25 april, Steg för steg
Den spröda klockan slår varje timme. Den mindre med dovare klang fyller i varje kvart. Så går tiden sin gilla gång i den lilla byn, indelad i jämnstora bitar. Hör man klockorna om man är barnfödd här? Själv tjusas jag av ljudet och tänker på andra klockor som likt denna mäter tiden, på andra platser. Bestämt betyder detta något för platsens själ.
Jag tänker på ljuden som präglat platserna där vi bott under denna resa. Vid Casa Hera i Basilicata var det vinden, siroccon, hundarna som skällde dag och natt, motorsågen när olivträden beskars, eldens knastrande och en ensam tupp. På Sicilien och Valle degli Dei de tunga dunsarna när citronplockarna fyllde hink efter hink, hundar på avstånd även där, rösterna, ofta intensiva, från det italienska familjelivet på gården, innifrån stan högtalarbilar som körde runt med olika varor - och så en tupp. Här är det förutom klockklangen, fåglarna, de ivriga vårfåglarna, röster från människor som rör sig i grannskapet, några få bilar och det ettriga motorljudet från grannens trehjuliga arbetsfordon, någon enstaka motorcykel långt nere i dalen, men annars mest tystnad.
Vi är i Pretoro i Abruzzo, en by på 600 meters höjd, alldeles i kanten av det stora bergsmassivet Montagna della Maiella som har toppar på 2700 meter. Man ser snön och liftkonstruktionerna från terassen. Framför oss breder en vid dalgång ut sig. Den är tätprickig av bebyggelse och på varje högre topp samlas husen ihop till täta klungor. Längst bort finns havet.
Byns hus staplas på varandra i varv efter varv. Gåendes tar man sig ganska snabbt uppåt, uppför trappor, genom prång, på gångstigar. Bilvägen är omständligare eftersom den förstås måste slingra sig fram, ta sig uppför meter för meter i en serpentin. Människor kan gå nästan rakt upp med hjälp av trappsteg. Strax ovanför vårt hus finns Piazza Roma. Kanske inte riktigt den där samlingsplatsen för traktens gubbar men ändå ett centrum. Där ligger också den viktiga speceributiken. Följer man så gatan, lätt utför, kommer man strax till kyrkan, en restaurang och sen grönsaksbutiken. Fortsätt nedför backen till nästa torg. Där finns en bar, slaktare, apotek, bankomat och ytterligare en speceriaffär. Där har vi också hittat två hittills outforskade verksamheter som ser lockande ut. En verkstad som har virke utanför dörren och en korgmakare/möbelrenoverare. Vi får se vad de egentligen innehåller. Ytterligare en bit bort finns en lokal osttillverkare.
Många hus står tomma, ibland i dåligt skick. Men det kan vara svårt att avgöra om det är bebott eller inte. Ibland är det bara de välskötta krukorna utanför som skvallrar om invånare. Här och var pågår renoveringsarbeten. Avancerade riggningar får göras över trappornas lutning för att kunna köra ut avskräde eller forsla in nytt material. Ett arbetssamt folk är det.
Jag går runt i byn med min kamera. Det är lätt att hitta motiv. Lätt att förföras av det pittoreska, sllitna och vackra, lätt att välja bort motiv som innehåller det fula eller alltför moderna. När jag stöter på människor, ung som gammal, får jag en nyfiken blick och ett självklart buongiorno. Hittills känns det, och det är verkligen inte vetenskapligt, som om människor här är mer öppna och kontaktssökande jämfört med Sicilien. Överallt har vi dock mött en otrolig vänlighet och hjälpsamhet.
I grannhuset bor en gammal dam som så fort vädret tillåter sätter sig i en stol i gränden. Hon sköter några höns men framför allt ägnar hon sig åt att knäcka valnötter med en liten hammare. Hon pratar gärna med dem som passerar, på en fullständigt obegriplig dialekt. Hon har säskilt fäst sig vid Jotte och beklagar varje gång vi går förbi hans, och hennes, dåliga ben (det är i varje fall vad vi tror hon säger). Det var för övrigt hennes son, eller svärson, oklart vilket, som när vi kom hit självklart brydde sig om att vi kom till rätta, att allt var OK. Damerna i grönsaksbutiken frågade genast om vi bodde i byn, och i så fall var. När det sen visade sig att jag delade förnamn med en av dem var lyckan gjord. Just detta att höra sig för om vi bor i byn är det många som hör sig för om. Det blir nog en bekräftelse, ett erkännande av deras by, när svaret är jakande.
Kyrkklockan slår, det är fullmåne och snart natt. Det känns tryggt att veta att klockklangen finns där natten igenom.
Lina
Kommentarer
Postat av: Monica och Göran
Åh så fint ni beskriver Pretoro. Vi längtar dit.
Den gamla damen, la nonna, är mor till Mario som är vår granne.
Ja, pretorese är inte lätt att förstå. Men det stämmer att hon har svårt att gå, tror det främst är knäna som gör ont. Hälsa så gott från oss!
Postat av: Åke Nilsson
Tack för den rundturen. Dessutom, fantastiska bilder Lina
Trackback
