3 januari, Mänskliga möten
Mänskliga möten är bland det viktigaste under en resa. Och just för att man är så vilsen och samtidigt vidöppen blir de ofta betydelsefulla i det lilla. Söndag, strax före siestan, i Pisticci lägrade sig lugnet. Vi tog en första promenad, stannade till vid en stor karta över staden, noterade att vi hade polisstationen strax bakom oss och att en bastant konstapel stod i dörröppningen och rökte. ”Öhmm... är ni fransmän...” var hans nyfikna öppning. Vi passade på att fråga om lite av varje, bl a om det möjligen kunde finnas ett internetcafé för vi var ju helt utan italienska SIM-kort och uppkoppling. Det var ingen vanlig fråga, han funderade, skakade på huvudet – men halade fram kommunikationsradion och anropade grannstaden Marcona. Jo, faktiskt, där skulle det finnas möjligheter. Vad kan man inte ha för nytta av en polisradio?
Grannodlaren Domenico som bor i staden, 5-6 km härifrån, men har sin olivodling som närmsta granne och dessutom uppdraget att se till Casa Hera, försörja oss med ved och gas. Svårbegriplig dialekt men någon man skulle vilja lära känna. Kom förbi på nyårsdagens förmiddag för att se till att allt fungerade och med en stor påse nyskördade apelsiner och mandariner.
Postkontoret, där jag först köade i oändlighet till kassan, och sen blev slussad till kontoret och den kvinnliga chefen för att få en lösning på hur vi ska få fram ett paket med nya glasögon till Jotte. Onödigt, tyckte hon, att vi skulle behöva lösa årsavgift till en postbox, det skulle gå att skicka poste restante (fast det heter fermo posta).
Jotte har, van som han är vid självbetjäning vid sina handlingsrundor, hunnit bli ordentligt åthutad av små ilskna damer som ansvarar för grönsaksdiskarna. Inte peta på varorna! Nej, här berättar man lydigt vad man vill ha och så får man det uppvägt och förpackat.
En annan incident i mataffären. Vi tog det lilla lugna, strosade runt, diskuterade våra inköp, signalerade att vi hade tid. En teaterviskning – Signora, vi stänger för lunch.... Snabbt avslutar vi vår varukorg, tar oss genom kassan och ska betala. Peccato, men vår kortmaskin fungerar inte. Hela personalen blir indragen. Vad göra? Kontanterna räcker inte till allt. Är det något som är viktigast för er som ni kan betala? Till slut tar en man kommandot – kan ni hämta pengar i en bankomat så väntar jag. Det kommer vara stängt när ni är tillbaka men jag väntar. Visst, subito! Så snabbt gick det förstås inte. Tre olika automater fick vi försöka med innan det lyckades. Vi var övertygade om att butiken var stängd och låst – men icke, där stod den tålmodige mannen från kassan och accepterade inte ens en avrundad betalning. Nej, den euro jag skulle ha tillbaka lånade han av en kompis som jobbade på bygget intill.
Lina
