8 maj, Veni, Vidi, Verdi!
Det är fullbordat! Vi sökte vår Fader i Himmelrik, och fann honom på sin tron, fortfarande! Det ÄR i mina öron oöverträffad musik, drabbande, gripande, oerhört vacker!
I andra akten, när Rigoletto förnedras av hovfolket, och han ber om nåd och lämnar ut sin vånda , ogarderad, utan något som helst skydd, då brast det för mig En högst trovärdig ,enkel man (och pappa), på scenen, tillsammans med Verdis psykologiskt djuplodande berättande musik fick förmodligen mina sorger att förlösas, kanaliseras. Kanske de gångna dagarnas och årets större och smärre sorger samlades i Rigolettogestalten.
Är inte det att reducera Verdi till en slags enkel impulsregulator, är man tillräckligt skicklig så går det att manipulera vem som helst till vad som helst?! Nej, jag tror inte det är SÅ enkelt. Däremot tror jag att den stora konsten erbjuder en möjlig kontakt med sej själv om man är beredd till det, just där, just då.
Det må vara hur det vill med den saken, låt mig ta det ifrån början som det ju brukar heta i sagans underbara värld.....
I andra akten, när Rigoletto förnedras av hovfolket, och han ber om nåd och lämnar ut sin vånda , ogarderad, utan något som helst skydd, då brast det för mig En högst trovärdig ,enkel man (och pappa), på scenen, tillsammans med Verdis psykologiskt djuplodande berättande musik fick förmodligen mina sorger att förlösas, kanaliseras. Kanske de gångna dagarnas och årets större och smärre sorger samlades i Rigolettogestalten.
Är inte det att reducera Verdi till en slags enkel impulsregulator, är man tillräckligt skicklig så går det att manipulera vem som helst till vad som helst?! Nej, jag tror inte det är SÅ enkelt. Däremot tror jag att den stora konsten erbjuder en möjlig kontakt med sej själv om man är beredd till det, just där, just då.
Det må vara hur det vill med den saken, låt mig ta det ifrån början som det ju brukar heta i sagans underbara värld.....
På väg ut till dagens första aktivitet passade vi på att hämta ut våra förbeställda biljetter. Teatro Massimo är den ena av stadens två stora teatrar. Den planerades som en hommage till Italiens enande 1861, och byggandet kom igång 1874. Med diverse förseningar, av politiska och andra skäl, blev slutdatumet 1897, och då hade Palermo Italiens största och Europas tredje största operahus att stoltsera med. Så med att allt inför kvällen verkade klart for vi iväg till Monreale.
Dagen blev lyckad . Med gott humör, men med lite ont om tid, laddade vi batterierna på vårt hotellrum, fräschade upp oss, svidade om. Vi bodde ju faktiskt på Hotell Verdi (jo det ÄR sant!) bara ett stenkast från Teatro Massimo!
Så vi var snabbt på plats, i god tid. Vi skulle naturligtvis föreviga detta historiska tillfälle, Lina skulle dokumentera att JAG VAR DÄR. Så skedde också.
Teaterns frontpersonal var, med förlov sagt, rätt snorkiga men detta var i sammanhanget en bagatell. Eftersom fotoförbud gällde åtlydde just vi det medan många andra fotograferade friskt.
Vi gick följaktligen in och satte oss tidigt i denna enorma salong. Vi hade nog väntat oss en ännu mer imponerande upplevelse. 2300 människor som publik ÄR ju en hel del. Det mest imponerande var de sex raderna ovanför våra huvuden. Lokalen för övrigt var ganska sparsmakad men vacker förstås. Publiken liknade till rätt stora delar vår egen operapublik. Kanske lite fler silverrävar än hemma. Fullt på parkett men lite mindre på raderna.
Så börjar föreställningen eller rättare så borde den börja. Det är nämligen så att det mest nesliga som kan hända på en teater händer nu . Ridån som ska falla på plats och så att säga helt magiskt öppna kvällens föreställning blir hängandes på sniskan, halvvägs och på sne'. Inte en gång, inte två gånger utan sju, åtta gånger, för varje gång väckandes allt större munterhet hos den alltmer engagerade publiken. Vad händer där uppe ? Jag kan tänka mej inspicient, scenmästare, tekniker, ja allas vånda, VAD GÖRA ? Men så kommer kvällens första och tack och lov varma applåd, ridån är på plats ochå omedelbart äskas tystnad. Tack gode Gud, jag kan tro att detta ska gå vägen.
Lina får bli mina ögon. Hur var scenbilden, kläder, regi ...? "Scenbilden är sparsmakad, en trappstegsformad sluten halvcirkel i rött mot en röd fond där gråblå smutsstråk gör att det röda, innerliga solkas. Rött återkommer också i detaljer som Rigolettos skjorta och Gildas skor efter att ha bllivit förförd av greven. Regin är också avskalad men tydlig. Huvudpersonerna är sig själva rätt upp och ned, inga tillägg som konstrar till eller fördunklar historien. Det är skönt!"
Så börjar föreställningen eller rättare så borde den börja. Det är nämligen så att det mest nesliga som kan hända på en teater händer nu . Ridån som ska falla på plats och så att säga helt magiskt öppna kvällens föreställning blir hängandes på sniskan, halvvägs och på sne'. Inte en gång, inte två gånger utan sju, åtta gånger, för varje gång väckandes allt större munterhet hos den alltmer engagerade publiken. Vad händer där uppe ? Jag kan tänka mej inspicient, scenmästare, tekniker, ja allas vånda, VAD GÖRA ? Men så kommer kvällens första och tack och lov varma applåd, ridån är på plats ochå omedelbart äskas tystnad. Tack gode Gud, jag kan tro att detta ska gå vägen.
Lina får bli mina ögon. Hur var scenbilden, kläder, regi ...? "Scenbilden är sparsmakad, en trappstegsformad sluten halvcirkel i rött mot en röd fond där gråblå smutsstråk gör att det röda, innerliga solkas. Rött återkommer också i detaljer som Rigolettos skjorta och Gildas skor efter att ha bllivit förförd av greven. Regin är också avskalad men tydlig. Huvudpersonerna är sig själva rätt upp och ned, inga tillägg som konstrar till eller fördunklar historien. Det är skönt!"
Och musiken då, framförandet? Egentligen är operan en pågående duett mellan Rigoletto och Gilda, avbrutna litet då och då av en hertig och en manskör, så bortsett från "Ack som ett fjun så lätt ..." och kvintetten är det naturligtvis narren och dottern som bär upp sången. Rigoletto var värdig, fullödig i sin sång och psykologiskt trovärdig, han var den botten som Gilda måste ha. Och Gilda VAR outstanding. Också högst trovärdig och med en silverklang i rösten som fick oss att både röras och jubla .... Och naturligrvis var hon den som lyckades få publiken att kräva, och få, bissering (omtagning).... Som det ju ska vara på en italiensk operascen. Och slutet fick oss ju att återigen röras till tårar, så lätt snörvlande reser vi oss i applådtacket, halva publiken jublande, andra halvan lätt blase föreföll det, kanske var uppsättningen inte helt traditionellt godkänd, vad vet jag.
Men nu kan vi åka hem till Sverige, vi kan inte toppa detta. Sorgsna, gripna och samtidigt med ett leende på våra läppar. Ett leende som bär oss vidare och får oss att kanske lättare leva vidare, klokare eller inte, det låter jag vara osagt. Men så länge musiken och berättelsen lever i oss får vi denna dubbla spegling av både Rigoletto, Lina ...och Jotte .... och vårt stora "avventura" .... och kanske Livet självt. Veni, Vidi, Vici, Verdi!
Jotte
Kommentarer
Trackback
