piccolinaejottegrande.blogg.se

Har du hört talas om en ”näradöden-upplevelse”? Vet du vad som menas med det? Det visste inte jag …. tills igår. Då drabbade den insikten mig med full kraft.

Morgonen började lugnt och fint. Sov ut, åt frukost. Visst, det regnade, vilket det inte gjort på fjorton dagar, men sånt förekommer ju. Iväg med bilen ner till stan. Vi skulle kolla klipptider för oss båda. Jag hade kaxigt bestämt att ”jag sköter mig så kan du sköta ditt. Det är väl inget märkvärdigt, jag pratar på engelska och använder kroppsspråk och så visar jag mellan tummen och pekfingret hur mycket det ska klippas.” I Sverige går jag till min frissa, en duktig kvinnlig frisör som jag är van vid sedan länge. Här i Italien går männen till manliga och kvinnorna till kvinnliga frisörer påstod Lina. Jaja, hon vet ju ofta vad hon pratar om när det gäller Italien så efter ett visst grumsande fogade jag mig i detta. Vi hade tidigare luskat reda på en liten mysig frisersalong där vi spanat in en liten, äldre herre, precis på pricken lik en liten italiensk frisör enligt mina begränsade referenser. Sagt och gjort, Lina lämnade av mig och jag var ensam kvar i frisörsalongen. Mannen före mig var så gott som klar, nyrakad på det där mysigt snitsiga sättet med rakkniv, strigel och lödder. Mina förväntningar stegrades. Nu var det min tur. Efter att ha gjort klart för honom mina språkliga begränsningar lyckades jag, tyckte jag, göra klart att han HÖGST skulle ta 1,5 centimeter (jag måttade med tummen och pekfingret) och frisyren skulle vara som nu fast bara något kortare. Han nickade hela tiden vänligt och log, placerade mig i stolen, jag fick mitt skynke och han kom ganska snabbt in på IKEA. Verkade lite okoncentrerad och ouppmärksam men jag tillskrev det yrkets charm – och fördomsfullt nog det italienska kynnet.

Så som från intet hörde jag och nästan omedelbart kände jag också, ni vet, det där surret från en rakapparatliknande klippmaskin, de där som gör det allra sista finputset kring öron och nacke där håret omärkligt ska övergå från bar hud till charmig kalufs. Dvs klipphöjden på stråna är något mellan 0.1 och 0,5 mm. För sent insåg jag vad som höll på att hända. Jag stelnade till, jag fullständigt frös fast i stolen. Inom mig dök bilder upp av pottklippta småpojkar i Liatorp på 40-talet, ni vet dom som är fullständigt shinglade i nacken och sen har en tvärkant i resten av håret, alternativt Stellan Skarsgård som utvecklingsstörd dräng i ”Den enfaldige mördaren”, alternativt  amerikanska elitsoldater i intensivträning inför invasion i Vietnam. Inget av detta hände, snarare allt på en gång. Eller, ska sanningen fram så blev resultatet att knappast något av håret i något av alternativen blev kvar. Han gick helt enkelt in för att raka hela huvudet med sin maskin. När förstelningen långsamt började släppa hade han redan hyvlat av i stort sett halva hårmängden och huvudsvålen lyste oroväckande grisröd. Vad håller på att hända? Vad ska Lina säga? Jag försökte förgäves komma ihåg om det fanns någon finstilt klausul i vårt nyligen upprättade äktenskapskontrakt där jag skulle kunna svära mig fri. Men nej, något sådant dök inte upp. Jag kunde ju inte heller nöja mig med halva håret kvar och halva nyrakat så det var bara att le förbindligt vid nästa IKEA-skämt och försöka klargöra IKEA:s förträfflighet så gott jag kunde. Kamprad kommer ju nästan från Liatorp så vi hade mycket att prata om. Enligt Lina är det dock märkligt att vi över huvud taget kunde kommunicera. Mannen talade inte ett ord engelska, inte heller italienska, bara en lokal, fullständigt obegriplig dialekt. ”Är du säker på att han pratade om IKEA?” frågade hon tveksamt.

Ja, som ni förstår såg jag inte direkt fram emot mitt möte med Lina. Som den älskling hon är log hon bara vänligt när hon kom in. Dessvärre kände hon igen mig. Ganska snart var hela proceduren hos frisören över. 6 euro gick hela kalaset på och jag staplade därifrån lätt stöttad av Lina, som en förbrukad man. Eftersom jag hade tänkt ut och ta en sväng med mr Brompton hade jag tack och lov tagit med mig en toppluva och som reserv även ett par solglasögon ifall vädret skulle vända. Nu åkte båda dessa tillbehör snabbt på plats och jag kunde hjälpligt dölja min förnedring. Kör mig till branten bad jag Lina men hon insisterade på att vi skulle gå och fika, med mössa. Ja, det var en svår dag och flera sådana väntar väl mig innan det någorlunda växer ut och jag kan återta mitt forna jag. Man kan väl säga att självförtroendet inte växer av såna här upplevelser men livet måste gå vidare.

PS. När vi lämnat Pisticci och var på väg hem vände sig Lina om och fråga om jag visste vad salongen hette. Nej, det visste jag inte, jag ville ju bara därifrån. Den heter ”New Generation”.

Jotte