piccolinaejottegrande.blogg.se

 Nu sluts cirkeln. Nu återstår sista natten i vårt tillfälliga hem. Det blir några ytterligare hotell eller B&B-rum (Palermo och "Rigoletto" återstår ju), men sen är det oåterkalleligen Sverige som gäller. Så därför ett litet hastigt adjö till den märkliga Pretorobostaden.

 

Under våra Italienbesök har jag varje gång undrat hur det är att bo i dom där husen som klättrar på bergssluttningarna. Nu fick jag chansen. Den fantasieggande reliefen, färgerna, myllret, allt leder tankarna till mystik och overklighet. Lockande, väckande vår nyfikenhet. Och svar fick vi!

 

Först och främst skulle vi lotsa bilen på plats. Det gick med Guds försyn och en nyupptäckt liten dam på vår smartis, signora GPS. När vi sen upptäckte att vår bostad befann sej ca 100 trappsteg rakt upp i luften  (lika kringelkrokigt som vägarna hit), då vidtog ett krigsråd: vilka väskor kunde vi lämna kvar i bilen, ta bara med det nödvändigaste.

 

Så blev det, vi kånkade på och kom till en makalös konstruktion som kallas Bostaden. Trappsystemet består och vi har övervåningen på ett hus, och den är också  i två etager (förbundet med en trappa naturligtvis). Trångt och mycket nivåskillnader, men ljust via fönsterluckor i båda våningarna och med en vidunderlig utsikt. Det rycker naturligtvis i kameranerven hela tiden, men lugn, lugn, vi ska ju bo här i 2 veckor!

 

 

 

 

 

 

 

Och det är precis vad vi har gjort, snart. Gjort små utflykter, utforskat byn, kommit i kontakt med mycket vänliga människor (mycken grannkänsla faktiskt, trots den korta tiden), levt ett ganska vanligt liv i ett mycket ovanligt hus.

 

 

 

 

Mina skruttiga ben har bitvis gnällt men det är smällar dom får ta om dom vill vara med om något!