16 mars, Han har öppnat pärleporten
Jag tror inte det är sant. Från en entré som är en ytterst trivial asfalterad parkeringsplats kliver jag ur bilen och möter en mur som i stil och omfattning har stora likheter med fångvårdsanstalterna Hall eller Österåker eller Kumla (ok, taggtråden saknas, övervakningskamerorna likaså). Passagen genom muren, som skulle kunnat vara ett gammalt Folkets Park-insläpp (fast här är det mer betong) möter mig så med detta obeskrivliga, otroliga.
En åtskilliga fotbollsplaner stor yta fullsmockad med gravvårdar av alla de slag, en sanslös variation i fråga om utseende, kvalitet, utsmyckning, vulgaritet, skryt ..... eller fattigdom. Tänk så lite jag vet. Denna värld som tidigare har varit förborgad för mig, nu kastar den sig över mig.
Hela begravningsplasen är ett enda stort klassamhälle där rikedom och makt manifesteras i gravarnas utformning. Det absolut största flertalet, det som i Sverige motsvaras av gravstenarna, är utplacerade i mitten av det stora området. I mina ögon oerhört utsmyckade stenkompositioner, vittnande om en högt välbärgad medelklass, eller i varje fall en person eller familj som har tillräckligt med kapital.
I bjärt kontrast till detta finns ett område som ligger med öppen jord där ytterst enkla stenar eller kors rests, en del utan inskription alls, en del ytterst fåordiga, kanske mer än hälften tyder på att det är barn som vilar under jord. Barn som fötts och dött kanske samma dag eller med bara några dagars mellanrum. Inget konstfärdigt, inga som helst utsmyckningar, bara markerande att .... här ligger ett flickebarn, en bambina, en namnlös. Oerhört gripande.
Så finns det en mängd märkliga, för att vara på en begravningsplats, "skåp" som staplas på varandra till en hög mur. Kommer ni ihåg (ni som är lite äldre) de där frysskåpen som fanns i särskilda byggnader (eller för den delen postfack)? Skåpen är också placerade i långa längor, mycket prydligt det också, påminner faktiskt om radhusområden. Vad jag förstår är det en urna med bränd aska som förvaras där inne. Det ser ut att vara hermetiskt tillslutet och på lucksidan finns namn, ev bild, födelse- och dödsdatum, kanske yrke - inget mer. Dom på de välbärgades sida är fräscha, propra, påkostade med mycket färska blommor. De bildar stora höga stapelväggar, dessutom mycket väl skötta.
Dom på de mindre bemedlades sida är således i sämre skick, inte tillnärmelsevis så påkostade.
Så slutligen. Platsen inramas, längs alla sidor, av de enorma familje-, ja släktgravarna, stora som fullständiga tvåvåningshus i respektive tids arkitektoniska anda. Somliga har anor 300 år tillbaka i tiden. (Efter den stora jordbävningen 1693 flyttades ju dåvarande Noto, i likhet med alla "kulturarvsstäderna" , längre ned mot havet för att undgå konsekvenserna av desa förödande jordbävningar.) Många gravbyggnaderna är också av sent datum. "Vi har makten, vi har kapitalet" skriker det om dessa skapelser. Imposanta, storvulna, kraftfulla, en del våldsamt utsmyckade med gängse religiös rekvisita. Ingen kostnad tycks för stor.
En liten notis i kanten bara: Efter ett återbesök två dagar senare, då Lina också var med, fortsätter vi vårt samtal över en kopp kaffe på en bar. När uppstod allt detta, hur och varför? Alla dom frågor man alltid ställer. Frågor, frågor. Vem sattr där, om inte en figur i prästkrage och kappa, helt okänd. Jag kastar jag mig över honom med våra frågor och han svarar med prästerlig vänlighet och utförlighet (på oklanderlig Oxford-English). Så nu fick jag lite bättre på fötterna! Återigen en av dessa överraskande, vältajmade händelser.
Jotte
Kommentarer
Postat av: Åke Nilsson
Oj, vilket fantastiskt bildreportage. Imponerande och spännande.
Åke bugar och bockar
Trackback
