piccolinaejottegrande.blogg.se

Det började som en helt vanlig dag. Berra steg upp som han brukade när klockan ringde.  Nej, knappast, mamma fick ruska om honom  både en och två gång ...."' Nej, jag ska inte skriva hela ungdomsboken, men upptakten stjäl jag.

Det började som en vanlig dag, bortsett från att klockan ringde kl. 08.00 och eftersom vi hade bestämt att  ingen skulle få fega ruskade Lina först liv i mej. Upp, morgonritualer och ganska snart iväg. Till sjukan. Jag skulle på svenska ögonklinikens befallning genomföra provtagningar om maffian, Berlusconi och den italienska, ökända byråkratin nådigast gick med på det. Gissa om Lina var litet spänd.

 

 

Men det var en oro som var obefogad. Lina lyckades göra det mesta klart, ett prov av två gjorde vi på plats, det andra får vi nog ta hjälp av den gode "amicon" Antonio .... liksom att den svenska sjukvården stöttar upp på nåt hörn.

Via en av våra hyresvärdar rekommenderad vinbutik, lite exklusiv men fortfarande högst prisvär (vad sägs om 5 lit.vin för i runda slängar 170 Rd). Solen sken nu från en klarblå himmel (som det väl också brukar heta i ungdomsböckerna, eller hur, Anders? Snabbt hem. På vägen hem kör vi i vanlig ordning genom olivlundarna där beskärningen sker med varierande intensitet men ändå så pass intensivt att det håller vårt intresse på topp. Och jodå, Domenicos och vår granne på andra hållet är ute och jobbar, balanserande på sina otroligt vackra stegar, ni vet sådana som  fanns förr i världen, utav trä, ångsamt avsmalnande i toppen, smäckra, lätta att jobba från, stadiga och av ägaren egenhändigt hopsatt....å så vackra (jo, jag har sett en sådan svensk liknande replik, Kerstin  och Lasse hade en, så jag visste vad jag var ute efter.

 

Nu kommer det som är dagboksbladets egentliga ärende, det som Lina skulle kalla vardagslycka, det som i det här fallet gjorde dagen till en  högst ovanlig dag. Inte så att den slog knut på sej själv, nej mera långsamt smälte ihop till en liten glödande apelsin med ett slags inåtvänt leende. (Ja, det är väl en solklar bild).

 

Jag städslade Mr Brompton, styrde kosan rakt bakåt och cyklade i den ljumma eftermmiddagsbrisen raka spåret tillbaka till olivängen, jag måste få se dessa stegar på nära håll, ta i dom, lukta på dom, se hur dom smög sej upp i olivträdets topp, hur ....

 Domenicos yrkesbroder var på plats, jag kastade mej av cykeln, klev fram och på ytterst stapplande , ska vi kalla det italienska (två oengagerade terminer på Folkuniversitetet) och med många nyuppfunna gester lyckades vi utbyta erfarenheter. Om äpple- resp. olivbeskärningens principer. Nåja, det handlade nog mest om att jag stod och sneglade på och till sist fick  bestiga stegen, detta den nya tidens underverk och världsarv i en gemensam skepnad.

 När jag cyklade därifrån sjöng det i däcken, surrade i navet och dom hastigt uppdykande storskällande hundarna mötte jag nu med ett varmt, välkomnande leende. Vad världen kan vara rik och vacker!

 

Jotte