piccolinaejottegrande.blogg.se

 

 

Det är väldigt otydligt vad som egentligen gäller men kl 13 är vi förstås på plats, förstärkta av min syster Tora och hennes son Alexander. De  blir ett gott moraliskt stöd och dessutom kan vi ju i alla fall få det hela dokumenterat... vad det nu är som ska ske.... I hotellobbyn väntar Werner och Ines. De driver en musikskola i  Ipsheim och ger ofta konserter med inriktning medeltida musik och tysk folkmusik. Gitarr, blockflöjter, kohorn. (Piano och säckpipa också men det var inte aktuellt den här gången). Vi blir visade till en egen lokal där lunchen så småningom dukas fram och börjar trevande känna av varandra. Vi får mycket knapphändig information om vad som förväntas av oss men får ändå klart för oss att det ät tänkt att vi ska spela för lunchgästerna när det är dags för kaffe utomhus. Det är ju annandag påsk, matsalen är fullbokad av  lediga familjer i flera generationer.

 

Vid tresnåret börjar folk dyka upp, mätta och belåtna, beställer kaffe, leker med barnen på gräsmattan, slår sig ner kring caféborden. Vi spelar lite, halvt om halvt som uppvärmning. Men så tar tyskarna initiativet, tar till orda och har långa nedskrivna presentationer på italienska med sig. De slår an en ganska seriös ton som kräver koncentration och stillhet både hos publik och dem själva. Vi tyckte mycket om det. Där fanns inslag av både arabisk musik och falmenco.

 

 

Vi konfererar lite oroligt -"vi måste ju också göra nå'n sorts presentation". Efter några låtar är det vår tur. Det blir en  improviserad presentation där jag berättar om vår långa ledighet, "once in a life-time". När jag söker efter ord och får hjälp från publiken känner jag mig lugnad, de är med oss. Vår repertoar, ämnad för att få kontakt, vara igenkännbar och för att kunna spelas utomhus har naturligtvis en helt annan karaktär. Jotte är på sin mammas gata - publikkontakt är verkligen hans styrka. När spontan dans uppstår i tredje låten  är isen bruten.Här och var sjunger folk med i refrängerna.  När vi kommit till spellistans slut, frågar vi om det är OK att spela h, sole Mio. Vilken fråga! Det är då allsången startar. Sen kommer beställning på beställning - Volare, Arrividerci Roma, Lili Marlene, det vill aldrig ta slut och Jotte kan ju allt.... Till slut äskar han tystnad. "Det finns ett stycke vi har övat på och tvekat om vi skulle våga spela offentligt, men nu vill vi.... Verdis Fångarnas kör. Men då måste ni ge oss tystnad och tålamod". Det är ett stycke som för oss blivit nästan heligt och  det får inte gå fel. Det ansvarsfullt att ta sig an denna både enkla och mäktiga musik på våra två instrument. Det är ju skrivet för full orkester och 60-mannakör.... Det blir knäpptyst, några sjunger låggmält med. Många rör händerna i takt med musiken. En man torkar en tår ur ögonvrån. (Det är faktiskt sant.)

 

Det blir ett värdigt slut. Många kommer fram, tackar, tar i hand. Vi är omtumlade, rosiga och lyckliga. Dessutom  lätt besvärade över att ha satt våra tyska kollegor så åt sidan.