5 januari, Mr Brompton and me
Säg Leica, och den sanne kameranörden får något fuktigt i ögonvrån. Säg Castelfidardo, och den genuine dragspelsfantomen får en ryckning i vänsterarmen. Säg Brompton, och den dedicerade cykelentusiasten går ner för räkning.
Jag äger en sådan. En svart med röd ram. Jaa, visst, den var inte gratis men nu är den min. Den har forslats från Västra Näs till Casa Hera, längst inne i Opelns innandömen, omöjlig att stjäla, garanterat skyddad. Idag skulle det ske. Jag tog fram den ur sitt härför avsedda fodral, designad av Bromptonfabrikens hängivna ingenjörer, ett fodral som till varje kubikcentimeter passade just min Brompton. Jag klädde av den, fällde upp den..... ja visst, ja, jag glömde ju berätta att Brompton är en vikcykel. Du kan alltså förminska orginalstorleken till en mycket, mycket mindre variant. I det här fallet till en något större handväska för damer över 40. När du är fulltränad går det dessutom på 8,4 sekunder. Jag är inte fulltränad. Nåja, det börjar närma sig…. det är kanske inte så viktigt trots allt…
Jag ger mig iväg uppför backen, upp på slät mark. Jag startar på 1:an, lägger i 2:an och rullar ut på 3:ans växel.
Dofter från olivlundarna, du hör hundar, tuppar i fjärran, du hör det sakta bruset av gummit mot grusvägen och du lever. Den tidiga vårbrisen leker i ditt ansikte. En bångstyrig hårslinga förirrar sig bakom ditt öra. Du känner en första antydan till svettdroppe leta sig förbi överläppen ner mot mungipan, men du märker det inte för du ler. Du är lycklig, du är fri. Brompton, here we come.
En ny dimension har tagit plats i min tillvaro och jag kan bara öppna mig och ta emot detta. Så rullar metrarna sin egen väg och efter ett tag stannar vi för att bara existera, finnas till.
Måhända en lätt överdrift men nog finns det något religiöst över upplevelsen.
Vilan, kontemplationen varar bara någon minut, kanske en hel timme, tiden har upphört att betyda något. Efter ett tag sätter jag mig på sadeln, vänder cykeln hemåt igen och låter mitt sinnestillstånd styra takten.
Visst är jag lycklig. Brompton fascinerar ju också med sin skönhet och funktionalitet. Det finns en omsorg i utförande och detaljer som gör att man får en slags respekt för själva cyklandet. Cyklandet blir större än att bara forslas från punkt A till punkt B.
Så kommer sista backen hem, jag bromsar försiktigt med endast bakhjulet för skulle även framhjulet nypa till då riskerar vi att hamna i diket. Jag stannar vid Casa Heras ingång, bär Bromton, 10,2 kilo, med lätt hand nedför trappan och ställer den på plats utanför sovrumsdörren. Nu är du också på rätt plats i vår resa, mr Brompton.
