12 januari, Veden
Vi eldar brasor varje dag. Två stycken. Den första sen eftermiddag och kväll för att få en härlig innetemperatur till middagen. Den andra i sovrummet för att driva ut kylan inför natten. Vi eldar med rens från olivträden som man säger. Domenico förser oss med den. Domenico är grannen som äger olivträden jämte oss. Det är högsäsong för att klippa och ansa olivträden. Varje morgon hör man honom och hans motorsåg och den lilla traktorn som forslar renset från sluttningarna. Ibland tippar ett lass hos oss. Det är kanske inte så märkvärdigt. Renset påminner ju en hel del om det vi håller på med i röjningen av vår egen trädgård på våren. Men det som är märkvärdigt är när man får en avsågad grenklump i handen. Vilken tyngd. Vilka år har inte detta stycke träd vuxit. Tätheten mellan fibrerna är så stor, man förstår hur sakta detta träd blivit till. När man odlar oliver får man inte ha bråttom. Om man i vuxen ålder planterar ett träd är det först dina barn eller barnbarn som får full utdelning av trädets skörd. Själv har du levt färdigt ditt liv. Jag tänker ibland på vilken grymhet israelerna visar upp när de om nätterna skövlar palestiniernas olivodlundar med sina stora bulldozers. Inte nog med att de berövar nuvarande generationer sin möjliga utkomst, även barnen och barnbarnen har förlorat möjligheten att få glädje av träden. Och dessa vackra, stolta träd.
Men kanske romantiserar vi betydelsen av olivträden. Vad är det då för fel på våra svenska träd? Kanske inget alls. Dom är annorlunda. Kastanjens och askens vita, vackra hårdhet, granens knastriga, kådiga knäppande, furans långa fibrer som i bästa fall, i norrlandsfuren, har fått växa i sin egen takt. Men hur sorglig är inte den övergödslade plankan vi köper på brädgården med så glest mellan fibrerna att den ruttnar efter 10-15 år. Ja, då går tankarna till dessa magiska, säregna olivträd. Det blir svårt att glömma dem.
Jotte
