piccolinaejottegrande.blogg.se -

24 mars, Sakta vi gå genom sta'n

Vi hade läst oss till att tillfälligt parkeringsförbud skulle gälla söndag kl 16-20 för procession. En hint om att något speciellt skulle hända. Och bokhandlarn sa, när jag var inne för att hämta en bok, att det skulle bli en mycket vacker sådan. Alltså åker vi in till stan, parkerar innan siestan är över (sen är det lönlöst att hitta plats) och vandrar lite planlöst i väntan på detta något. Vi passerar en av de mindre kyrkorna. Där utanför står en medelålders man i fotsid vit dräkt med en hätta på huvudet - och en cigarett i munnen. En yngre man kommer springande uppför backen och ursäktar sig för att han är så sen. En stund senare passerar vi igen, på väg nedåt. "När börjar processionen" frågar jag. Klockan 6 säger den ene, klockan 5 säger den andra. Men de är överens om att det är vid katedralen. Den stora kyrkans breda, höga trappa är solbelyst. Det är bara att slå sig ner. En hel del folk i rörelse. En ensam liten man säljer ballonger. Det är lite av Valborgsstämning i luften. Är det ballongerna? Är det sorlet? Är det den ljusa skymningen?

Stadens alla kyrkklockor brister ut i vansinnig klämtning var femtonde minut. Musikkåren samlas sig nedanför trappan, lätt oorganiserad, rätt informell, ser det ut som. Inne i kyrkan finns nu många människor klädda i speciella kåpor, mest män men även kvinnor och barn. Många sitter i bänkarna men många rör sig också i sidoskeppen och ute på trappan. Röker, pratar i telefon, jeans och gympadojor sticker fram. Anhöriga är där med en hjälpande hand för det i kläderna som ska knytas och rättas till.

Plötsligt är det i gång. Orkestern stämmer upp i en vemodig, långsam melodi. Nedför trappan kommer grupp efter grupp, varje kyrka har sin egen färg på kostymerna. Fanor på höga, böjda stänger, fyrkantiga ljuslyktor, krucifix. Folk sluter upp bakom och det blir ett långt tåg som sakta vandrar huvudgatan Corso Vittorio Emanuele österut. Fler och fler ansluter, vi går också där. Längst bak civilförsvaret som håller kontroll över trafiken. Vi viker av nedför en brant gränd. I korsningarna finns poliser som ser till att det är fri väg. Musiken har tystnat, nu är det en ensam puka som ger en långsam, dov puls. Överallt står människor som med allvarliga ansikten följer tåget. De står bara där så stilla - på en trappa, i ett fönster, på en balkong, en bit upp i en gränd. Flera gånger ser jag riktigt gamla kvinnor med barn eller barnbarn vid sin sida. En morfar håller varligt sitt barnbarn i handen.

Det är allvarligt utan att kännas tungt. Och det känns som om det är viktigt för dem som deltar. Den lille ballongförsäljaren finns också med långt bak i tåget. Han försöker på intet sätt sälja sina ballonger, det är nästan som om han glömt att han bär på dem. Han travar på i sina snedgångna skor och alltför långa byxor. Barnen sneglar på oss, det syns förstås att vi inte riktigt hör till. Svalorna svirrar, skymningen tätnar, vi går mycket långsamt. Det vi är med om är bra för själen.

Vi har svängt runt ytterligare ett hörn, går nu parallellt med huvudgatan, det är bostadskvarter. Där sitter fyra barn med gapande munnar. Där hälsar en vithårig man på en gammal vän. Det småpratas men det är mycket lungt, den entoniga rytmen omväxlande med de vemodiga melodierna skapar en särskild stämning. Det är mycket Fellini över det här - en lågmäld Fellini naturligtvis. Snart är vi tillbaka på huvudgatan. Vi passerar bokhandeln. Och javisst, bokhandlarn och hans hustru står där och vinkar vänligt igenkännande till oss.

Lina