piccolinaejottegrande.blogg.se

 

Bara det sista kvar att packa in i bilen. Solen lyste trots att alla väderrapporter hade talat om regn. Förväntningarna var stora inför nästa etapp på vår resa.  Vi hade ställt basen i hallen för att ha den beredd, det var bara den kvar. Jotte som svarar för inlastningen kom andfådd uppför trapporna. Hög luftfuktighet, stekande sol och några dåliga ben. Inget konstigt att vara andfådd då. Jag hörde bara en dov duns. Det var då det hände! Det som absolut inte fick hända och som vi klarat oss från genom hela resan, genom krångliga hotelltrappor, trånga parkeringsplatser, livliga grönsakstorg. Basen gick i backen. Det blev dödstyst i rummet.

 

Snabbt klä av fodralet. Vad var skadat???? Vi kunde bara konstatera en spricka i fogen mellan kropp och hals. En liten utandning var på plats men dagens goda humör var som bortblåst.

 

Vi kom iväg, körde genom Abruzzos gröna, böljande, intensivodlade och mycket vackra landskap mot havet. På vägen passerade vi avtaget mot Tollo, en liten ort med ett vinkooperativ, vars vin vi både hört talas om och provat. "Vi kör dit för att få med oss några flaskor". Vi fick ett ännu vackrare landskap på köpet, hittade fram utan problem. Stängt! Lite mer slokörade for vi vidare. Glassen som skulle pigga upp oss i Francavilla del Mare (vi hade provat den några dagar tidigare) gick om intet. Det var deras veckostängda dag.

 

Nästa mål var Castelfidardo med dragspelsmuseet som vi missade på vägen ner. Efter nio tunnlar i tät följ på motorvägen med lastbilar som flåsande, tutande hundar i häcken, mådde jag inte så bra. Det var nödvändigt att köra den långsammare kustvägen i stället. Resultatet blev att vi missade öppettiderna i Castelfidardo än en gång.

 

I Senigallia, dagens slutmål, fann vi tack vare GPS:en rätt snabbt fram till  hotellet. Vi ville tillbaka till en restaurang från nedresan för att träffa, kanske spela med ägaren, som vi fick god kontakt med sist. Jo, det var öppet, jo han fanns på plats, jo han mindes oss. Så det blev lite mat, sen hämta dragspelet för att lira lite. En svensk på dragspel, en iranier på lånad gitarr i den italienska natten. Wow!

 

Så slutade ändå den här dagen bättre än den gestaltade sig.

 

Nästa morgon började också bra. Nu är vi ju i mellersta Italien. Det betyder frukost med lite mer skandinavisk profil. Planering i skuggan under kastanjerna. Vi sätter oss i bilen. Jotte känner bara lite på basen. Halsen verkar alldeles lös..... Det måste ju vara inbillning.....

 

 

Vi har fått tips från personalen på hotellet om gårdar där vi skulle kunna köpa dels vin, dels olja.  Körde lite fel, stannade till, en polisbil kör upp vid sidan om - och ger oss besked om hur vi ska köra vidare. Återigen en av dessa små slingriga, otroligt vackra vägar. Det är ju inte så nära som det lät men vi hittar fram. Stängt för över en timme sedan!

 

Ska motgångarna inte ta slut? Bara att bita ihop, köra vidare, nu mot Bologna. Vi inleder med den långsamma kustvägen. Pausar med glass i en av oädnligt många badorter men går sedan på motorvägen. Nu är det i princip slättland så det går bra. Milen avverkas i ovanligt snabb takt. Bara två mil kvar.....

 

En polisbil kör upp, ligger sida vid sida, betraktar oss noga, kör om, vinkar in oss. Stegen! Två mycket bistra vägpoliser, begär i myndig ton körkort och bildokument. Det blir mycket tydligt, mycket snart, att fortsatt färd med den där stegen är omöjligt. Våra förslag att fördela längden proportionellt fram och bak är inget värda.VI MÅSTE KAPA! Här och nu! Subito!

 

Vi står på en trefilig motorväg med en vakande polisbil bakom oss. Två principfasta poliser sitter i framsätet med våra körkort i beslag och skriver rapport. Den kvinnliga polisen är stenhård och vill inte förstå min italienska. Den manliga är nog hennes underhuggare, han  ord engelska. Jotte tar fram den nyinköpta sågen och gör vad han måste.Han har talar t o m någraju tänkt tanken, vet var snittet ska ligga, men det här är ingen verkstad, det är mord på befallning. Svenskt stål mot siciliansk kastanj. Inte en min från poliserna. Den långa slanka stegen är nu två nesligt korta bitar. Det som var unikt har blivit prosaiskt. 

 

 

 

 

 Vi lastar på nytt. Nu är det bara böterna som ska betalas. På plats! Här och nu! Visst, jag har kontanter. Men exakt summa "har jag inte". Och polisen är inte betrodd med växelkassa. "Följ oss!" Vi är nära en utfart från motorvägen med åtföljande betalstation. Den kvinnliga polisen kliver myndigt mellan personalkurearna och beordrar mig att stå stilla. Hon kommer tillbaka med oförrättat ärende. Ingen är bemannad. Snopet. Vi får helt enkelt ta oss ut genom automaterna. På andra sidan undrar hon oroligt " Fick ni växel?"

 

Jag frågar mig så här i efterhand:

Vad hade hänt om vi inte haft verktyg med oss för att kunna förkorta stegen?

Vad hade hänt om vi inte haft kontanter?

Vad hade hänt om jag inte såg till att växla min stora sedel vid betalstationen?

 

Det får vi aldrig veta. Men nu har vi inte längre ett autozug att stångas med. Men vi hade på gång en lastbilstransport.....

 

Vårt hotell i Bologna, nära flygplatsen, visar sig vara precis vad vi behöver. Oerhört tillmötesgående personal, engelskspråkig, bra rum mot gården, badrum stort som ett dansgolv, trygg parkering. Äntligen kan vi återigen examinera basen. Vi lägger den försiktigt på sängen. Öppnar fodralet. Det var inte inbillning..... Fogen har lossat helt och hålle och halsen är därmed lös. Strängarna hänger slappa. Något sorgligare är svårt att tänka sig.

Vi lägger den tillrätta i fodralet, bäddar med våra vinterjackor så det inte ska skava. När fodralet är stängt igen är det som att se en amputerad kropp.

 

 

 

Hur kan man sova efter ett sånt här dygn? Jo, man kan - men inte är det lätt att ta nya tag. Och Jotte vet att basen går att laga.

Lina