piccolinaejottegrande.blogg.se

Bilresan genom Tyskland startade i ett blåsigt Sassnitz. Småkallt, lite snödrivor här och var men inget på något sätt avskräckande. VI mjukstartade också Autobahn-körandet genom ganska många mil på bara två filer. Naturen och allt ganska likt Österlen. Mjuka kullar, pilevallar, snöstaket. Kändes komfortabelt. Dock saknade vi rastställen som vi trodde skulle kanta Autobahn. Så rubbades dock cirklarna, det började smattra mot rutorna. Vi förstod att det börjat regna trots minusgrader ute. Och mycket riktigt, efter första fikat, bestående av gulasch (det fanns sauerkrat också men det valde vi bort) upptäckte vi när vi skulle sätta oss i bilen att den var täckt av en tjock, kompakt isskorpa över chassi, rutor, antenn. Dessutom naturligtvis en isgata där det tidigare varit snömodd. Lätt kaotiskt med andra ord. Vårt mål för dagen låg betydligt längre bort än Berlin. Vi skrapade duktigt, bet ihop, måste göra ett försök. Lina som hade föga erfarenhet av tysk motorvägskörning genomgick sitt elddop men satte punkt strax norr om Berlin. Det var för riskabelt att fortsätta helt enkelt. Resultat etapp 1 ca 15 mil alltså.

 

Bilen är faktiskt fullproppad - och överest ligger kontrabasen.

Dagen därpå - julafton - startade med helt annan väderlek. Fåglarna sjöng, det droppade från taken så det stod härliga till. Och under dagens lopp nådde termometern upp till 12 grader. Nu vankades det 3-filig motorväg, intensiv jultrafik, högt tempo. Skymningen föll först vid 16.30, en klar förbättring alltså jämfört med solens nedgång hemmavid. Strax därpå menade Lina att det var dags att avsluta dagens körning, hitta logi, fira jul. Vi fick bittert erfara att så enkelt var det inte att ordna den saken. 3 timmars letande, frågande, förslagsgivande och nytt letande, allt mer desperat, förde oss slutligen fram till ett tämligen flott men ÖPPET hotell. Rum och t o m mat gick att ordna även om prisnivån inte var den vi tänkt oss. Julfirande tar vi en annan dag....

Juldagen fortsatte på likartat sätt. Sol och ända upp till 16 grader. Ytterligare stegring av den tyska motorvägsfenomenet, dvs tät trafik, hög, för att inte säga abnorma hastigheter. Trötthet och stress hade börjat tära på vår ork och när en fruktansvärt gul buss höll på att pressa vår bil ur sin fil blev Lina ordentligt skärrad. Vi pausade men förmådde oss inte att fortsätta så mycket längre så dagsetappen blev något kortare än vi tänkt oss. Dessutom behövde vi ladda för morgondagens färd över Brennerpasset, det beryktade. Nattvila i Rosenheim, återigen mötte vi många helgstängda hotell. Best Western-kejdan fullknökad med pensionärer blev vår räddning. Våra fantasier om små genuina värdshus hade grusats ganska ordentligt. Nu kunde vi dock avsluta Tysklandssejouren med flaggan i topp – ett tyrolerställe med wienerschnitzel och öl gjorde att mytbildningen kring det tyska hölls vid liv. Trots allt nöjda med dagen gjorde vi en grovplanering över morgondagens förväntade strapatser.

Dagen I, då vi skulle ta oss över gränsen till det förlovade landet. Efter Wikipedias utsagor om broar och tunnlar av skräckformat visade det sig att själva genomfarandet av Brennerpassagen inte motsvarade våra fantasier. Det hela förlöpte tämligen normalt, näst intll som vilken svensk motorvägssträckning som helst. Det jobbiga visade sig vara motljuset och regndiset/dimmorna. Återigen mötte vi snö och låga temperaturer växelvis med solsken och fantastiska vyer. Det minsta man kan säga är att resan blev mycket omväxlande. Kl 13.00 korsade vi gränsen mellan Österrike och Italien och utbrast i ett samfällt FINALMENTE! Därefter körde vi i ren eufori i ytterligare åtskilliga mil och hamnade glädjande nog ända nere i Mantova. Dagsrekord. En stad som på kvällen fascinerade oss med senmedeltida byggnader och storslagna torg kantade av arkader. Övernattning i ett litet ruffligt hotell och lyckad lösning på en trasslande mobil gjorde att summan av dagen blev en stor framgång.
Lina&Jotte i Mantova