31 januari-3 februari, Resan till Italiens klack - en roadmovie
Målet var Gallipoli en bit ner på klackens västsida. Jotte försökte briljera med sina historiekunskaper och underhöll Lina med rövarhistorier från första världskriget. Detta skulle han senare få äta upp. Landskapet blev allt plattare. Västkusten visade sig bestå av öde semesterorter. Våra associationer gick till USA:s oändliga förstäder (som vi bara har sett på film).
Framme i Gallipoli när skymningen närmade sig bokar vi hotell via digitala hjälpmedel samtidgt som bilfärden fortsätter . Vi ville hitta ett hotell nära stationen och en alldeles särskild fiskrestaurang. För fisk var ju det vi bestämt att den här resan skulle ha i fokus. Alla tidningsurklippen skvallrade nämligen om maritima, kulinariska upplevelser. Därför hade vi prickat in Trattoria da Olga som, visar det sig, ligger 25 meter från hotellet. Musslor, ljummen bläckfisksallad, svärdfisk, fisksoppa, citronsorbet.
Fredag morgon. Fiskmarknad direkt på kajen. Inte jättestort men charmigt. (Hur många sådana finns utmed Italiens kust, månne?)
Dessutom ett ganska kort besök i centro storico, på en ö, förbunden med fastlandet med en bro. Jotte avverkade öns paradgata längs havet på Brompton. Lina tog sig gående an de smala gränderna och fick dessutom med sig uppdraget att ta reda på alla fakta om stadens vedermödor under första världskriget OM något informationsställe skulle dyka upp. På överenskommet klockslag sammanstålade vi och först då uppenbarades att Jottes historiekunskaper var i skralaste laget. Det avgörande slaget vid Gallipoli visade sig ha ägt rum i Turkiets stad med samma namn .... Det finns dessutom ytterligare minst 2 städer med detta namn, ett i Frankrike, ett på Sicilien... Ridå!
Sen tvärs över ön. Landskapet här ändrar nu karaktär och kan bäst beskrivas som ett Ölands allvar med oändliga olivodlingar. Olivträd på olivträd, oupphörligt fascinerande, trots sin oändligt likartade mångfald.
Vi närmade oss Otranto, Italiens östligast belägna stad, ett fåtal mil från Albaniens kust. Vi missade den största sevärdheten, mosaikgolvet i domkyrkan. Ett förbokat rum som inte gick att hitta förpestade några timmar men ett telefonsamtal förklarade allt, vi var inte lurade. Det var inget vanligt hotell, det var ett "hål i väggen". Vi klev direkt från gatan in i vårt sovrum. Fiskmiddag igen där dock fördomen om badortens turistfällor besannades återigen, mediokert&dyrt.
Lördag. En betagande färdväg genom det vackraste ostkusten kunde erbjuda. Otaliga var de fotostopp Jotte pockade på. Lecce var dagens huvudsak. En ”liten” universitetsstad med fantastiska byggnader i gul sandsten. Barock så det stänkte om det. Återigen kom Brompton till heders och Lina höll på att fastna bland alla ornament, kunde stannat mycket, mycket längre.
Men kvällen närmade sig. Vi enades kring det djärva språnget, vi försöker ta oss till Monòpoli, lite för långt egentligen men det kan gå. Inget förbokat nattlogi, ”men det ordnar sig säkert”, var devisen. Hur gick det då? Efter att dator och telefon brakat ihop nådde vi staden mitt i kvällsrusningen. En bilinfarktpräglad helvetesfärd, planlöst kvarter för kvarter. Efter en timme var vi tillbaka där vi började, i hamnen och gamla stan. Där uppenbarar sig plötsligt ett B&B som visar sig ha ett rum ledigt. Vi behövde inte sova i bilen! Ytterligare en fiskmåltid avverkades. Lina bangade, tog spaghetti carbonara.....
Söndag. Lördagskvällens kaos var som bortblåst. Solen sken, söndagsstämning där bilinfarkten var ersatt av ett centrum där sorlet av röster, klackar och fontäner fyllde luften och den stora piazzan befolkades av föräldrar med barn i fantasifulla kostymeringar. Det är karnevalstid.
En lockande beskrivning av ytterligare ett matställe kunde vi inte motstå. Vi chansade. Vi visste inte om den fanns kvar, om den var öppen, om det var vår prisnivå. Vi hittade dit! ”Alba Chiara”. Några skjul på stranden, enkla träbord och plaststolar, havet 5 meter bort. Vi åt sjöborrar, fiskfärbullar, pyttesmå friterade bläckfiskar, skaldjurspasta.
Resans slutmål fick vi hasta mot. De världsarvsklassade trullihusen i Alberobello och trakten däromkring. Vägen dit innehöll oändliga olivfält som höll på att försinka oss ytterligare. Väl framme fick vi fick stångas med busslaster med italienska turister men fick ändå en fin upplevelse av dessa säregna hus. Vi måste läsa på bättre när vi kommer hem igen. Varför ser de ut så här?
Lina&Jotte
Hej Kära Vänner!
Härligt att få ta del av era fantastiska inlägg och äventyr! Denna artikel hittade jag på nätet. Från DN, håll till godo!
Överallt i syditalienska Apulien sticker de små lustiga trullihusen upp. Staden Alberobello brukar kallas för trullis huvudstad och det historiska centret har klassats som världsarv av Unesco.
Smurfhus. Det känns som den naturligaste associationen när man färdas genom den syditalienska region Apulien, mellan Bari och Taranto. Överallt i landskapet sticker det upp små lustiga toppiga hus. Med cirkulär bas och konformat tak av staplade grå stenar liknar de inte något man stött på tidigare. Även om grundformen är ganska likartad känns husen överraskande individuella. Det vilar något rörande över dessa tunga stenmössor som den vitrappade bottenvåningen bär upp.
Trulli kallas husen. De byggdes ursprungligen utan murbruk eller lera som kunde hålla samman stenarna. Vilket sägs bero på att jordägarna på 1400-talet inte tillät att de som brukade jorden byggde sig permanenta hus. Enligt en annan teori handlar den enkla konstruktionen om att försöka undkomma skatt. Feodalherrarna lade kännbara pålagor på byggnader. Därför plockade man ner dem när uppbördsmannen var på väg för att sedan lätt bygga upp dem igen när faran var över. Nu för tiden har husen fått en mer permanent sammanfogning.
ANNONS:
Kirurgen: Så slipper du glasögon och linser
Därför är glasögon och linser historia: "Effekten räcker hela livet".
En trullo, så heter det i singularis, utgör ett rum. När familjen blev större och man behövde utöka var det bara att slå hål i väggen och bygga en ny trullo intill. På så sätt skapades små komplex eller byar med en mängd konformade toppar intill varandra. Eftersom murarna var tjocka lämpade husen sig väl för det sydländska klimatet. På sommaren kunde hettan hållas ute och på vintern blev det inte så kallt.
Alberobello, med sina mer än tusen toppiga hus, brukar kallas "trullis huvudstad". Här har det historiska centret klassats som världsarv av Unesco. Längs branta gator går det att vandra omgiven av välhållna vitmenade trulli med grå stentak, de flesta flera hundra år gamla. Fast i dag har många omvandlats till restauranger eller souvenirbutiker där trulliformen använts i oändliga variationer - på kylskåpsmagneter, smycken, dukar, vinflaskor med mera. Men bortom huvudstråken finns bostadskvarter där blomkrukor pryder ingången, där tvätt hänger på tork eller flimret från en tv-apparat tränger ut bakom ett förhänge.
Många tak är målade med magiska symboler - bland annat tecken för planeterna, det onda ögat, det heliga hjärtat eller ett kors. Högst upp i staden tronar kyrkan majestätiskt, även den med en trulliinspirerad kupol.
För tio år sedan var det relativt lätt och billigt att köpa en egen trullo. Men sedan dess har priserna stigit. Framför allt engelska och tyska turister har skaffat egna smurfhus. I en by bjuds ett nyrenoverat trullo ut till försäljning. Inte långt därifrån står ett annat där tidens tand fått verka ostört.
För dem som vill prova att bo i dessa annorlunda hus finns rader av logimöjligheter, från lyx på flotta hotell till att hyra en trullo med kokmöjligheter.
Il Palmito strax utanför den vita staden Locorotondo är en möjlighet. Här har ett komplex med 34 trulli byggts om till 12 rum eller lägenheter. Där förut sju åtta familjer hade sin hemvist går det nu att sova rofyllt eller inta sin frukost under mjukt välvda kupoler. Utanför ett böljande landskap där grå toppiga tak sticker upp här och där.
Locorotondo, Fasano och Martina Franca är andra städer där det går att hitta trullihus. Men väl så vackra är de ute landskapet, bland vinodlingar och olivlundar där stenmurar avgränsar ägorna. Från Locorotondo till Martina Franca går vägen genom Valle d'Itria, en dal med oräkneliga trullihus.
Brita Svedlund
