22 december, Det började med ett bröllop
Men egentligen började det hela mycket, mycket tidigare. Linas många resor till och i Italien från 80-talets början och framåt har satt sina spår. Så småningom föddes en längtan att lära känna landet bättre, komma in under ytan, leva här lite längre, inte bara som turist, utan faktiskt leva vardagsliv i en annan kultur, annorlunda men inte fullständigt exotisk. Det var länge min egna och hemliga dröm. När Jotte kom in mitt liv fick han så småningom del av den. Kanske var det i samband med vår första gemensamma resa till Italien, till Sicilien. Jag tror att hans delaktighet fick verklig näring när han började tänka musik. ”Kan det verkligen vara så att man kan höra folk vissla kända operaarior mitt i vardagen? Skulle en svensk med dragspel men utan språkkunskap ändå få kontakt?” I efterhand förstod jag också att han hade en plan. Vi började ju spela tillsammans. Hade sneglat på kontrabasen och på något märkligt sätt fick han mig att börja kompa till hans flygeljazz. Trevande förstås, men det gick. Vi spelade svenska jazzklassiker, vi spelade så småningom franska chansoner. Det var sen han fick mig att bli riktigt nervös – ”Vi spelar på gator och piazzor, kanske finns det någon liten trattoria som vill ha lite musik”. Det var alltså hans plan, det som kittlade hans fantasi.
Ett fadersarv som länge varit låst på banken blev tillgängligt. Skulle det användas till att betala av på lånen, eller till att slippa låna när det var dags för avloppsgrävning. Något annat förståndigt? Eller rent av göra drömmen möjlig?
Nästa pusselbit som föll på plats var när jag, för kanske 3 år sedan, ställde frågan om det var möjligt med tjänstledighet för ett så egoistiskt syfte. ”Ja, men bara om det definitiva beskedet om när och hur länge kommer i mycket god tid.” Den frågan gjorde drömmen offentlig och en liten snöboll började rulla. Det visade sig vara konstruktivt att sätta ord och offentliggöra tankarna, det fanns många som hade kunskaper, tips eller bara, och det var inte oväsentligt, uppmuntran. I det här läget blev språkstudierna ännu mer motiverade, det fanns mycket att läsa. Det blev också flera resor till Italien för att rekognosera. Vart vill vi, hur vill vi bo?
Sen kom katastrofen. Bara några dagar efter vår stora avskedsfest och mitt i den intensiva slutspurten på jobbet fick Jotte förnyade bekymmer med sina ögon. Det problem som börjat spöka tidigare under hösten drabbade nu även det andra ögat. Otaliga provtagningar, läkarbesök och sjukhusresor följde. Synen är kraftigt försämrad, framför allt när det gäller närseendet. Att läsa är inte att tänka på. Insikten att mängder av hittills självklara, dagliga sysslor plötsligt är omöjliga eller svårbemästrade drabbade oss hårdhänt.
Men skulle vi ge upp? Aldrig! Därför sitter vi nu, lördag den 22 december, på färjan från Trelleborg till Sassnitz. Resan har börjat.
Lina, 25 mil hemifrån.
