piccolinaejottegrande.blogg.se

I skarven mellan två aktiviteter uppstår ofta en slags oro som tar sej uttryck i en oföretagsamhet. Det var då man som barn gnällde "jag har inget att göra". Så var det idag. Vi håller på och letar nytt boende på Sicilien som bekant, men har just nu kört fast. "- Jag har inget att göra ..." "-Titta lite på alla våra bilder så kanske ...", kläcker ljushuvet i familjen. Många bilder e de'! Många härliga, många riktigt bra, tänk att vi redan varit med om allt detta. Titta på den här till exempel: Eller den här: Eller den här: Vilka hjälpsamma motiv! Mängden av likartade detaljer och ett avvägt utsnitt lyfter fram det speciella, i något som egentligen är ganska trivialt. Jag menar alltså att det extremt ointressanta ändå kan bli intressant. För att inte tala om det renodlade teleperspektivet som ett utmärkt redskap i det här sammanhanget. Men nu börjar jag bli lite störd. Är det inte extremt många bilder som har upprepningen, plåta-flera-av-samma-sort, som metod? Är månne tanken den att detta sätt att fånga verkligheten ska åstadskomma en ny bild av verkligheten, är det vad jag är ute efter? Förstår du vad jag menar? Se på den här till exempel: Eller den här: Att söka efter upprepning och göra det urvalet, det må vara hur det vill med den saken, men det frambringar i mitt tycke i varje fall många spännande bilder. Jotte