I flera veckor har vi haft det i oss - nu är det nästan slut, nu är vi på väg. Man försöker mota bort tanken, nämner den knappast med ord, men den finns där och påverkar oss hela tiden. Redan tidigt funderade vi på den långa vägen hem och hur vi skulle kunna göra den rimligare. Biltåget hade funnits i tankarna redan för något år sedan. På nedresan fanns inte möjligheten, turerna och destinationerna passade inte vår plan. Och tur var väl det - vår tidtabell höll ju inte alls. Men på hemvägen då? Ja, redan i februari undersökte jag saken och vi slog till. Det var ju överkomligt i pris - i alla fall jämfört med de kostnader som skulle bli med vår takt på körningen. Att vi sen skulle bli med stege, det ingick ju inte i planen. Många turer blev det med Autozug, via telefon och mail, för att förhandla fram möjlighet att få åka, inklusive en stege på taket.Vi lyckades inte få rätsida på dom diskussionerna innan det hela fick sitt abrupta slut på grund av den italienska polisen.
Alltså såg vi till att vara i avreseorten Alessandria, en hittills fullständigt okänd stad i närheten av Torino och Genova, ett helt dygn före avfärd.
Våra sista dagar på de italienska vägarna blev mycket lindriga med korta etapper och lagom mycket trafik. Dock fick vi än en gång närkontakt med den italienska polisen som den här gången ville se våra bildhandlingar. Rätt överraskande var de att se deras handbok med sammanställning av alla europeiska länders krav och dokumenttyper. Enligt dem är Sverige krångligast i Europa vad gäller just fordonsdokument och säkerhetsföreskrifter! Det var skönt att faktiskt kunna samtala med dem, de representerade också en mer human del av polisväsendet, och kanske var det den dialogen som gjorde att de såg lite mellan fingrarna när inte riktigt alla papper gick att frambringa.....
Med avsågad stege, nu inuti bilen, för att tillmötesgå Autozugs krav, rättade vi in oss i kön av exklusiva sportbilar, veteranbilar på väg till ett race mellan Holland och Frankrike samt ett flertal barnfamiljer. Vi hade spekulerat en hel del i hur själva lastningen skulle gå till. Och även om den inte skedde med den tyska disciplin vi förväntat oss så flöt det rätt så smidigt.
Sen återstod bara någon timme innan det var dags att säga - arrividerci Italia!
Tågresan pågick i ca 20 timmar och var varje minut något helt annat än autobahn. Egen kupé, personal som inte kände några gränser för sin serviceanda, vin till kvällen och frukost när man vaknat. Egen medhavd delikatessmatsäck (i stället för restaurangvagnens utbud) gjorde detta dygn till rena semestern.
I Hamburg sen eftermiddag var det ju rena barnleken att ta sig till Travemunde (nåja, komma ut ur Hamburg krävde sin man). Dessförinnan hade dock stegen fått flytta upp på taket igen. Väl i färjeläget rullade vi rakt in på bildäck och flyttade in i en rymlig hytt. Fem minuter före utsatt tid lämnade vi kajen. När jag drog upp rullgardinen kl 06.05 trodde jag inte mina ögon. Just, precis då passerade vi bron. Lungt och stilla tog vi oss in till Malmös hamn, möjligen inte riktigt vakna, men morgonen var så vacker som den väl bara är i maj.
Genom Skåne med vidöppna, nyfikna ögon. Nåja, vårbruket är inte så långt gånget....
.... men bokskogen har slagit ut..... och vitsipporna blommar än...
Vi närmar oss välbekanta trakter och det känns väldigt naturligt att sakta farten.
Vi är alltså hemma - tillsammans med en itusågad stege
Lina & Jotte
PS! Tack för gott sällskap genom 80 blogginlägg!
