänner – back to order.

De följande bilderna föreställer två helt vanliga svenska nackar. Den välklippta nacken är med en rak och fyllig hårväxt och huvudet blir vackert och välformat. Öronen ligger tätt intill huvudskålen, är välformade och normalstora. Den andra nacken visar det för sönderklippta nackar så karaktäristiska utseendet. Huvudsvålen lyser igenom, öronen har börjat tränga ut från huvudet och visar onormal storlek. Om inte hårväxten snabbt kommer igång tenderar huvudet att bli helt disproportionerligt.

Bildbevis 2. Nedanstående ansikte med tillhörande ögonbryn visar en för sönderklippta frisyrer typisk tendens: ögonbrynen s a s löper amok. De buskar till sig och tar över hårväxten i ansiktet så att sikten skyms helt eller delvis. Personen i fråga måste antingen fläta rastaflätor av ögonbrynshåret eller i bästa fall ta bort skrymmande hårväxt med Klorin, detta för att om möjligt vänta in att hårväxten på huvudet ska komma igång ordentligt.

Det tredje och mest graverande exemplet ser ni här nedan. De inre sekretoriska körtlarna som sitter bak i nacken under huden, kan fullständigt implodera och nacken kan börja anta de mest groteska former. Körtlarna som i normala fall hålls i schack genom att nackhåren täcker huden ligger nu oskyddade under alltför lång tid och startar reaktioner helt otyglade. Detta är vad som syns antydan till på bilden.

Slutligen visar jag hur som ansiktsdragen börjar anta allt mer egendomliga former, då detta regleras i ett samspel mellan harmonisk hårlängd och välbefinnande.

I övrigt, bildbevisen är nu många men utrymmet tillåter inte fler exempel. I en rättslig process i framtiden kommer jag dock presentera dessa och det råder ingen som helst tvekan om vem som har sanningen på sin sida. Under tiden fram till detta tvingas jag bära förklädnad vilket jag hoppas övriga mer sansade bloggare kan förstå. Jag hoppas detta tillrättaläggande kan hyfsa debatten framöver.

Jotte

Nåväl, har vi gjort något annat än författat kvasiintellektuella inlägg den senaste tiden? De stora, heroiska insatserna lyser med sin frånvaro.Vädret har varit lite bistrare den senaste veckan vilket innebär andra färger och annat ljus. Bilden ovan visar på de dimsjok som vällde in, ibland stoppades de upp av höjderna, ibland tog de sig en omväg. Fascinerande skådespel.  Men först och främst, vi trivs i det stora hela och vi trivs i synnerhet med att bara gå och skrota i vår olivlund. Bland andra småsaker vi ägnat oss åt på senaste tiden finns följande:

• En rejäl årsbeskärning av en av olivägorna i vår närhet har genomförts de senaste dagarna. Det är radikala tag, vi känner knappt igen "våra" träd och traskade runt länge, fascinerade över beskärningsteknik och skulpturala former. Många foton blev det.

• Lördagsmarknad i Marconia. Vi har saknat en riktig utomhusmarknad och fick veta att både Marconia och Pisticci har sådan varje lördag. Givetvis skulle vi ta del av detta. Grönsaker och frukt, nötter, oliver. Dessutom möbler (soffor bl a), kristallkronor, rengöringsmedel, tofflor, väskor och kläder. Delvis samma utbud som på Sölvesborgs Killebom som vi skyr som pesten..... Vi fick äntligen tag i fisk, dessutom flera fina inköp hos slaktaren.
• I sällskap med Antonio gjorde vi visit hos ett tyskt par som bor här permanent. Tidigare i veckan hade vi tittat in hos Ola, en göteborgare, som är en av flera svenskar som har hus här i dalen.
• En liten utflykt bara på måfå, via en av de små vägarna som vi har att välja mellan i närmsta vägkryss ledde oss så småningom till Pisticci scalo, dvs stadens stationsområde. Mitt i siestatimmarna var det men vi var förstås sugna på en liten munsbit. Visst uppenbara sig då en bar som i och för sig ser väldigt stängd ut men man kan ju försöka.... Det är inte bara en bar utan en hel restaurang innanför den enkla, nästan sjabbiga fasaden. Öppet för lunch och middag alla dagar utom söndag. Man kan undra varifrån gästerna ska komma. Men vi fick i alla fall några rejäla mackor och en härlig fruktdessert plus kaffe.
• Vi har nästan sedan vi åkte haft ett litet bilproblem som dock blivit mer besvärande. Styrningen är trög som kolaknäck vid i så gott som varje start. Plötsligt krävs det muskler för att styra. Vi har insett att det nog behövs ett verkstadsbesök. Vid ett av våra besök i Pisticci "prejas" vi av vår hjälpsamme vän Antonio som förhör sig om tillståndet. Vi nämner det här med bilen och vips, följ mig, vi åker till bilverkstaden. Det gillar jag, inga långa betänketider utan handling direkt. Bilmekaren tog sig genast en titt, började skruva, satte en cig i mungipan och började berätta om det hus han har i närheten av vårt och som är till salu. Kanske vi har några vänner som är intresserade.... Bilen behöver dock en grundligare undersökning så vi är välkomna dagen därpå.
• I Bernalda (som Francis Ford Coppola stammar från) hade vi en fotosession. Upp hävdes ett fönster och en kvinna med ilska i rösten skrek till Jotte "Vad gör ni, min herre?" På sitt sedvanligt lugna och vänliga sätt avväpnade han henne fullständigt," jag är bara en enkel turist", varpå hon utbrast i lovord och frågor om vi delade hennes begistring i staden.

Har du hört talas om en ”näradöden-upplevelse”? Vet du vad som menas med det? Det visste inte jag …. tills igår. Då drabbade den insikten mig med full kraft.

Morgonen började lugnt och fint. Sov ut, åt frukost. Visst, det regnade, vilket det inte gjort på fjorton dagar, men sånt förekommer ju. Iväg med bilen ner till stan. Vi skulle kolla klipptider för oss båda. Jag hade kaxigt bestämt att ”jag sköter mig så kan du sköta ditt. Det är väl inget märkvärdigt, jag pratar på engelska och använder kroppsspråk och så visar jag mellan tummen och pekfingret hur mycket det ska klippas.” I Sverige går jag till min frissa, en duktig kvinnlig frisör som jag är van vid sedan länge. Här i Italien går männen till manliga och kvinnorna till kvinnliga frisörer påstod Lina. Jaja, hon vet ju ofta vad hon pratar om när det gäller Italien så efter ett visst grumsande fogade jag mig i detta. Vi hade tidigare luskat reda på en liten mysig frisersalong där vi spanat in en liten, äldre herre, precis på pricken lik en liten italiensk frisör enligt mina begränsade referenser. Sagt och gjort, Lina lämnade av mig och jag var ensam kvar i frisörsalongen. Mannen före mig var så gott som klar, nyrakad på det där mysigt snitsiga sättet med rakkniv, strigel och lödder. Mina förväntningar stegrades. Nu var det min tur. Efter att ha gjort klart för honom mina språkliga begränsningar lyckades jag, tyckte jag, göra klart att han HÖGST skulle ta 1,5 centimeter (jag måttade med tummen och pekfingret) och frisyren skulle vara som nu fast bara något kortare. Han nickade hela tiden vänligt och log, placerade mig i stolen, jag fick mitt skynke och han kom ganska snabbt in på IKEA. Verkade lite okoncentrerad och ouppmärksam men jag tillskrev det yrkets charm – och fördomsfullt nog det italienska kynnet.

Så som från intet hörde jag och nästan omedelbart kände jag också, ni vet, det där surret från en rakapparatliknande klippmaskin, de där som gör det allra sista finputset kring öron och nacke där håret omärkligt ska övergå från bar hud till charmig kalufs. Dvs klipphöjden på stråna är något mellan 0.1 och 0,5 mm. För sent insåg jag vad som höll på att hända. Jag stelnade till, jag fullständigt frös fast i stolen. Inom mig dök bilder upp av pottklippta småpojkar i Liatorp på 40-talet, ni vet dom som är fullständigt shinglade i nacken och sen har en tvärkant i resten av håret, alternativt Stellan Skarsgård som utvecklingsstörd dräng i ”Den enfaldige mördaren”, alternativt  amerikanska elitsoldater i intensivträning inför invasion i Vietnam. Inget av detta hände, snarare allt på en gång. Eller, ska sanningen fram så blev resultatet att knappast något av håret i något av alternativen blev kvar. Han gick helt enkelt in för att raka hela huvudet med sin maskin. När förstelningen långsamt började släppa hade han redan hyvlat av i stort sett halva hårmängden och huvudsvålen lyste oroväckande grisröd. Vad håller på att hända? Vad ska Lina säga? Jag försökte förgäves komma ihåg om det fanns någon finstilt klausul i vårt nyligen upprättade äktenskapskontrakt där jag skulle kunna svära mig fri. Men nej, något sådant dök inte upp. Jag kunde ju inte heller nöja mig med halva håret kvar och halva nyrakat så det var bara att le förbindligt vid nästa IKEA-skämt och försöka klargöra IKEA:s förträfflighet så gott jag kunde. Kamprad kommer ju nästan från Liatorp så vi hade mycket att prata om. Enligt Lina är det dock märkligt att vi över huvud taget kunde kommunicera. Mannen talade inte ett ord engelska, inte heller italienska, bara en lokal, fullständigt obegriplig dialekt. ”Är du säker på att han pratade om IKEA?” frågade hon tveksamt.

Ja, som ni förstår såg jag inte direkt fram emot mitt möte med Lina. Som den älskling hon är log hon bara vänligt när hon kom in. Dessvärre kände hon igen mig. Ganska snart var hela proceduren hos frisören över. 6 euro gick hela kalaset på och jag staplade därifrån lätt stöttad av Lina, som en förbrukad man. Eftersom jag hade tänkt ut och ta en sväng med mr Brompton hade jag tack och lov tagit med mig en toppluva och som reserv även ett par solglasögon ifall vädret skulle vända. Nu åkte båda dessa tillbehör snabbt på plats och jag kunde hjälpligt dölja min förnedring. Kör mig till branten bad jag Lina men hon insisterade på att vi skulle gå och fika, med mössa. Ja, det var en svår dag och flera sådana väntar väl mig innan det någorlunda växer ut och jag kan återta mitt forna jag. Man kan väl säga att självförtroendet inte växer av såna här upplevelser men livet måste gå vidare.

PS. När vi lämnat Pisticci och var på väg hem vände sig Lina om och fråga om jag visste vad salongen hette. Nej, det visste jag inte, jag ville ju bara därifrån. Den heter ”New Generation”.

Jotte

För första gången på drygt två veckor vaknar vi till något annat än sol. Det regnar. Det regnar hela dagen. Dessutom dimma och åska som förstärks när den rullar genom dalgången. Det är bara 7 grader. Men vi eldar och har det ändå ganska gott. Lite rastlösa blir vi dock av det oväntade scenbytet. Dagens utflykt med picnic och cykel går om intet. Däremot kvarstår besöket i Marconia för diverse ärenden. Vi besöker en gårdsbutik vi åkt förbi lera gånger och dessutom hört gott om. Fina grönsaker. Vinbutiken som vi nu skulle utforska har däremot sin veckostängda dag. Så till det mest spännande besöket idag - posten. Nu vet vi att vi inte behöver ställa oss i den vanliga kön utan kan bilda en alldeles egen kö framför en liten grind för att komma in i det allra heligaste, direzione, postchefens kontor. Vi får vänta. Det är ovanligt stökigt på posten trots att det inte är så mycket folk. En man får ett temperamentsfullt utbrott. En annan man i kön suckar uppgivet och plötsligt, utan förvarning och alldeles informellt, får han det han väntat på i handen, alldeles utanför postluckor och köordning. Han tackar glatt och förvånat. En tredje kund expedieras i en lucka och skickas plötsligt över till en annan, och får börja om. Postchefen seglar förbi utan att ge oss en blick men säger samtidigt ”È arrivato adesso” - med andra ord – Jottes nya glasögon, utprovade på Karlskronas lasarett dagarna före jul, tillverkade i mellandagarna, har anlänt. Hurra! - europeiskt postväsen fungerar!

Vi fortsätter i ösregnet. Först till en bokhandel för att beställa en italiensk grammatik och titta på kartor men även de har veckostängt. Slutligen till supermercaton som inte är så super om man med det menar väldigt stor, däremot väldigt väl bemannad och serviceinriktad (bortsett från kassan som ständigt är i kaos). Köttdisk med en riktig slaktare som tillverkar korv och styckar kött så det står härliga till. Charkuteri- och ostdisk med en snabb, nyfiken tjej som första gången försökte sig på några engelska ord men ångrade sig snabbt, generad. Grönsakerna skötte en ung, blyg, hjälpsam grabb förra gången, nu är det tydligen pappan i familjeföretaget som paketerar och märker upp det vi vill ha. Vi väljer snålt bland vinflaskorna. Nää, mer än 2.60 euro ska det väl inte kosta..... Sortiment och hyllmeter säger mycket om matkulturen. Ingen thaimat, ingen texmex så långt ögat når. Däremot 8 meter pasta och 3 påsar mjöl. Här är det ingen som bakar eget bröd. Och godis är det förvånansvärt ont om. Det köper man nog någon annan stans. 

Vi kör hem i beckmörker. Det har slutat regna. Det blir lammkotletter med rosmarin och ratatouille till middag.

Och Jottes nya glasögon gör att han nu kan se hyfsat på mellanavståndet 2-5 meter. Det är något att vara mycket glad över.

Lina

Vi eldar brasor varje dag. Två stycken. Den första sen eftermiddag och kväll för att få en härlig innetemperatur till middagen. Den andra i sovrummet för att driva ut kylan inför natten. Vi eldar med rens från olivträden som man säger. Domenico förser oss med den. Domenico är grannen som äger olivträden jämte oss. Det är högsäsong för att klippa och ansa olivträden. Varje morgon hör man honom och hans motorsåg och den lilla traktorn som forslar renset från sluttningarna. Ibland tippar ett lass hos oss. Det är kanske inte så märkvärdigt. Renset påminner ju en hel del om det vi håller på med i röjningen av vår egen trädgård på våren. Men det som är märkvärdigt är när man får en avsågad grenklump i handen. Vilken tyngd. Vilka år har inte detta stycke träd vuxit. Tätheten mellan fibrerna är så stor, man förstår hur sakta detta träd blivit till. När man odlar oliver får man inte ha bråttom. Om man i vuxen ålder planterar ett träd är det först dina barn eller barnbarn som får full utdelning av trädets skörd. Själv har du levt färdigt ditt liv. Jag tänker ibland på vilken grymhet israelerna visar upp när de om nätterna skövlar palestiniernas olivodlundar med sina stora bulldozers. Inte nog med att de berövar nuvarande generationer sin möjliga utkomst, även barnen och barnbarnen har förlorat möjligheten att få glädje av träden. Och dessa vackra, stolta träd.

Men kanske romantiserar vi betydelsen av olivträden. Vad är det då för fel på våra svenska träd? Kanske inget alls. Dom är annorlunda. Kastanjens och askens vita, vackra hårdhet, granens knastriga, kådiga knäppande, furans långa fibrer som i bästa fall, i norrlandsfuren, har fått växa i sin egen takt. Men hur sorglig är inte den övergödslade plankan vi köper på brädgården med så glest mellan fibrerna att den ruttnar efter 10-15 år. Ja, då går tankarna till dessa magiska, säregna olivträd. Det blir svårt att glömma dem.
Jotte

Jag visste inte vad jag gav mig in i. Jag visste inte vilket inferno av PIN-koder, lösenord och kontrollfrågor som väntade mig. Jag visste inte vilket kunskapssprång som skulle tas.

I hemmets lugna vrå har jag ju länge haft en försprång vad gäller IT. Men i ALLA andra sammanhang, på jobbet, bland vänner och bekanta, intresse- och kunskapsmässigt, har jag befunnit mig i bakvatten vilket inte bekymrat mig nämnvärt.

För det var ju så här: Mimmi, Jottes dotter, hade skaffat en ny mobil vilket gjorde att Jotte fick hennes gamla smartphone. Det var en fördel för honom eftersom hans egen mobil faktiskt var uråldrig, utköpt från Regionteatern på 80-talet (??). Så det gamla telefonnumret fördes över till smartisen. Sen fick vi låna en iPad av en god vän som också fått synproblem och som haft paddan som sin räddning eftersom den så enkelt förstorar text. För att få paddan att fungera visade det sig att vi måste ha en ny smartphone. Det var ju inte så dumt, då hade vi varsin telefon som vi kunde koppla ett italienskt kontantkort till för att ringa inom landet och till varandra om vi befann oss på olika platser. Men om vi hade italienskt nummer på Jottes smartphone så måste vi också ha en tredje telefon med det gamla svenska numret så att sjukvården kunde fortsätta ha kontakt. Och då passade det ju utmärkt att ta skalet till en gammal jobbtelefon som ändå skulle ligga och samla damm. På de italienska kontantkorten kan vi inte ringa till Sverige och på det svenska numret blir det väldigt dyrt. Men via Skype, på en bärbar dator, blir det överkomligt. För en sån måste vi också ha. En laptop behövdes ju också för att sköta bankfrågor, räkningar, deklaration, maila, lägga in bilder, skriva resedagbok osv.

Under en månads tid har alltså följande hänt:
En smartphone kom över tröskeln. Elgiganten hjälpte oss att få den att trivas hos oss. En padda lånades ut till oss. Men den ville inte samarbeta med smartphonen. Än en gång vara Elgiganten till oerhörd nytta (Karlshamnsbutiken – reklam! - men det är dom värda). Trots alla tänkbara varianter i över två timmars tid gick det inte att få dessa digitala tingestar att samarbeta. Resultatet blev en alldeles färsk smartphone med ett alldeles färskt telefonnummer som dock fick begränsad giltighetstid – den skulle ju snart ut på internationellt vatten. Vår genom tiderna ständige följeslagare och allra bästa IT-rådgivare, Åke, visade en datortidning. Just det numret innehöll ett test över höstens nya laptop-modeller på nivån (pris- och kapacitetsmässigt) högskolestuderande. Det gjorde det betydligt enklare att komma till skott på den fronten så en dag landade ett stort postpaket med IT-innehåll. Ett mobilt bredband med kontantkort införskaffades, ytterligare ett telefonabonnemang med kontantkort.  Kontakter togs med rutinerade utlandsboende, hur gör man? Sen var vi rustade (- trodde vi). Men  inte ens halva jobbet var gjort....så här långt var det ju enkelt.

Under resan, på färjan mellan Sverige och Tyskland, och på hotellen längs vägen var det dags för nya upptäkter. WiFi! De flesta fungerade, i alla fall sedan receptionen eller nattportiern ryckt ut.

 Väl i Italien återstod BARA att skaffa lokala kontantkort till telefoner och dator. Tre nya SIM-kort. Det tog en och en halv timme och många huvudskakningar, framför allt över Teliamodemet. Och nej, laptopen vägrade fungera. Nästa dag, samma elaffär, med minst 7 personer lojt sysselsatta med något ogripbart, alla mer eller mindre inbegripna i kommentarer, ifrågasättanden och förslag kring denna arma dator som till slut fick förses med ett nytt modem till sitt Vodafonekort. Att det sen inte gick att testa om uppkopplingen fungerade just där, för att mottagningen precis där och då var lite svag, det fick jag på köpet. Jag väntade länge med att försöka starta upp datorn, men efter middagen fanns ingen återvändo. Döm om min förvåning – det fungerade. Både dator och telefoner har sedan fått mängder av automatiska, välkomnande italienska meddelanden. Det känns proffsigt på nå't sätt.

Nu kan Jotte och jag ringa till varandra på våra italienska telefonnummer. Vi kan ta emot meddelanden på vår ”svenska telefon”, vi kan Skypa via datorn, vi lyssnar på P1 precis som hemma i köket, vi är inne på nätet både tidigt och sent, vi kommunicerar med vänner och bekanta via vår resedagbok och på gammalt traditionellt mailvis, vi (Lina) har t o m (men undantagsvis) varit inne på Facebook, vi fotar och skickar bilder, vi kan säkert filma också.....

Så här långt kommet i beskrivningen har Jottes andhämtning blivit kört och stötig, ”vad gör vi i Italien?”, mumlar han. Systersonen Alexander däremot, torde jubla. Det var han som gav oss benämningen ”urmänniskor”.  Eventuellt är han beredd att ge oss en ny etikett....

Lina

Säg Leica, och den sanne kameranörden får något fuktigt i ögonvrån. Säg Castelfidardo, och den genuine dragspelsfantomen får en ryckning i vänsterarmen. Säg Brompton, och den dedicerade cykelentusiasten går ner för räkning.

 Jag äger en sådan. En svart med röd ram. Jaa, visst, den var inte gratis men nu är den min. Den har forslats från Västra Näs till Casa Hera, längst inne i Opelns innandömen, omöjlig att stjäla, garanterat skyddad. Idag skulle det ske. Jag tog fram den ur sitt härför avsedda fodral, designad av Bromptonfabrikens hängivna ingenjörer, ett fodral som till varje kubikcentimeter passade just min Brompton. Jag klädde av den, fällde upp den..... ja visst, ja, jag glömde ju berätta att Brompton är en vikcykel. Du kan alltså förminska orginalstorleken till en mycket, mycket mindre variant. I det här fallet till en något större handväska för damer över 40. När du är fulltränad går det dessutom på 8,4 sekunder. Jag är inte fulltränad. Nåja, det börjar närma sig…. det är kanske inte så viktigt trots allt… 

Jag ger mig iväg uppför backen, upp på slät mark. Jag startar på 1:an, lägger i 2:an och rullar ut på 3:ans växel.

 Dofter från olivlundarna, du hör hundar, tuppar i fjärran, du hör det sakta bruset av gummit mot grusvägen och du lever. Den tidiga vårbrisen leker i ditt ansikte. En bångstyrig hårslinga förirrar sig bakom ditt öra. Du känner en första antydan till svettdroppe leta sig förbi överläppen ner mot mungipan, men du märker det inte för du ler. Du är lycklig, du är fri. Brompton, here we come.

 En ny dimension har tagit plats i min tillvaro och jag kan bara öppna mig och ta emot detta. Så rullar metrarna sin egen väg och efter ett tag stannar vi för att bara existera, finnas till.

Måhända en lätt överdrift men nog finns det något religiöst över upplevelsen.

Vilan, kontemplationen varar bara någon minut, kanske en hel timme, tiden har upphört att betyda något. Efter ett tag sätter jag mig på sadeln, vänder cykeln hemåt igen och låter mitt sinnestillstånd styra takten.

 Visst är jag lycklig. Brompton fascinerar ju också med sin skönhet och funktionalitet. Det finns en omsorg i utförande och detaljer som gör att man får en slags respekt för själva cyklandet. Cyklandet blir större än att bara forslas från punkt A till punkt B.

Så kommer sista backen hem, jag bromsar försiktigt med endast bakhjulet för skulle även framhjulet nypa till då riskerar vi att hamna i diket. Jag stannar vid Casa Heras ingång, bär Bromton, 10,2 kilo, med lätt hand nedför trappan och ställer den på plats utanför sovrumsdörren. Nu är du också på rätt plats i vår resa, mr Brompton.

Mänskliga möten är bland det viktigaste under en resa. Och just för att man är så vilsen och samtidigt vidöppen blir de ofta betydelsefulla i det lilla. Söndag, strax före siestan, i Pisticci lägrade sig lugnet. Vi tog en första promenad, stannade till vid en stor karta över staden, noterade att vi hade polisstationen strax bakom oss och att en bastant konstapel stod i dörröppningen och rökte. ”Öhmm... är ni fransmän...” var hans nyfikna öppning. Vi passade på att fråga om lite av varje, bl a om det möjligen kunde finnas ett internetcafé för vi var ju helt utan italienska SIM-kort och uppkoppling. Det var ingen vanlig fråga, han funderade, skakade på huvudet – men halade fram kommunikationsradion och anropade grannstaden Marcona. Jo, faktiskt, där skulle det finnas möjligheter. Vad kan man inte ha för nytta av en polisradio?

Grannodlaren Domenico som bor i staden, 5-6 km härifrån, men har sin olivodling som närmsta granne och dessutom uppdraget att se till Casa Hera, försörja oss med ved och gas. Svårbegriplig dialekt men någon man skulle vilja lära känna. Kom förbi på nyårsdagens förmiddag för att se till att allt fungerade och med en stor påse nyskördade apelsiner och mandariner.

Postkontoret, där jag först köade i oändlighet till kassan, och sen blev slussad till kontoret och den kvinnliga chefen för att få en lösning på hur vi ska få fram ett paket med nya glasögon till Jotte. Onödigt, tyckte hon, att vi skulle behöva lösa årsavgift till en postbox, det skulle gå att skicka poste restante (fast det heter fermo posta).

Jotte har, van som han är vid självbetjäning vid sina handlingsrundor, hunnit bli ordentligt åthutad av små ilskna damer som ansvarar för grönsaksdiskarna. Inte peta på varorna! Nej, här berättar man lydigt vad man vill ha och så får man det uppvägt och förpackat.

En annan incident i mataffären. Vi tog det lilla lugna, strosade runt, diskuterade våra inköp, signalerade att vi hade tid. En teaterviskning – Signora, vi stänger för lunch.... Snabbt avslutar vi vår varukorg, tar oss genom kassan och ska betala. Peccato, men vår kortmaskin fungerar inte. Hela personalen blir indragen. Vad göra? Kontanterna räcker inte till allt. Är det något som är viktigast för er som ni kan betala? Till slut tar en man kommandot – kan ni hämta pengar i en bankomat så väntar jag. Det kommer vara stängt när ni är tillbaka men jag väntar. Visst, subito! Så snabbt gick det förstås inte. Tre olika automater fick vi försöka med innan det lyckades. Vi var övertygade om att butiken var stängd och låst – men icke, där stod den tålmodige mannen från kassan och accepterade inte ens en avrundad betalning. Nej, den euro jag skulle ha tillbaka lånade han av en kompis som jobbade på bygget intill.

Lina

Hur sammanfattar man en veckolång resa till sina drömmars mål? Krasst kvantitativt? I så fall: 282 mil inklusive några smärre omvägar och felkörningar. Eller 8 dagsetapper på allt mellan 24 och 51 mil. Eller temperaturer som svängt mellan -4 och plus 16. Eller vädertyper som innehållit allt från nyfallen snö, snömodd, fykande snö, underkylt regn, dimma, regn, blankis, blå himmel och sol, kraftig vind. Kanske landskap, grå östtysk landsbygd, inte olik Österlen om vintern, humleodlingar med de karaktäristiska störarna, autobahns enformighet och avskärmning från landskapet, alpområdets dramatiska ljus och höjder, Italiens stökighet men också snabbt växlande landskapstyper.

På hela denna sträcka bara tre trafikincienter. En liten, skruttig bil hängande på ett avbärarräcke längs autobahn strax efter att det ruggiga underkylda regnet täckt allt med pansaris. En långtradare med grävare på flaket som glömt sin höjd och försökt passera under en vägbro. När det blev tvärnit och en demolerad grävmaskin halvt om halvt vält på körbanan var det för sent att inse att bron var för låg. Facklorna som polisen lagt ut som avspärrning var effektiva – och mitt i alltihop också magiska. Och på den platta apuliska slätten, en liten polisbil som prejar en långtradare.

Broar, tunnlar, höga hastigheter – inget är min grej. Och när jag trodde allt var över, bara några kilometer kvar till Casa Hera – då fanns där en 8 år gammal tunnel som ersatt den osannolikt slingrande serpentinvägen upp mot Pisticci. 1,4 km tunnel som en grande final innan jag kunde få ro och lite mer normala trafiksituationer. 

282 mil, 7 dygn, jag vill inte göra om det!

Lina

Färden utmed ostkusten gick med svindlande fart. Lina har nu fått upp flåset och snittar nu nästan 110. Fin motorväg och för ovanlighetens skull lite trafik och få lastbilar. Så lämnar vi havet, svänger västerut och börjar snegla på vår specialbeskrivning till Casa Hera. Landskapet blir allt mer fascinerande. Långa, djupa dalgångar, långa olivbeklädda dalgångar och långa, karga bergssidor avlöser varandra. Och Casa Hera ska ligga någonstans inne i detta nya landskap. Vi prickar av korsning efter korsning och landskapet som ligger och badar i ljus är helt oemotståndligt. Så blir avtagsvägarna allt mindre och mindre. Det finns ingen egentlig bebyggelse, bara enstaka friliggande hus som förmodligen hör till någon av de oändliga olivodlingarna. Gamla olivträd mest. Och så övergår de asfalterade vägarna i rena grusvägar och våra sista skyltar uppenbarar sig. Nedför en brant sluttning med grusväg tittar så ett litet vitkalkat dubbelhus fram. Där tar vägen faktiskt slut, vi kommer inte längre. Casa Hera vid vägs slut, out of nowhere. Husen som ligger på ostsidan av dalgången badar i eftermiddagssol. Och allt är så overkligt fantastiskt som vi INTE kunde föreställa oss. Naturligtvis har grannen glömt, eller inte hunnit, låsa upp staketet för oss så vi får planka in. Först en besiktningsrunda och efter att ha hittat nyckeln in i huset, en besiktning även där inne. Det är kargt, väldigt enkelt, två öppna spisar men alla förnödenheter verkar finnas på plats. Det är konsekvent och ljuvligt. Det är tyst, det är verkligen tyst. Vill du hitta det rena uttrycket för ett italienskt, gammaldags romantiskt odlingslandskap så är det detta, i alla fall i min fantasi. Så packar vi ur bilen, asar grejorna genom ett hål i staketet, får det mesta på plats före solnedgången. Vi är nog lite omskakade båda två. Att det var så här kargt och storslaget! Kanske är vi både lite skrämda men mest bedårade.  Vilken härlig känsla att elda brasorna. Vi behöver den värmen och vi får den värmen av gamla olivträds beskärning. Vi somnar till knastret av och doften från dessa uråldriga vittnesbörd, ja man kan bli religiös för mindre. Vilken kontrast från avresans Västra Näs i vinterlandskap till nästan försommarlik men pastoral, vildmark. Det är närapå svårt att finna ro när natten randas.

Jotte

Efter gårdagens fruktansvärda dimma var det en lättnad att vakna till en dag som verkade lova sol. Värden på restaurangen igår berättade om ett dragspelsmuseum i en ort alldeles nära. Det kunde vi ju inte missa så dagens första timmar gick åt att hitta dit. En liten stad, Castelfidardo strax söder om Ancona hyser ett internationellt dragspelsmuseum! Vi öppnade dörren kl 12.13 – 2 minuter senare var det stängningsdags...... och middagsuppehåll till 15.30. Alltså fick det bli motorväg igen. Nu längs den östra kusten och det Adriatiska havet som man ibland kunde skymta grågrönt med långa vita dyningar. Den etapp som jag med mest fasa såg fram emot var ju Brennerpasset. Det var intet mot dagens enorma mängd med tunnlar. Tack och lov kunde Jotte ta dessa sträckor. Under vissa förutsättningar vad gäller ljusförhållanden fungerar det bra för honom att köra. Det har underlättat enormt. För att verkligen ha chans att komma fram i morgon tog Lina ett sista pass efter mörkrets inbrott så att vi hann till San Severo bara några mil norr om Foggia. Återigen ett hysteriskt letande efter hotell. Gick in i en butik och frågade efter råd. Febril aktivitet utbröt. Flera telefonsamtal för att kolla ev bed&breakfast och när det stupade så hjälp med att ringa ortens enda (?) hotell. Sen en vägbeskrivning som de tre personerna i butiken hade olika versioner av. Med en liten karta i handen, som dessutom efter två korsningar visade sig vara fullständigt värdelös, fortsatte sökandet . Leta adress just när den intensiva kvällstrafiken i innerstaden kulminerar motsvarar alla förväntningar på köer, trängningar, blinkers, tutningar och fräckhet. Jotte sade sig vara imponerad över den körstil jag utvecklat.

Lina, fredag kväll, i San Severo.

 Ännu en dag på vägarna. Vardag men mycket trafik. Många verkar vara lediga. Det är däremot inte lastbilarna som varit ganska få under helgdagarna men nu gör comeback med besked. Det börjar kännas ganska enahanda och trist detta malande på motorvägarna. Vi har också mycket otur när det gäller väder vilket inte precis gör resan enklare. Idag en gråmulen dag från början till slut. Start i Mantova där vi hoppats få se vattenspeglarna runt staden som vi ju anlände till i mörker. Men icke. För disigt. Motorväg via Modena och Bologna för att stanna i Ravenna och se i alla fall några av de världsberömda mosaikerna (Basilica di San Vitale och Galla Placidias mausoleum). Därmed är vi nära den östra kusten och den väg vi sedan ska följa hela vägen söderut. Då kommer dimman som gör dagens sista timmars körning rätt så besvärliga. Långtradarna har betydligt mer bråttom och är kaxiga som tusan när de dundrar förbi. Nej, bilkörning är inte min starkaste gren. Nu längtar jag efter att komma hem till Casa Hera, mitt nya italienska hem, några dagar bort. Så härligt det ska bli att stänga bilmotorn, möta tystnaden, packa upp och installera sig. Ta in landskapet, känna dofterna, kanske ta fram instrumenten.

Lina, efter en härlig fiskmiddag i Senigallia

 

Kvällen den 23:e december, Bernau, norra Tyskland

Vid en av våra tidigare resor till Sicilien döpte vi Lina till Piccolina efter bl a hennes stora vurm för Fiat 500 och som en naturlig konsekvens av detta fick jag mitt tillnamn Jottegrande. Fyndigt va? Så här sitter jag nu, Jottegrande, jo pyttsan. Jag har aldrig känt mig så lite grande som nu. Det blir naturligtvis ofrånkomligt att mina nya ögon blir mitt nya liv. Och just nu domineras detta naturligtvis av vår resa. Resan får alltså helt nya förutsättningar fast kanske ändå inte helt nya. Klart är att jag upplever en slag skymning. Jag ser detaljer i natur och omgivningar. Jag ser detaljer i Linas ansikte och människor nära mig men det där med halvdistans är väldigt ofokuserat. Och läsning, tidningsläsning, bokläsning, notläsning fungerar inte alls just nu. Det ligger nyutprovade, specialanpassade glasögon och väntar på mig i Karlskrona efter nyår, så starka som möjligt utan att synfältet blir alltför småttigt. Dom hoppas jag mycket på. I övrigt kommer jag att experimentera med specialvarianter som jag ännu inte vet allt om. Nätet kanske gömmer på hemligheter som jag ska försöka ta del av. Tips från andra olycksbröder och –systrar kanske också kan hjälpa till. Den första veckans berg och dalbana mellan panik, sorg och ännu inte knäckta förhoppningar har just nu i alla fall ersatts av en slags tjurig anpassning och förhoppning att det i varje fall kommer att stanna upp, inte försämras mer. Jag är nog inte den typen som vill låta mig slås ner. Jag trivs helt enkelt inte i den rollen. För den skull förnekar jag inte sorgen men oftast har jag lätt att se möjligheter i stället för att sakna det jag inte kan få. Men våra reseberättelser stannar inte vid detta. Nu är vi på gång. Mycket, mycket ligger outforskat, mycket väntar på att undersökas. Vad finns bakom kröken? Hur ska det gå? Jag kan inte låta bli att med förväntan undra hur våren kommer att gestalta sig. Vilka får en sån här chans som vi just nu? Utför stupet bara, ner kommer vi alltid!

Gonatt.

Jotte (med Lina vid tangenterna)

Men egentligen började det hela mycket, mycket tidigare. Linas många resor till och i Italien från 80-talets början och framåt har satt sina spår. Så småningom föddes en längtan att lära känna landet bättre, komma in under ytan, leva här lite längre, inte bara som turist, utan faktiskt leva vardagsliv i en annan kultur, annorlunda men inte fullständigt exotisk. Det var länge min egna och hemliga dröm. När Jotte kom in mitt liv fick han så småningom del av den. Kanske var det i samband med vår första gemensamma resa till Italien, till Sicilien. Jag tror att hans delaktighet fick verklig näring när han började tänka musik. ”Kan det verkligen vara så att man kan höra folk vissla kända operaarior mitt i vardagen? Skulle en svensk med dragspel men utan språkkunskap ändå få kontakt?” I efterhand förstod jag också att han hade en plan. Vi började ju spela tillsammans. Hade sneglat på kontrabasen och på något märkligt sätt fick han mig att börja kompa till hans flygeljazz. Trevande förstås, men det gick. Vi spelade svenska jazzklassiker, vi spelade så småningom franska chansoner. Det var sen han fick mig att bli riktigt nervös – ”Vi spelar på gator och piazzor, kanske finns det någon liten trattoria som vill ha lite musik”. Det var alltså hans plan, det som kittlade hans fantasi.

Ett fadersarv som länge varit låst på banken blev tillgängligt. Skulle det användas till att betala av på lånen, eller till att slippa låna när det var dags för avloppsgrävning. Något annat förståndigt? Eller rent av göra drömmen möjlig?

Nästa pusselbit som föll på plats var när jag, för kanske 3 år sedan, ställde frågan om det var möjligt med tjänstledighet för ett så egoistiskt syfte. ”Ja, men bara om det definitiva beskedet om när och hur länge kommer i mycket god tid.” Den frågan gjorde drömmen offentlig och en liten snöboll började rulla. Det visade sig vara konstruktivt att sätta ord och offentliggöra tankarna, det fanns många som hade kunskaper, tips eller bara, och det var inte oväsentligt, uppmuntran. I det här läget blev språkstudierna ännu mer motiverade, det fanns mycket att läsa. Det blev också flera resor till Italien för att rekognosera. Vart vill vi, hur vill vi bo?

Sen kom katastrofen. Bara några dagar efter vår stora avskedsfest och mitt i den intensiva slutspurten på jobbet fick Jotte förnyade bekymmer med sina ögon. Det problem som börjat spöka tidigare under hösten drabbade nu även det andra ögat. Otaliga provtagningar, läkarbesök och sjukhusresor följde. Synen är kraftigt försämrad, framför allt när det gäller närseendet. Att läsa är inte att tänka på. Insikten att mängder av hittills självklara, dagliga sysslor plötsligt är omöjliga eller svårbemästrade drabbade oss hårdhänt.

Men skulle vi ge upp? Aldrig! Därför sitter vi nu, lördag den 22 december, på färjan från Trelleborg till Sassnitz. Resan har börjat.

 Lina, 25 mil hemifrån.