piccolinaejottegrande.blogg.se

Nytt boställe, nya förutsättningar, nya nyfikenheter att mätta. Så blev det även nu när vi kommit på plats i vårt 7-veckorsnäste. Därför när Lina slår sej ner för en ny studierunda tar jag sikte västerut för att stilla min nyfikenhet. Österut ligger själva staden NOTO, den kommer vi grundligt att genomforska, men västerut  bredder en långsträckt dalgång ut sej, en sådan som mer eller mindre hela Italien tycks upp byggd av (i varje fall här i sydost ). Närmast boendet dominerar citrusodlingar. Överallt lyser citroner och apelsiner. Och överallt finns inhägnader med antingen snörräta rader av träd eller mer vildvuxet.

 

 

 

 

Vägen som jag rullar på (jag är mer eller mindre helt ensam på den) är en sådan som, om inte Gud glömde den, så i varje fall Vägverket. Detta sporrar mej, det borgar för ett visst mått av förfall och det lockar. Men först den ståtliga vyn över dalgången. Färger och perspektiv är storartade. Jag känner igen det från vilken stad eller bys utf-  eller infart vi än passerat. Så var det vid Casa Hera och så är det här också.

 

 

 

 

 

   

Men så smalnar vägen. Vägen har inte blivit underhållen på bar länge och förmodligen har man slutat prioritera den för länge sedan så växtligheten har börjat krypa in från kanterna och sprickorna i vägbanan har man låtit bli att reparera. Jag saktar farten och kommer in i ett dunklare parti. Vägen kantas nu av murar som är mer eller mindre överväxta. Oerhört vackra och spännande.

 

Och så plötsligt kommer ett nytt ljus in i bilen  och det är verkligen så magiskt som alla säger som har sett det. Man drabbas helt enkelt av den vänliga kraften i en blommande äng av mandelträd. Jag stannar för första gången till bara för att njuta av atmosfären i naturen, inte för att fotografera.

 

 

 

Men jag vill vidare för skymningen kommer tidigare än man anar. Kring ängarna med mandelträd växer också gamla olivträd med de mest underliga former, så som det brukar vara med dessa träd när de åldras. Vi såg det i Puglia och vi ser det här igen.

 

 

Samtidigt tycks vägen bli allt smalare och sämre och till slut måste jag köra över ett vattendrag för att komma vidare.

 

Uppe på sluttningarna dyker det upp ensamma grindar utan staket eller sammanhang. Varför stod de där?

grindmotiv

 

 

 

 

Men när vägen nu smalnar av än mer och skymningen tilltar finner jag för gott att vända om. Samma väg tillbaka och till slut åker jag ut ur dalgångens relativa mörker och det visar sig att solen är fortfarande kvar på himlen. Nu ser jag rester av övergivna hus som jag inte sett tidigare. Hela dagången känns med andra ord som man är på väg att överge den. Bara utnyttja den sista kraften i citrusodlingarna men inga människor tycks vilja bo kvar och leva i den miljön.

 

 

 

Bara några få timmar har resan tagit men synintrycken och bilderna som jag fått dröjer sig länge kvar.

Jotte 

 

PS. Den lilla resan påminner mig om en episod. Som nyinflyttade Södertäljebor hade vi skaffat oss en kolonilott. Granne med oss befann sej en liten turkfarbror. En kväll när han och jag var ensamma på våra lotter såg jag honom bortvänd, med ansiktet dolt i händerna. Vad var det jag såg, inte kunde väl glade och jovialiske Seit Eser stå och gråta en helt vanlig, lite kylig februarikväll på  en lerig kolonilott?  Jag gick fram till honom och .... jo , mycket riktigt, den vuxne farbrorn som väl aldrig blottat sina inre, djupare känslor  för någon svensk, stod och grät och tårarna rann sakta för hans kinder. Innan situationen hann bli alltför svårhanterlig tog han till orda och berättade sakligt och lugnt: "Jag längtar efter mandelträden, jag tänker på hur det i är  i Midyat, i min hemtrakt, om våren. Då blommar mandelträden och då ..." Där bröt sej rösten för honom., och vad kunde jag, en lite hämmad svensk, komma med av tröst. Jag hade visserligen sett äppelodlingarna kring Brösarps backar, och det är inte fy skam, men på denna leriga, kylslagna jordplätt....  Jag la armen om hans axlar och så stod vi där och teg och jag tänkte att hoppas jag nån gång får se mandelträden blomma. Nu har jag.
J