29/12, Casa Hera i sikte
Färden utmed ostkusten gick med svindlande fart. Lina har nu fått upp flåset och snittar nu nästan 110. Fin motorväg och för ovanlighetens skull lite trafik och få lastbilar. Så lämnar vi havet, svänger västerut och börjar snegla på vår specialbeskrivning till Casa Hera. Landskapet blir allt mer fascinerande. Långa, djupa dalgångar, långa olivbeklädda dalgångar och långa, karga bergssidor avlöser varandra. Och Casa Hera ska ligga någonstans inne i detta nya landskap. Vi prickar av korsning efter korsning och landskapet som ligger och badar i ljus är helt oemotståndligt. Så blir avtagsvägarna allt mindre och mindre. Det finns ingen egentlig bebyggelse, bara enstaka friliggande hus som förmodligen hör till någon av de oändliga olivodlingarna. Gamla olivträd mest. Och så övergår de asfalterade vägarna i rena grusvägar och våra sista skyltar uppenbarar sig. Nedför en brant sluttning med grusväg tittar så ett litet vitkalkat dubbelhus fram. Där tar vägen faktiskt slut, vi kommer inte längre. Casa Hera vid vägs slut, out of nowhere. Husen som ligger på ostsidan av dalgången badar i eftermiddagssol. Och allt är så overkligt fantastiskt som vi INTE kunde föreställa oss. Naturligtvis har grannen glömt, eller inte hunnit, låsa upp staketet för oss så vi får planka in. Först en besiktningsrunda och efter att ha hittat nyckeln in i huset, en besiktning även där inne. Det är kargt, väldigt enkelt, två öppna spisar men alla förnödenheter verkar finnas på plats. Det är konsekvent och ljuvligt. Det är tyst, det är verkligen tyst. Vill du hitta det rena uttrycket för ett italienskt, gammaldags romantiskt odlingslandskap så är det detta, i alla fall i min fantasi. Så packar vi ur bilen, asar grejorna genom ett hål i staketet, får det mesta på plats före solnedgången. Vi är nog lite omskakade båda två. Att det var så här kargt och storslaget! Kanske är vi både lite skrämda men mest bedårade. Vilken härlig känsla att elda brasorna. Vi behöver den värmen och vi får den värmen av gamla olivträds beskärning. Vi somnar till knastret av och doften från dessa uråldriga vittnesbörd, ja man kan bli religiös för mindre. Vilken kontrast från avresans Västra Näs i vinterlandskap till nästan försommarlik men pastoral, vildmark. Det är närapå svårt att finna ro när natten randas.
Jotte
