piccolinaejottegrande.blogg.se

 

 

Vi öppnar båda dörrarna på vid gavel för att ljudet ska kunna strömma rakt ut och fylla dalen med, i våra öron, väl valda och välklingande sånger. Vi ska i morgon lämna det som blivit, ja ursäkta Monica och Göran, för en stund i varje fall, " vårt" älskade Casa Hera. Vi ska inte svenskt känslosamt, inte italienskt översentimentalt, nej snarare med finskt vemod, hylla allt som tillhört vistelsen här.

Men så ändrar vi oss:  vi ska naturligtvis spela ute på gården, ute i det fria, i det element vi förhoppningsvis längre fram ska våga ta i besittning. Vi har valt ut våra bästa sånger, Caro Mio Ben, Fununculi Fununcula, Non Dimenticar och så slutar vi med den vi nästan är rädd för, den vi snudd på håller helig ,den man absolut INTE får spela fel på "Va pensiero, sull'ali dorate", Fångarnas Kör ur Verdis Nebukadnesar! Ett stycke med så mycket myter omkring sej att varje normalfuntad musiker inte skulle ta i den med tång ... Och då ska vi alltså  framföra den som i originalutseende förutsätter stor symfoniorkester och stor kör ... Ja, det ska vi framförapå rynkepiano  och ståbas. Snacka om kamikazeprojekt! Nåja, jag ska inte gå med håven, det finns inte många projekt som för mej varit så lustbetonade och spännande att fantisera kring. ÄR det så att man småsjunger operaarior  inne på frisersalongerna, finns det ett folkligt musikaliskt arv kring den traditionella "bel canto-repertoiren? Och, om  vi då på vårt sätt kan göra den rättvisa, låt vara med en tämligen nedbantad besättning, kommer dom då exempelvis att sjunga med när vi spelar? Eller när vi  spelar en för dom känd "dänga" börjar dom då att ....? Jag vill testa ... för dessutom älskar vi ju själva dessa sånger

 

 

Det var så vi  plockade ihop en 7-8 italienska sånger ... Med våra fördomar vad som är populärt men samtidigt bra musik. Därutöver vill vi ju spela litet svenskt, Olle Adolphsson, Evert Taube ... Och lite mer neutrala europeiska 1900-tals-dänger. Till slut  har vi en repertoir på 20-25 "låtar" som hoppeligen ska kunna växa under resans gång.

 

Så farväl då Casa Hera, om det ankommer på oss ses vi säkert igen. Nu kastar vi loss för ett ny "avventura". Sicilia,  here we come ... Och musiken har vi med oss, vad månne hända?

Jotte