7 januari, Från urmänniska till IT-nörd
Jag visste inte vad jag gav mig in i. Jag visste inte vilket inferno av PIN-koder, lösenord och kontrollfrågor som väntade mig. Jag visste inte vilket kunskapssprång som skulle tas.
I hemmets lugna vrå har jag ju länge haft en försprång vad gäller IT. Men i ALLA andra sammanhang, på jobbet, bland vänner och bekanta, intresse- och kunskapsmässigt, har jag befunnit mig i bakvatten vilket inte bekymrat mig nämnvärt.
För det var ju så här: Mimmi, Jottes dotter, hade skaffat en ny mobil vilket gjorde att Jotte fick hennes gamla smartphone. Det var en fördel för honom eftersom hans egen mobil faktiskt var uråldrig, utköpt från Regionteatern på 80-talet (??). Så det gamla telefonnumret fördes över till smartisen. Sen fick vi låna en iPad av en god vän som också fått synproblem och som haft paddan som sin räddning eftersom den så enkelt förstorar text. För att få paddan att fungera visade det sig att vi måste ha en ny smartphone. Det var ju inte så dumt, då hade vi varsin telefon som vi kunde koppla ett italienskt kontantkort till för att ringa inom landet och till varandra om vi befann oss på olika platser. Men om vi hade italienskt nummer på Jottes smartphone så måste vi också ha en tredje telefon med det gamla svenska numret så att sjukvården kunde fortsätta ha kontakt. Och då passade det ju utmärkt att ta skalet till en gammal jobbtelefon som ändå skulle ligga och samla damm. På de italienska kontantkorten kan vi inte ringa till Sverige och på det svenska numret blir det väldigt dyrt. Men via Skype, på en bärbar dator, blir det överkomligt. För en sån måste vi också ha. En laptop behövdes ju också för att sköta bankfrågor, räkningar, deklaration, maila, lägga in bilder, skriva resedagbok osv.
Under en månads tid har alltså följande hänt:
En smartphone kom över tröskeln. Elgiganten hjälpte oss att få den att trivas hos oss. En padda lånades ut till oss. Men den ville inte samarbeta med smartphonen. Än en gång vara Elgiganten till oerhörd nytta (Karlshamnsbutiken – reklam! - men det är dom värda). Trots alla tänkbara varianter i över två timmars tid gick det inte att få dessa digitala tingestar att samarbeta. Resultatet blev en alldeles färsk smartphone med ett alldeles färskt telefonnummer som dock fick begränsad giltighetstid – den skulle ju snart ut på internationellt vatten. Vår genom tiderna ständige följeslagare och allra bästa IT-rådgivare, Åke, visade en datortidning. Just det numret innehöll ett test över höstens nya laptop-modeller på nivån (pris- och kapacitetsmässigt) högskolestuderande. Det gjorde det betydligt enklare att komma till skott på den fronten så en dag landade ett stort postpaket med IT-innehåll. Ett mobilt bredband med kontantkort införskaffades, ytterligare ett telefonabonnemang med kontantkort. Kontakter togs med rutinerade utlandsboende, hur gör man? Sen var vi rustade (- trodde vi). Men inte ens halva jobbet var gjort....så här långt var det ju enkelt.
Under resan, på färjan mellan Sverige och Tyskland, och på hotellen längs vägen var det dags för nya upptäkter. WiFi! De flesta fungerade, i alla fall sedan receptionen eller nattportiern ryckt ut.
Väl i Italien återstod BARA att skaffa lokala kontantkort till telefoner och dator. Tre nya SIM-kort. Det tog en och en halv timme och många huvudskakningar, framför allt över Teliamodemet. Och nej, laptopen vägrade fungera. Nästa dag, samma elaffär, med minst 7 personer lojt sysselsatta med något ogripbart, alla mer eller mindre inbegripna i kommentarer, ifrågasättanden och förslag kring denna arma dator som till slut fick förses med ett nytt modem till sitt Vodafonekort. Att det sen inte gick att testa om uppkopplingen fungerade just där, för att mottagningen precis där och då var lite svag, det fick jag på köpet. Jag väntade länge med att försöka starta upp datorn, men efter middagen fanns ingen återvändo. Döm om min förvåning – det fungerade. Både dator och telefoner har sedan fått mängder av automatiska, välkomnande italienska meddelanden. Det känns proffsigt på nå't sätt.
Nu kan Jotte och jag ringa till varandra på våra italienska telefonnummer. Vi kan ta emot meddelanden på vår ”svenska telefon”, vi kan Skypa via datorn, vi lyssnar på P1 precis som hemma i köket, vi är inne på nätet både tidigt och sent, vi kommunicerar med vänner och bekanta via vår resedagbok och på gammalt traditionellt mailvis, vi (Lina) har t o m (men undantagsvis) varit inne på Facebook, vi fotar och skickar bilder, vi kan säkert filma också.....
Så här långt kommet i beskrivningen har Jottes andhämtning blivit kört och stötig, ”vad gör vi i Italien?”, mumlar han. Systersonen Alexander däremot, torde jubla. Det var han som gav oss benämningen ”urmänniskor”. Eventuellt är han beredd att ge oss en ny etikett....
Lina
