piccolinaejottegrande.blogg.se

Så här i slutfasen, under hemresan, ägnade vi oss, var och en, åt en sorts summering. Vad, utifrån italiensk horisont längtar jag till där hemma? Och vad tror jag att jag kommer att sakna när jag tänker tillbaka? Så här blev det:

Det Jotte längtar till.....

att kliva rakt ut i trädgården på morgonen när man är nyvaken och Lina och jag kan gå vår "vanliga runda"

att sätta sig vid flygeln, inte tända ljus utan spela i mörkret och tystnaden

att knalla ner till snickarboden och bara göra "onyttiga" saker

allt kring segelbåten

att träffa barnen, barnbarnen och  goda vänner

ut och cykla i svensk natur

viss svensk mat t ex fisk av alla slag, äpple och oxkött

göra sig förstådd, språkligt

surdegsbröd från Ritz

att sommarbada på Näset

att få musicera med musikerkompisar

Det Lina längtar till….

Trädgården och växthuset och allt som snart ska blomma – gullvivor, löjtnantshjärta, förgätmigej, liljekonvaljer, kejsarkrona, iris, schersmin, syrener, kastanjer… För att inte tala om det som ska planteras – än finns det väl tid? Tomater, sockerärtor…. Och hur går det med sparrisen?

Sängen. Lagom mjuk, ingen sänggavel som fötterna stöter emot. En stödjande kudde. Och viktigast av allt – varsitt täcke i påslakan. Inga överlakan och tjocka filtar eller täcken mer. Där är jag riktigt svensk.

Naturen. Öppen och tillgänglig, glest befolkad, självklar. Nästan aldrig nedskräpad. Nabben, nu i maj med blommande slån som snödrivor och näktergalen, stigen till Sandviken och sen längs havet, i alla väder och årstider.....

Frukost på vårt vis. Farväl kakor, Nutella, feta plastinpackade gifflar. Välkommen till riktigt bröd, ost, yoghurt, musli, gröt och lingon!

Att köra bil på okända vägar och ändå VETA att jag inte riskerar att stöta på en tunnel.

Att få spela på en renoverad bas (som låter lika bra som tidigare) och att ta oss an en ny repertoar.

Gott om plats i köket och vid arbetsbord, dessutom med hur mycket ljus som helst, både dagsljus och belysning. Att det ska vara så ovanligt!!

Goda vänner att samtala med, länge!

Tid för reflektion.

Det Jotte redan saknar...

tiden, att veta att jag/vi inte behöver låta bli att göra något vi vill göra bara för att tiden inte tillåter det

undrar vad som finns bakom nästa krök...

musicera tillsammans med Lina

bada och guppshoppa (inte nödvändigtvis samtidigt)

allt kring bloggeriet

cykla runt med Brompan och upptäcka nytt

fotografera och titta på bilderna i datorn på kvällen i sängen

att duscha utomhus

att äta frukost ute varje morgon

fågelsången

juiceritualerna och drycken

den storslagna naturen och husen/gatorn i framför allt barockstäderna

utflyktsmatsäcksritualen

gelato och café

att ge sig iväg på morgonen och känna förväntan inför dagens utflykt

gemensamt planerande och sedan efteråt, när dagen är slut, berätta för/lyssna på den andre

olivträden

de oväntade musikmötena som uppstår ur lusten att få kontakt med andra människor

Men vad jag överallt annat saknar är min fulla förmåga att se. Att därmed återigen bli en fullvärdig människa som deltar på samma villkor i livet som alla andra. I det stora, TV, tidningar, böcker etc, såväl det nära, dvs Lina, mina barn och barnbarn, vännerna. Att SE människor och yttre företeelser och därmed kunna FÖRSTÅ livet.  Det längtar jag efter så intensivt att jag varje dag måste trycka ner det. Det är lätt att känna sig förminskad som människa. Jag tror (vet) att Lina också känner den sorgen men kämpar med det, samtidigt som hon vill vara lojal med mig Det är tufft. Så länge som vi var på resande fot hade vi resandet som övergripande mål och kunde därmed "gömma" oss i det. Nu är vi hemma i vardagen, i det som räknas, nu är det på riktigt. Så nu är min stora uppgift att stiga ur bilen i Västra Näs, räta på ryggen, spänna ögonen i min omgivning och säga: !Tjen! här har du inte Jottegrande, inte heller piccojotte, men väl den blivande Jotte terzo, vad tror du om det?

Arrividerci amici,

Jotte

Det Lina redan saknar….

Känslan av att tiden varit näst intill oändlig och att jag själv kunnat bestämma vad den ska användas till. Och framför allt att jag fått ha den tiden tillsammans med Jotte.

Alla möten med oerhört vänliga, hjälpsamma, ibland också glatt nyfikna människor. Aldrig inställsamt eller ytligt, alltid självklart.

Den otroliga floran av små personliga, specialiserade matbutiker – slakteri, charkuteri, specerier, bageri, konditori, fiskbutik, grönsaker och frukt. Och chansen att få något tips, någon tillagningsanvisning eller en liten bonusvara på köpet. Nästan alltid är det en upplevelse att handla mat.

Den trevliga vanan att alltid hälsa på sina medmänniskor. Var man än stöter på varandra – i en gränd, på ett postkontor, i en liten butik – så finns ett självklart  buongiorno eller salve när man stiger in och också när man går ut.

Blommande vägkanter.

Det salta havsvattnet som gör att bad blir ett sant nöje - man flyter omkring, guppar lite lojt med vågorna.

Il café – alltid i närheten, alltid gott, alltid billigt. Och fort går det!

Landskap och bebyggelse. Så mycket variation, så många överraskningar. Så rikt det här landet är!!

Frukost utomhus från december till nu, alltid med nypressad apelsinjuice.

Trafikkulturen i stan och på småvägarna, gärna serpentin. Visst är det tempo men också så intressant effektivt och välfungerande trots ett ytligt kaos. Trodde aldrig att jag skulle kunna trivas där, bakom ratten.

Citronträden - som ju alltid bär frukt. Färgen, formen, tyngden. För att inte tala om blomdoften!

Själva inställningen till livet där det faktiskt är viktigare att verkligen leva och ta till vara det man har (även om många säkert har det ganska knapert) snarare än ordning, effektivitet och nytta.

Ännu vet jag inte vad resan gjort med mig eller oss men jag vet att det var rätt att göra det här avbrottet i vardagen. Den var värd varenda krona och all möda den också innebar. Den gav så mycket glädje, insikter, frågor och faktiskt, livsaptit. Mot alla odds åkte vi iväg, trots problemen som så akut drabbade oss. Jag är stolt över och glad åt att vi inte tvekade, inte väjde, trots att vi visste att det skulle innebära utmaningar vi egentligen inte var rustade för. För det viktigaste med den här resan är att den gav oss en unik möjlighet att leva sida vid sida oavbrutet varje dag och det vore konstigt om inte det betyder något på sikt.

Lina