piccolinaejottegrande.blogg.se

Vi lämnade Casa Hera och lugnet i Basilicata. Vi påbörjade resan mot Sicilien genom att ta oss in i det angränsande landskapet, Kalabrien. Vi hade bokat ett boende i Corigliano Schiavonea. När vi närmade oss och valde mindre vägar i stället för motorvägen slogs vi av mängden sopor. Det var inte bara överfulla sopcontainrar, det var berg av sopor. Naturligtvis frågade vi oss - vadan detta? I samma trakt slogs vi också av att längs vägen fanns väntande unga kvinnor, uppenbarligen prostituerade. Det var en annan sida av Italien vi mötte den här eftermiddagen. Det var omöjligt att inte bli starkt berörd och illa till mods.

 

Samma eftermiddag, samma trakt, helt andra möten. Vi har redan några helt galna kvällar bakom oss då vi letat adresser. Detta skulle bli ännu en sådan kväll. Kartan och verkligheten stämde faktiskt överens! Ja,  så till vida att vi hittade den aktuella  gatan. Det vara bara det att där fanns verkligen inte något Bed&Breakfast.  Rätt så uppgivna tillfrågades en välklädd dam som just parkerat sin bil och skulle stiga in i sitt hem, fredag kväll. "Nää, det fanns inget ställe med det namnet där och joo, vi var på adressen vi hade fått uppgift om." Hon tog sig anvår fråga på största allvar och gjorde till sin  uppgift att  lösa gåtan. "Be er man stanna kvar i bilen här, ta på er något ytterplagg , så ska vi undersöka detta." Sen följde ett minst halvtimmeslångt sökande i mycket raskt tempo genom stadens centrala delar. In i butiker, porslinsaffär, juvelerare, bilverkstad, barberare, ringde på porttelefoner, hojtade till folk på balkonger. "Känner ni till var det finns? .... jag måste hjälpa det här svenska paret.... Vi traskade förbi sopbergen, "det är strejk, det är förfärligt, ingen organisation finns det..." Till slut hittade hon faktiskt rätt (stället finns alltså  men har en helt annan adress än vad som uppgivits i min internetbokning...), skällde ut ägaren via porttelefonen och lotsade mig tillbaka till utgångspunkten, smidigt och självklart vardagligt väjande för vattenpölar, soppåsar och igenom trånga, mörka gångpassager.

 

 

Den unge ägaren till detta nyöppnade Bed & Breakfast var vänligheten personifierad. Beklagade att hissen inte fungerade (det var ju alldeles nyöppnat, bara några elektriska ihopkopplingar saknades). Självklart bar han därför också kontrabassen de tre våningarna upp. Han beklagade återigen, när jag sedan frågade efter utlovat WiFi, att inte heller det var riktigt färdigt. Dagen efter frågade jag om soporna. Han beklagade återigen att det såg ut som det gjorde, så här brukar det verkligen inte vara, och berättade att sopstrejken handlade om en demonstration för att få till stånd sopsortering. Var det så eller en lagom friserad förklaring för att passa den bild han ville ge?  Han hoppades att vi skulle återomma om något år då allt skulle vara perfekt och ville gärna att vi då skulle musicera i takvåningens frukostbar.

 

Två människor, av många, som gör att vardagen fungerar, trots att samhället i stort  många gånger är både desorganiserat och kaotiskt.

Lina