1 januari, 300 mil
Hur sammanfattar man en veckolång resa till sina drömmars mål? Krasst kvantitativt? I så fall: 282 mil inklusive några smärre omvägar och felkörningar. Eller 8 dagsetapper på allt mellan 24 och 51 mil. Eller temperaturer som svängt mellan -4 och plus 16. Eller vädertyper som innehållit allt från nyfallen snö, snömodd, fykande snö, underkylt regn, dimma, regn, blankis, blå himmel och sol, kraftig vind. Kanske landskap, grå östtysk landsbygd, inte olik Österlen om vintern, humleodlingar med de karaktäristiska störarna, autobahns enformighet och avskärmning från landskapet, alpområdets dramatiska ljus och höjder, Italiens stökighet men också snabbt växlande landskapstyper.
På hela denna sträcka bara tre trafikincienter. En liten, skruttig bil hängande på ett avbärarräcke längs autobahn strax efter att det ruggiga underkylda regnet täckt allt med pansaris. En långtradare med grävare på flaket som glömt sin höjd och försökt passera under en vägbro. När det blev tvärnit och en demolerad grävmaskin halvt om halvt vält på körbanan var det för sent att inse att bron var för låg. Facklorna som polisen lagt ut som avspärrning var effektiva – och mitt i alltihop också magiska. Och på den platta apuliska slätten, en liten polisbil som prejar en långtradare.
Broar, tunnlar, höga hastigheter – inget är min grej. Och när jag trodde allt var över, bara några kilometer kvar till Casa Hera – då fanns där en 8 år gammal tunnel som ersatt den osannolikt slingrande serpentinvägen upp mot Pisticci. 1,4 km tunnel som en grande final innan jag kunde få ro och lite mer normala trafiksituationer.
282 mil, 7 dygn, jag vill inte göra om det!
Lina
