piccolinaejottegrande.blogg.se -

8 maj, En felande länk

I vårt upptäckande av Sicilien har det länge saknats en pusselbit - Palermo. Nog har nyfikenheten funnits men hittills har småstäderna och landsbygden fängslat mer. Nu skulle det äntligen bli av. Tacka Verdi för det! (Vi ville ju gå på Verdi-opera någon gång under vår resa och det var här vi hittade rätt föreställning vid rätt tidpunkt).

Vi dimper ner söndag kväll, efter tidernas åskväder som gav några timmars försening. Flygplatsen ligger inklämd mellan havet och höga,dramatiska, svarta berg. Entre'n är alltså storslagen.

Flygbuss in till centrum där vi möts av ett härligt folkliv på bilfria huvudgator, söndagen till ära. Det lilla hotellets värd har mörka ringar under ögonen men är otroligt entusiastisk och förser oss med information om lämpliga strategier för morgondagen och en utmärkt tips för kvällens middag. De mörka ringarna får sin förklaring några dagar senare. Han är alltid i tjänst, alltid lika serviceinriktad, alltid entusiastisk, oavsett om det gäller bussar, frukost eller att lämna över strykbordet.

Vi öppnar balkongdörren och översköljs av storstadsljud. Det här har vi faktiskt saknat, det känns väldigt tydligt. Och än tydligare blir det de följande dagarna som fylls av folkliv, utbud av alla de slag, marknader, sevärdheter, bussar, buller, uteliggare, exklusiva butiker, hjälpsamma människor.

Det är en spännande stad vi kommit till. Stor (2 miljoner invånare), med spår av en brokig historia där inte minst de arabiska inslagen känns spännande. Men också krigets spår, fattigdomen och maffian finns där som en botten. Vi är inte så pålästa och kan inte dechiffrera allt men fascineras oupphörligt. Turismen är större än vi väntat, avstånden mindre. Den etniska mångfalden är påtaglig, likaså uppfinningsrikedomen för att hitta en försörjning. Alla de vackra husen som är så förfallna, på gränsen till sammanrasade, de både fascinerar mig och gör mig bedrövad. Nästan lika bedrövad blir jag ju när de är ambitiöst och påkostat renoverade och det riktigt lyser nyrikedom och lyx om dem. Måste det bli så, finns det inget annat sätt?

I alla händelser - vi får en glimt av de berömda matmarknaderna, ser några av den gamla stadens historiska byggnader, går på museum där min favoritarkitekt Carlo Scarpa haft ett finger med i spelet, åker buss, äter glass, och - inte minst - besöker den fantastiska Monreale-katedralen.