piccolinaejottegrande.blogg.se

Detta skulle egentligen inte fungerat. Men så här var det:

 

Vi hade kommit iväg ganska sent med färjan över Messinasundet. Det hade så smått börjat kvällas. Ett stort lågtryck hade precis dragit sig undan och kvällssolen tittade fram lagom för att försvinna bakom berget. Luften var mättad med fukt men ändå sådär knivskarp som den blir när kvällssolen tittar fram. Jag körde, för en gångs skull, när Lina hojtade - Titta, där är Etna!

 

 

Och där var hon, mäktig i kvällsljuset, i motljuset. Det kliade naturligtvis i Linas National Geographic-fingrar. Detta måste dokumenteras för eftervärlden! Fram med kameran och stopp på en parkeringsficka. Och innan solen gått ner hade hon klippt iväg några odödliga bilder. Så fortsatte färden, nu med Lina vid ratten. Och Jotte sittandes bredvid suktande efter missade egna bilder. Så plötsligt hade perspektiven förändrats. Kustvägen svängt, berget förflyttat sig och kvällssolen hade av någon obegriplig anledning dykt upp igen, bakom Etnas bergsrygg. En mystisk ljusreflex syntes, eller vad var det det var? Det fanns ingen tid att besvara frågan. Jag kastade mig efter kameran och slängde på chans iväg några skott mot detta ljusfenomen.

Jotte