piccolinaejottegrande.blogg.se

 Tågresan med Ferrovia Circumetnea, som banan officiellt heter, startar i Catania Borgo, gör en rundsväng runt vulkanen Etna medsols och återkommer efter i stort sett fullbordat varv 3,5 timme senare.

Allt detta företas i ett för nutiden otidsenligt dieseltåg. När banan invigdes 1895 var loket med allt säkerhet koleldat.

Vi skulle komma att göra ett 30-tal stopp under färden så när vi efter redan tre minuter stannade till vid den första stationen insåg vi att det gällde att beväpna sig med tålamod.

Under hela tiden, genom färdens alla skiftande miljöer, har vi Etnas mäktiga topp som en ständig skugga på vår högra sida. 

Sakta lägger vi innerstaden bakom oss, de vanliga bostadshusen, trevånings betonglådor, med tvätt på balkongerna och parabolantenner på taken. Sedan dyker det upp vad vi skulle kunna kalla Siciliens svar på vårt miljonprogrambyggande, stora höghusområden lite utanför stadskärnan. Och allt detta avlöses av lite mer mondäna villaområden, även de rätt lika våra.

Så tunnas bebyggelsen ut allt mer. Det blir grönt och vi kommer ut på själva landsbygden. Idyllerna avlöser varandra. Nu dominerar växtlighet, åkrar och ängar. Vi ser även betande kreatur.

 

 

 Det blir kargare och vi får se "berg i dagen", dvs det är inte så mycket berg egentligen som lavasten. Först mer brunaktig till färgen men vartefter vi klättrar högre upp dyker den svarta lavastenen upp och vi kan förstå hur fruktansvärt ett vulkanutbrott skulle kunna vara för de boende här.

 

 

 

 

Trots det ser vi trädgårdar och hus mitt i de stelande lavamassorna som om detta bara skulle vara dekorationer och inte ett dödligt hot mot deras existens.

Och hela tiden har vi Etnas mäktiga topp som en ständig skugga på vår högra sida.....

Under resans gång har passagerarna skiftat. Skolbarn har klivit av till sina respektive boendeorter och andra resenärer har kommit och gått. Hela tiden har vi också varit en kärna på 7-8 turister och vi kommer att vara de enda som åker hela sträckan. 

Det är som sagt tätt mellan stoppen, bara några minuter, och personalen (lokföraren och en konduktör) har en hel del uppgifter att sköta - se till att bommar fälls och lämna över försändelser till stationspersonalen (påfallande ofta kvinnliga stationschefer).

Det en speciell känsla att åka med det här tåget. Det är som att förflyttas till sin barndoms tågresor, till rälsbussarnas tid. Galonklädda, nedsuttna säten, inredningens stålrörskonstruktioner (bagagehyllor fr a), fönster vars övre del går att öppna och givetvis den småsnuskiga och bristfälliga toaletten. Detta tillsammans med tågets låga hastighet ger en nostalgisk välbefinnandekänsla.

 

 

Och hela tiden Etna som skuggar oss….

Jotte och Lina