piccolinaejottegrande.blogg.se

Idag kom en ny känsla över mig. Nu rör vi oss i den här staden, om inte som på vår mammas gata, så i alla fall lite mer hemtamt. Vi gör vardagliga ärenden och lite mer i förbifarten konstaterar man, ”jaha, så fin den där fasaden är i det här ljuset”. Vi går inte längre där och turistbetraktar, stannar till, tittar upp, försöker hitta en bra kameravinkel. Jag känner faktiskt igen människor på stan lite då och då. Mannen där vi köpt glass småler när han inser att idag är det BARA Jotte som ska ha glass. Farbrorn med den vita rocken som säljer ost från sin lilla skåpbil hälsar på ett annat sätt nu när han sett oss spela på torget. Vi gör vardagliga ärenden vilket också innebär att man återvänder till samma butik gång efter gång. Bokhandelns ägare som vi fick ett ganska avogt intryck av vid första besöket har tinat upp nu och är ett ypperligt exempel på vänlig, god och snabb service.

 

Och bara att kunna säga, ”jo , men vi finns kvar här till slutet av april”, när jag frågar efter en vara som inte finns inne och därför måste beställas, ger plötsligt (och begripligt nog) en annan attityd. Då är man ju nästan bofast, ja eller, i alla fall inte ytterligare en flyktig turist. Geografin börjar också bli gripbar. Det går att förstå hur vägar hänger ihop, var man hamnar om man åker uppför den backen och att det finns flera vägar till samma slutmål.

 

Var det det här jag drömde om? Ja, i alla fall något åt det här hållet, att höra till, känna sig hemma.

Lina