piccolinaejottegrande.blogg.se

Utblickar, svindlande utsikter, plötsliga väderomslag, ljusförhållanden - det är sånt man kan förvänta sig och som vi hela tiden hänförs av under våra bilresor, både de långa och de korta. Men det finns andra möten, betydligt mer oväntade, på gott och på ont. Det är några sådana jag vill dela med mig av just nu. På de riktigt små vägarna, de smala och slingrande, de som är favoritvägar, har vi flera gånger mött skyltar som berättat att vägen är avstängd. I bästa fall kommer den här informationen i början så man kan vända. I sämsta fall kommer den när man i stort sett är framme och har trott sig funnit en riktigt bra genväg. För någon månad sedan mötte vi en skylt som sa att vägen skulle vara avstängd 200 meter längre fram. Av någon outgrundlig anledning fortsatte vi i alla fall - och mötte aldrig den där avstängningen eller skälet till att den skulle vara stängd. Alltså fortsatte vi - kom fram - och hade sparat många mil. Och ibland, som häromdagen, finns bara en liten antydan om att det kan finnas problem - men avstängt är det inte. Då såg det ut så här..... Vi vände.

 

Samma dag hade vi också turen att möta en getflock på väg till nytt bete. Alltid lika härligt att se vägen fyllas av djur - får, getter eller kor. Med bjällror eller tunga klockor om halsen på leddjuren, vallhundar och herdar. Vi stannar alltid, ganska respektfullt och försöker hinna med några bilder. Vi har också märkt att herdarna inte är så förtjusta varken i fotografering eller kontakt. Men den här gången.... Den äldre av de två formligen hävde sig in i bilen, hörde sig för, med tordönsstämma, varifrån vi kom och insisterade på att vi skulle komma tillbaka dan därpå för att få prova hans nygjorda ricottaost. Dessutom grävde han ur fickorna fram näve efter näve med valnötter och sötmandel, "skördade" längs vägen.

 

Bilkörning är inte min favoritgren, det har säkert framgått med all önskvärd tydlighet. Höga broar, såna där man verkligen, och för en lång stund, förlorar kontakten med marken har sedan späd ålder varit skäckartade upplevelser. Kombinationen av dessa båda är inte lyckad. Häromdagen, på väg till Ragusa, i rätt intensiv trafik (vi lyckas alltid pricka de mest trafikintensiva tidpunkterna för våra körningar, dvs strax före matdags mitt på dagen och sen vid 19-20-tiden) befann jag mig plötsligt på en bro, men ändå en hyfsat överkomlig sak. Men strax därpå, en till - och den var lång..... Den verkliga chocken kom på hemvägen, som var en annan väg. Då fick vi på avstånd se samma bro och då insåg jag.... då insåg jag att det var "Helvetesbron" (min, knappast en officiell benämning) som vi såg i underifrånperspektiv för ett antal år sedan och som då och då dykt upp i mitt minne tillsammans med en rysning. Nu hade jag alltså kört på den. Jag oroar mig såklart för att behöva köra över den igen. Men än mer oroas jag över tanken på att det kanske inte var den, att det här var en annan, kortare. Då finns alltså Helvetesbron kvar någon annan stans med risk för att hamna i min väg. Det jag minns så tydligt var ju att den var GRÖN, möjligen också att den hade fler ben....

Lina