28 april, Topolino
Äntligen är det dags att redovisa ett idogt samlande....
Själv kör jag Mitsubishi.....
Lina
28 april, Jag vill också va' nå't speciellt
Det är inte så att jag missunnar Lina hennes vurm för Fiat 500, absolut inte. Jag tycker den är i högsta grad berättigad. I själva verket önskar jag att jag hade kommit på det själv.... Och då hade det fått vara för en 20 -30 år sedan, så att hon inte kunnat säga att jag tagit hennes idé. Jag hade ju alltid känt att jag var, hur ska jag säga, lite fel, samlat på frimärken när dom andra hade filmstjärnekort, körde vespa när det var en opluggad Puch Dakota som gällde eller hade slips när såna där snören var det man skulle ha. Nej, jag tyckte att jag alltid valde fel, så jag blev till slut fixerad vid att vilja vara något speciellt. Alltså att just JAG skulle kunna hitta på något som ingen annan gjort och som alla skulle nicka smått beundrande till och mumla: " Det där var faktiskt riktigt fräckt/begåvat/originellt ....."(stryk det som ej önskas)".
I själva verket blev det ofta tvärtom. T.ex. när jag var 13 år började jag spela dragspel. Visst, det allmänna intresset för dragspel höll väl i sej något år, men sedan kom ju intresset för gitarrer, långt hår, Beatles, Stones, etc. Vad gjorde jag då; fortsatte spela dragspel, lyssnade på Glenn Miller och var snaggad. Och är så fortfarande. Med håret, alltså.
Nej, jag väljer alltid galet, antingen för sent, eller utan rätt smak eller helt enkelt bara FEL. Allt jag ville var ju att jag också skulle räknas, betyda något, det vill väl alla människor.
I vuxen ålder känner jag att detta mönster har upprepats, fast jag är inte fullt lika känslig. Mitt intresse för natur och friluftsliv vet jag ju delas med många och är likaså gångbart, men jag vill gärna dra det litet för långt, bada t.ex. redan i mars eller varför inte vinterbada. När jag ska fotografera gällde länge analogt och systemkamera. I privatlivet har jag väl mina sidor, som det så snällt heter. Vurmen för mat och goda drycker är djupt rotad och mitt notoriska ointresse för val av kläder, eller rent ut sagt inga alls, är tyvärr väldokumenterat. Att jag fixar och donar med konstiga lösningar på fiktiva eller inga problem alls har genom åren retat mina närstående, det vet jag. "Typiskt Jotte " har jag hört mumlas. Kanske är det inte längre samma desperata behov att räknas, kanske är det mer min lust att fixa och dona på mitt sätt, så nu får omgivningen stå ut med mej som jag är. Jag kan till och med vara ganska nöjd med mej själv.
Och så en annan sak: Jag har nu hittat ett fordon som slår Linas med hästlän....hästkrafter (tror jag), så nu får hon ha sin lilla fjuttiga Fjatt för sej själv. Buongiorno!Jotte
25 april, Steg för steg
Den spröda klockan slår varje timme. Den mindre med dovare klang fyller i varje kvart. Så går tiden sin gilla gång i den lilla byn, indelad i jämnstora bitar. Hör man klockorna om man är barnfödd här? Själv tjusas jag av ljudet och tänker på andra klockor som likt denna mäter tiden, på andra platser. Bestämt betyder detta något för platsens själ.
Jag tänker på ljuden som präglat platserna där vi bott under denna resa. Vid Casa Hera i Basilicata var det vinden, siroccon, hundarna som skällde dag och natt, motorsågen när olivträden beskars, eldens knastrande och en ensam tupp. På Sicilien och Valle degli Dei de tunga dunsarna när citronplockarna fyllde hink efter hink, hundar på avstånd även där, rösterna, ofta intensiva, från det italienska familjelivet på gården, innifrån stan högtalarbilar som körde runt med olika varor - och så en tupp. Här är det förutom klockklangen, fåglarna, de ivriga vårfåglarna, röster från människor som rör sig i grannskapet, några få bilar och det ettriga motorljudet från grannens trehjuliga arbetsfordon, någon enstaka motorcykel långt nere i dalen, men annars mest tystnad.
Vi är i Pretoro i Abruzzo, en by på 600 meters höjd, alldeles i kanten av det stora bergsmassivet Montagna della Maiella som har toppar på 2700 meter. Man ser snön och liftkonstruktionerna från terassen. Framför oss breder en vid dalgång ut sig. Den är tätprickig av bebyggelse och på varje högre topp samlas husen ihop till täta klungor. Längst bort finns havet.
Byns hus staplas på varandra i varv efter varv. Gåendes tar man sig ganska snabbt uppåt, uppför trappor, genom prång, på gångstigar. Bilvägen är omständligare eftersom den förstås måste slingra sig fram, ta sig uppför meter för meter i en serpentin. Människor kan gå nästan rakt upp med hjälp av trappsteg. Strax ovanför vårt hus finns Piazza Roma. Kanske inte riktigt den där samlingsplatsen för traktens gubbar men ändå ett centrum. Där ligger också den viktiga speceributiken. Följer man så gatan, lätt utför, kommer man strax till kyrkan, en restaurang och sen grönsaksbutiken. Fortsätt nedför backen till nästa torg. Där finns en bar, slaktare, apotek, bankomat och ytterligare en speceriaffär. Där har vi också hittat två hittills outforskade verksamheter som ser lockande ut. En verkstad som har virke utanför dörren och en korgmakare/möbelrenoverare. Vi får se vad de egentligen innehåller. Ytterligare en bit bort finns en lokal osttillverkare.
Många hus står tomma, ibland i dåligt skick. Men det kan vara svårt att avgöra om det är bebott eller inte. Ibland är det bara de välskötta krukorna utanför som skvallrar om invånare. Här och var pågår renoveringsarbeten. Avancerade riggningar får göras över trappornas lutning för att kunna köra ut avskräde eller forsla in nytt material. Ett arbetssamt folk är det.
Jag går runt i byn med min kamera. Det är lätt att hitta motiv. Lätt att förföras av det pittoreska, sllitna och vackra, lätt att välja bort motiv som innehåller det fula eller alltför moderna. När jag stöter på människor, ung som gammal, får jag en nyfiken blick och ett självklart buongiorno. Hittills känns det, och det är verkligen inte vetenskapligt, som om människor här är mer öppna och kontaktssökande jämfört med Sicilien. Överallt har vi dock mött en otrolig vänlighet och hjälpsamhet.
I grannhuset bor en gammal dam som så fort vädret tillåter sätter sig i en stol i gränden. Hon sköter några höns men framför allt ägnar hon sig åt att knäcka valnötter med en liten hammare. Hon pratar gärna med dem som passerar, på en fullständigt obegriplig dialekt. Hon har säskilt fäst sig vid Jotte och beklagar varje gång vi går förbi hans, och hennes, dåliga ben (det är i varje fall vad vi tror hon säger). Det var för övrigt hennes son, eller svärson, oklart vilket, som när vi kom hit självklart brydde sig om att vi kom till rätta, att allt var OK. Damerna i grönsaksbutiken frågade genast om vi bodde i byn, och i så fall var. När det sen visade sig att jag delade förnamn med en av dem var lyckan gjord. Just detta att höra sig för om vi bor i byn är det många som hör sig för om. Det blir nog en bekräftelse, ett erkännande av deras by, när svaret är jakande.
Kyrkklockan slår, det är fullmåne och snart natt. Det känns tryggt att veta att klockklangen finns där natten igenom.
Lina
21 april, Jag längtar till Italien
Jovisst var vi "färdiga" med Noto och trakterna där omkring, så färdig som man är när man vet att man ska ge sig av till något alldeles nytt och oväntat. 4 etapper skulle det få bli, varje dag borde vi avverka ca 25 mil och så blev det. Nu säger någon:"100 mil på 4 dar är ju peanuts!" och då säger jag:"Tänk på att det är italienska peanuts rostade och saltade i serpentinslingrande, tunnel- och bropepprade och hopplöst ologiskt skyltade väganvisningar. Detta gör att man får räkna ett genomsnitt på kanske 30 km i timmen, detta gör dessutom att man drar med sej dagens körning över nattsömnen, och detta gör i sin tur att man kort sagt är ganska mosig 4 DYGN I STRÄCK, när man äntligen slår till bromsarna en torsdagskväll i Pretoro! Därutöver har det varit en alldeles makalös resa ! Ja, häng på, vetja ....
DAG 1 Noto till Scilla
Resan startade redan på söndagen då vi gjorde kylskåpsrensning. Och trots att vi gjort merparten av packningen redan då drog tiden iväg. Även den tidiga uppstigningen till trots blev klockan närmre 13.30 innan Lina lossade handbromsen och vi mer eller mindre rullade "på knäna" ut genom grinden på det ställe , som varit vår fasta punkt i 7 veckors tid. Stegen var emellertid surrad, basen, dragspelet, Brompan och ett ytterligare antal kilon var på plats och vi tuffade nu i väg på tämligen välkända vägar till att börja med.
Upp till Catania var det mesta välbekant, norr därom vidtog den oerhört vackra vägsträckningen utmed Messinasundet, i alla guider och vägbeskrivningar hyllad som ett av de vackraste partierna på ön. Och det lever den upp till.
För vi hade bestämt att undvika motorvägarna, av många skäl: trafikrytmen, tunnlarna och att de mindre vägarna går "närmre" naturen. Och vi fick riklig belöning! Visst tar det tid men vi tyckte vi hade den tiden. Eftersom vi kom iväg ganska sent hann det bli halvt om halvt natt innan vi kojade in i Scilla ... för vi ville ju vara på fastlandet första natten.
DAG 2 Scilla till Scalea
Morgonen var så där medelhavsljuvlig som annars bara finns i turistbroschyrer.
Så direkt efter frukost knallade vi ner till stranden, för naturligtvis var det bara några 10-tals meter från vårt hotells baksida så var vi nere i direktkontakt med Medelhavets azurblå, för dagen, sammetslena vattenyta (det är väl så här det står i reklamen). Jo det var faktiskt vindstilla denna dag. Några parkarbetare var redan igång,den lilla franska familjen hade redan placerat sig på första parkett, Lina satte sej att förbereda dagens rutt och jag gick litet planlöst omkring och dokumenterade hela härligheten. Vilken idyll! Vilken start på dagen!
Så iväg, ingen motorväg utan vi ligger och sniffar längs kusten på Strada Statale-vägarna så länge vi kan. Det påminner om kustlinjen mellan Catania och Messina men är inte fullt så dramatiskt. Vi stannar till vid någon by, charmiga och vykortsväna även dom, så även om det tar tid prisar vi beslutet att inte bara ta den snabbaste transportvägen.
Mot slutet av dagen, då vi siktat in oss på Scalea, börjar vi skönja en ny landskapstyp, fast vi fortfarande har havet med oss.
DAG 3 Scalea till Benvento
Det är dom magnifika bergen som väntar oss. Appenninernas fruktade bergskedja drar som ett blixtlås genom hela Italien från norr till söder, så ska du korsa landet från hav till hav kommer du inte undan. Tunnlar och broar väntade oss. Vi försökte göra plågan så liten som möjligt, men det går naturligtvis inte att undvika helt (du kan ju titta på Linas dagboksblad "Tunnelseende"). Så tunnlar och broar kommo och gingo medan Lina kämpade på, alltmera kallsvettig och kortandandes, och under tiden passerade det nya landskapet revy utanför bilfönstren. Snötäckta bergstoppar upphörde att förvåna oss efter ett tag, bergsbyar uthällda över andra toppar ävenså (hur kan människor framleva sina dar där?)
Överallt var landskapet perforerat av olika sorters vägar för att binda samman minsta lilla hus och by med omvärlden. Vilket drömjobb för en karriärist att vara infrastrukturminister i Italien.
Dagen blev åter lång och trots, eller snarare tack vare vår välvilliga GPS- kvinna satt vi till bords, ja inte förrän 21.45, då bra hungriga men med vetskapen om att i morgon är det i varje fall slut på KBT- verksamheten för Linas del.
DAG 4 Benvento till Pretoro
Spänningen när det gällde hur vår nya bostad skulle se ut fick hålla i sej till mörkrets inbrott. Dagens skörd av natur och civilisation var kanske inte så upphetsande (och antagligen var vi lite för trötta), dvs. litet av det och litet av det och det mesta liknade det vi sett förut. Lina och jag " trätte" om vari skillnaden bestod. Jag vet inte riktigt vad vi kom fram till, men något handlade det om att Sicilien kanske hade en mer dramatisk framtoning, vildare landskap, djärvare byggnation i bergsbyarna. Det "barocka" i städerna på ön (sydöstra delen) lyser ju starkt, men hur kan vi säga att vi vet något om det nya efter att ha bilat genom en bråkdel av ett landskap. Så låt oss slippa att vara överdomare utan bara konstatera att det var en mäktig resa i resan .... och hela tiden var vi skuggade av dessa imponerande snöbeklädda berg, och där kunde Sicilien "bara" ståta med Etna. Men nu är jag framme och leker smakdomare igen, det är nog dags att packa ur bilen och ta det nya i besittning.
Jotte
PS! Våren är på väg här. Det är fullt med glada små nyutslagna vårblommor i dikeskanten och vi får nu glädjen av en andra vår på kort tid. DS
20 april, Tunnelseende
Resan från Sicilien till Abruzzo är ungefär 100 mil lång. Vi hade fyra dagar på oss. En i teorin enkel match således. Vi skulle tvära över landet, från sydväst mot nordost. Det innebär att ta sig över Appenninerna, vilket betyder att höjdskillnader, serpentinvägar och utsikter skulle ingå.
De första tjugo milen gick galant. Noggrann planering vid kartan innebar att jag slapp de långa tunnlarna på Siciliens östkust, vi fick uppleva den svindlande vackra, krokiga vägen intill havet från Taormina och norrut. Övernattning i Scilla med sen fiskmiddag och sen en stilla morgon vid havet med planering av den kommande dagsetappen. Ren idyll.
Resten blev KBT-terapi i praktiken. Förde rent fysiska uttrycken av dels höjdskräck, som inkluderar torn, broar och flyg, dels en annan sorts yrsel som framkallas av färd i flimrande mörker, dvs tunnelfobi, de är inget man pratar bort. Hur förnuftigt verkar det då att ta sig förbi en bergskedja som sträcker sig oavbrutet genom landet, från Alperna till den italienska hålfoten, och som är minst 10 mil bred, dessutom har sina högsta höjder just i Abruzzo, och TRO att det ska man kunna göra utan att det märks? Tro att det ska gå att hitta vänliga, varsamma vägar, bara man läser kartorna noggrant och tråcklar mellan olika vägtyper. Jag kan säga som så att antalet broar och tunnlar var oräkneligt.
Tydligt kvar i minnet finns några tunnlar, på sisådär 2 km stycket, med 7%-igt nedförs-lut dessutom.
I jämförelse blev broarna ett mindre problem och fortfarande kvarstår helvetesbron söder om Ragusa på Sicilien som det absolut värsta (den heter officiellt Ponte Constanzo, är 956 m lång och 168 m hög - Öresundsbrons högdel är 1092 m lång men med BARA 57 m segelfri höjd).
Halvvägs komna lanserade Jotte en till synes genial plan. Vi ändrar rutt, kör rakt österut till havet för att snabbast möjligt komma förbi bergsmassiven. Resultatet var att jag slapp ett antal riktigt långa tunnlar men fick många, många broar i stället....
Vad är det då som framkallar mina känslor av obehag? Det bygger till att börja med på livlig fantasi och ett bildseende. Det där öppna, svarta hålet i landskapet som en tunnelöppning är, det är som ett öppet gap färdigt att sluka allt som närmar sig.
Oftast ser man det på långt håll och har framför sig en lång, fokuserad uppfart där man kommer närmare och närmare, obehaget hinner oundvikligt ta tag i kroppen.
Och väl där inne, instängd, klaustrofobiskt intvingad, utan kontakt med ljus eller med påtagliga tecken på förflyttning, det blir som att befinna sig i ett tyngdlöst tillstånd som inte går att styra själv. Flimret från belysningen (när sådan finns...) blir som ett stroboskop (och det vet man ju kan framkalla epeleptiska anfall...)
Broarna är som värst när de är riktigt höga, synbart svängda så man också ser de höga pelarna, och med höga räcken. Det liknar flygsituationen då jag tappar den trygga markkontakten. Jag förlorar rumsuppfattningen och blir rädd att förlora kontrollen över bilen och styra antingen in i räcket eller över mittlinjen. Inte blir det bättre av att ibland från den lilla vägen som går parallellt med eller under motorvägen på nära håll kunna studera konstruktioner med vittrande betong och rostande armeringsjärn.
Jag har hunnit med många tankar på vägunderhåll i detta land, åkt på många vägar med knöliga avbärarräcken, spruckna körbanor, skred som tagit halva vägen med sig ... och tycker ologiskt nog att det ändå känns bättre, för där är jag nära, har någon sorts kontroll, än att vara utlämnad till en trafikapparat med gigantiska mått och hög fart.
Den här sortens handikapp handlar, som alla vet, inte om fakta och förstånd, det handlar om upplevelse och känsla. Jag har, tillsammans med min tålmodige passagerare, ägnat fyra dagar åt praktisk bearbetning av mina fobier. Det har inneburit mycket handsvett, långa stunder av mycket kort andhämtning och orolig nattsömn - men det har gått. Inte är rädslan putz weg precis, men träning ger ändå viss färdighet. Sen måste man nog ha talang också, och det saknar jag på det här området.
Lina
15 april, Surt sa räven!
Allt går som smort. "Ryggor" fylls, småväskor och storväskor likaså, dom härför avsedda med det härför avsedda, litet småkrafs i en reservkasse och så är det hela klart. Nej, fan och hans mormor, dom känsliga keramikpresenterna och alla glaskonserverna som vi ställt åt sidan för att inte snubbla på dom dyker plötsligt fram. Vad göra? Jag vet, en sån där stabil citronlåda som det förmodligen vimlar av i grannskapet ... Ja, vi befinner ju oss på en citronfarm....
Jag frågar vår värd, han pratar visserligen bara italienska, men vi har ju förstått varandra ändå hitills. Han ser litet brydd ut men smilar till sist upp sej och gör klart att han kommer ner med önskad rekvisita. Fint som snus, vi gör allt klart och kan till sist bara vänta ut den åtråvärda lådan. Vi har stuvat och stuvat så med hjälp av ett skohorn ska vi nog överlista bagageutrymmet. Så kommer vår käre värd och med ett stort och belåtet leende överlämnar han det önskade föremålet .... En BAUTASTOR KASSE (!) med nyplockade citroner! Ett monumentalt missförstånd med andra ord. Jag försöker att inte se lika sur ut som de församlade citronerna skulle gjort i en fruktpress utan tackar överväldigad för vänligheten och tillägger försynt "om vi kunde kalla hit hans fru som kan en smula engelska..." Det hela slutar med att när vi åker iväg har vi lådan med keramik snyggt och prydligt på sin förberedda plats medan benutrymmet på passagerarsidan upptas av 1 minirygga, 4 sopkassar och 1 bautastor citronkasse. Ridå! Snabbt iväg till en miljöstation men vad göra med alla, underbart doftande men fatalt skrymmande nyskördade citroner ...? Vi kollar med "vår" grönsakshandlare om han vill ta emot dem, köpa, byta eller helt ta dom som en gåva, från oss ... eller från citronfarmaren. Men säg inget! Jodå, han tackade och tog glatt emot (järnhandlargrannen fich hälften) och vi kom äntligen iväg, ca 15 kg lättare och med gott om plats för benen.
Jotte
19 april, V.I.P.P.
Överallt längs vägkanterna, och det spelar ingen roll ifall vi är i Puglia, på Sicilien eller på väg till ostkusten, dyker det upp högresta, uttrycksfulla exemplar från växtriket. Det kan vara jättegräs - kanske 4-5 meter höga, fikonliknande pinnar, okända växter i lövsprickning etc. Om vi just då råkar ha en liten paus i bilkörandet kommer Åkes kamera fram ur gömmorna och får göra tjänst. Det har nämligen erfarenhetsmässigt visat sig att den är helt fenomenal på att återge detta. Men då ska det vara med två förbehåll, zoomen ska vara i sitt ytterläge och det ska råda motljus. Jag har hittat ett eget uttryck för detta, jag kallar dem helt enkelt "vippor i motljus". Då frågar sig vän av ordning - är det här verkligen ett tillräckligt seriöst ämne för ett dagboksblad? Jag svarar, helt sanningsenligt, nej, förmodligen inte.
Jotte
13 april, ".... och små citroner gula....."
Varje morgon går Jotte ut till de närmsta citronträden, väljer noggrant, känner på tyngden, plockar en citron, trycker den mot näsan och suckar njutningsfullt. Sen går han in och pressar frukostjuicen. Nä, vi dricker inte ren citronjuice, men nu när apelsinerna är fullmogna och riktigt, riktigt söta behövs den syrliga spetsningen för att juicen ska bli så uppfriskande som man vill ha den på morgonen. (Att ta med juicepressen var det klyftigaste vi gjorde när vi packade i december....)
Här hos oss, där vi kan studera saken nära, har plockningen den här veckan ersatts av beskärning och av nedplöjning av ogräset mellan träden. Massor av citroner finns kvar på träden, samtidigt med kart och den nya blomningen. Det är något märkligt med dessa träd. De blommar alltså i flera cykler per år och bär ju också alla stadier från blomma till frukt samtidigt. Frukterna plockas för hand, från stege, och det är ett tungt jobb för citronerna sitter stadigt fast. Som citronskötare har man arbete året om, ändlöst kan det tyckas. Vi förvånas över att citroner är en så billig vara nu när vi blivit iförstådda med det hantverksmässiga
odlandet.
Det finns förstås många sorter inom citronsläktet. Jag har i alla fall kommit fram till att här är Femminello vanligast och den ger fyra skördar per år. Det som skiljer de olika arterna åt är tjockleken på skalet, saftigheten, antalet kärnor och klyftor, surhet, tålighet mot sjukdomar och kyla osv.
Av allt som odlas på Sicilien är nog citrus det som är störst. Nåja, tomaterna kanske tävlar om förstaplaceringen. Men i butikerna är citroner ingen stor vara. Och alla gatuhörnsförsäljningar av närodlat har årstidsbundna produkter till försäljning men sällan citroner. Apelsiner har vi sett mycket av men säsongen går mot sitt slut. Just nu är det oerhört mycket kronärtskockor, fänkål och morötter. Citronerna måste alltså gå på export, både till övriga Italien och utomlands. Ändå är Italien ingen stor producent internationellt sett utan hamnar först på tionde plats. Och det är klart, det är bara i de allra sydligaste delarna av landet som odlingen förekommer. Det måste uppenbarligen vara varmt men också förhållandevis fuktigt. Det har varit tydligt vid våra utflykter, kommer vi uppåt bergen så finns inte citrusträden med oss längs vägarna.
Den sista tidens torra försommarvärme gör att citronträdens knoppar unisont slår ut. Nu när vi lämnar vår citrondal står det en doft över hela sydöstra Sicilien av söt citrusblom, en stark doft som kommer i vågor, särskilt tydlig när man passerar i bil genom landskapet. Det blir så vi lämnar Sicilien, med fönstren nedvevade förstås.
Lina
11 april, Höga berg och djupa dalar
Hjälp! Det finns ju så många, många fler bilder än det finns ideer till bloggar.Vad göra? Jag får göra en dygd av nödvändigheten, hitta på ett ämne som kan svälja en hoper överblivna bilder. Här ett försök:"Att fånga SÖ Siciliens själ med några bilder och inte alltför mycken text".Dessa infarter och utfarter och kringfarter och avfarter ... dvs berg-och dalbana, fast på riktigt. etta gäller ju framför allt världsarvsstäderna i Notodalen, dom som drabbades av den stora jordbävningen och sen byggdes upp och blev till "barockstäderna".
Men suget tillbaka till det vilda och vackra i naturen är i varje fall hos mej så oemotståndligt. Vyer som väldigt sällan låter sej tämjas i ett tvådimensionellt foto. För det är väl när man liksom lågsniffar över terrängen som i de första helikopterfilmerna, Capricorn I, du vet, och man liksom kommer ut över ett stup och....Och så odlas det ju. I räta rader, i krokiga rader, i inga rader alls, på bergssluttningar, ängar och åkrar och där man egentligen inte får plats alls. Det är där man själv eller med naturens hjälp gjort terasser. Vilket arbete! Och det mesta man åstadkommit håller emot naturens nedbrytande krafter. Och så blir det ju så vacker. Speciellt i släpljusets skulpturerande påverkan.Men alla spår av mänsklig påverkan kan naturkrafterna inte reducera. Ödehusen står där som stumma vittnesbörd över en svunnen tid och det är oerhört fantasieggande att fylla husen med liv, människor och djur. Vad gjorde dom, hur såg det ut?Och kvar finns nu bara "urcellen", både i någon sorts filosofisk mening men kanske också i verkligheten, TRÄDEN, de eviga, livgivande som man/jag så lätt ger mänskliga drag. Klart är emellertid att vi behöver träden och att till exempel försöka tänka sig Sicilien utan sina olivlundar, mandelträd, citronodlingar likaväl som Norrland utan sina björkar, Skåne utan sina bokskogar.... Det blir nästan löjligt.
Så nu slutar vi vår högst privata genomgång av sydöstra Sicilien, säger tack för denna gång. I helgen drar vi vidare till Abruzzo för en final på vår italienska odyssé.Vi ses!Jotte
10 april, Bit för bit
Varenda rum i den gigantiska villan är smyckad med golvmosaiker. Stora delar av byggnaden användes för representation och för offentligt bruk. Men här levde också människor sina liv, både som tjänstefolk och som några av romarrikets mest uppsatta. I huset ingick en stor badanläggning med varma och kalla bad, rum för massage, mottagningsrum, utsmyckade korridorer, musikrum, öppna gårdar med skuggande pelargångar, fontäner, dammar..... Dessutom var rummens väggar dekorativt målade eller klädda med marmor. Även villans utsida var bemålad.
Huset byggdes på 200- och 300-talet e Kr, begravdes i lera efter en översvämning på 1100-talet och återfanns i slutet av 1800-talet, men det var först på 50- och 60-talen som de stora upptäckterna gjordes. Det jag talar om är ännu ett världsarv: Villa Romane del Casale i utkanten av staden Piazza Armerina.
De mosaiker jag sett på andra håll i Italien (Ravenna framför allt) har ju mestadels handlat om religiösa byggnader. Oftast finns dessa mosaiker i taken. Fantastiska och imponerande - men långt borta. Här ligger de alltså på golven. Förra gången vi var här gick man mestadels i golvnivå, nära, kunde studera hantverket, känna historiens vingslag. Nu är det byggt bryggor över golven så att man ser allt uppifrån och får en fantastisk helhet av varje golv, men också distans. Det blir mer ett rent bildbetraktande, inte lika stark känsla av att vara i rummet, se det så som det sågs och möjligheten att studera detaljer och hantverk försvinner..
Man har kommit fram till att det är två mosaikmästare med nordafrikanskt ursprung som står bakom bilderna, två mästare med olika stil och motivval. Men hur många medarbetare hade de med sig? Hur lång tid tog det att få hela huset smyckat? Hade de förlagor, skisser? Är allt bränt materia, bränd keramik, eller är det också, eller bara, natursten i olika färger?
Motiven har enorm bredd från mytologi till vardagsliv. En lång korridor visar exotiska djur som infångas och transporteras med båt till Rom för att bli till underhållning på cirkus Maximus. Detaljer berättar om växter, om kläder, verktyg, fångstmetoder och landskap.
Se på detaljrikedomen, hur skickligt skuggor återges, hur tredimensionella effekter tas fram!
De tio gymnasterna i sina bikinis är de mest avbildade och spridda av villans alla bilder (orättvist, ja kanske, men de är märkliga, det är lätt att få för sig att de faktiskt rör sig!). Många har nog sett dem men kanske inte förknippat dem med just den här platsen.
Lina
7 april, "Forza, ragazzi! Forza!"
Den hetlevrade Cataniasupportern var lika röd i ansiktet som en av ränderna på hans tröja och hans vid det laget sönderskrikna röst ekade som en sångsolist över hejaklackarnas hotfullt manliga rytmer. Jag ryste lite lätt, det var ju så vi hade föreställt oss det skulle låta. Vi var på ligamatch i Italiens serie A på Catania Fotbollstadion för att uppleva mötet mellan just Catania och Calgiari, serie-8:an mot serie-11:an.
Hade han månne läst ett mejl jag fått av gode vännen Johan Skog och var nu orolig för hur hans "ragazzi" skulle leva upp till förväntningarna.
"Ahhh....
Kan bara hoppas att spelarna förstår att de måste bjuda gästerna från Norden på en sprakande
propagandafotboll. Sverige har ju trots allt lånat ut hjältar som Gre-No-Li, Hamrin, Skoglund, Strömberg
m.fl. som visat hur poetiskt och skönt spelet kan vara. Här hemma ska idag Mjällby spela mot Djurgården
på en allt annat än vårgrön plan i Stockholm. Svårt, men inte omöjligt!"
Dagen började annars bra. Vår nyfunna GPS på mobilen tog oss mer eller mindre raka spåret till en parkeringsplats nära stadion och vi hann mumsa i oss vår medhavda matsäck. Regnet var på väg att upphöra och tiden räckte till för att strosa oss på plats. Att ta sej till rätt plats var annars inte det enklaste. Inte nog med att vi måste hitta rätt glugg i kravallstaketet, det gällde också att komma förbi alla kontrollanter. Men vänliga och korrekta var dom, kanske kunde det här systemet sålla ut en och annan huligan, vad vet jag, det kanske är likadant i Sverige i allsvenskan, det vet jag heller inget om.
Alltnog, vi intog våra platser och hade turen att hamna i samma sektion som hemmalagets vältrimmade hejaklack.
Vilket repertoir, vilket trim... Som f.d. vikarierande musiklärare tänker jag med avund på detta
engagemang, denna satsning. Tänk om man hade haft dom här bojsen i skolkören, vilken succé exempelvis en Lussemorgon i skolans aula. Bitvis kändes det som om dom var mer angelägna att satsa på vokalinsatserna än stötta laget.
engagemang, denna satsning. Tänk om man hade haft dom här bojsen i skolkören, vilken succé exempelvis en Lussemorgon i skolans aula. Bitvis kändes det som om dom var mer angelägna att satsa på vokalinsatserna än stötta laget.
För övrigt fanns ju alla dessa enskilda hetsporrar som befolkar alla tävlingsarenor runtom i världen, som i mina ögon blir till goda kryddor i den hopkokade soppan som kallas publiken.
Men hur kan man tro att ens egen kommentar ska kunna ...ja, jag förstår ju att det är en del av showen och kicken att få engagera sej så .... Men hur i himmelens namn ...?
Ja, i ärlighetens namn har jag inte mycket att rapportera från spelet. Lina tyckte sej inte förstå spelets karaktär och jag såg väldigt dåligt på det avståndet. För ska sanningen fram var det i mina ögon en tämligen medioker, för att inte säga bedrövlig, tillställning.
Så bäste Johan: vilken tur du valde barnbarnet i New York i stället för att hälsa på oss och gå på fotboll på Sicilien. Hur matchen slutade? Tja, vad ska en plattmatch som denna sluta om inte 0-0.
Jotte
6 april, Kalvdans i baktakt
Efter några kilometer tvärställer de bilarna och vinkar förbi oss. Så lämnar vi detta lilla äventyr och fortsätter i normal fart igen. Strax måste farten dämpas igen och sambanden klarnar. Framför oss har vi en jätteflock kor och kalvar. Det var alltså utbrytarna vi först stötte på, nu är det hela flocken som mycket makligt traskar vägen fram. Alltjämt är det dock en modern kreatursskötsel vi mött, långt från de pittoreska herdar som hittills varit vår bild av siciliansk djurhållning. Ytterligare jeepar ser till att karavanen rör sig framåt. Men vad är det för fel på hundarna som brukar vara herdarnas följeslagare?
Väl mitt i flocken fångas vi av allt det exotiska - eller kanske pittoreska - och glömmer de rationella metoderna. Varje djur är individuellt, så många olika färger och teckningar. Dofter når oss, och inte minst ljuden. Klövarna mot asfalten, kalvarnas ängsliga råmanden när de kommer ifrån sin ko, skällornas klang. Trägrimman som bär skällklockan känns exotisk, plastklipsen i öronen EU-moderna. Så blandas tradition och nutid och vilka är vi att fördöma eller favorisera?
Lina
5 april, Volare, åh, åh....
Porten stängd och låst. Nyckeln till hänglåset passade bara till det gamla låset. Och där satt vi i den tjusiga SUVVEN, tre gubbar och så Alexander. Festen slut innan den ens hunnit börja. Duktig långnäsa!
Men Salvatore visste på råd: ett bistert telefonsamtal och Vips! plötsligt svängde två bilar upp framför grinden och Vips! plötsligt stog två gubbar mer eller mindre på varandra i ivern att vara behjälpliga med upplåsningen och Vips! plötsligt var vi framme på vår startplats, nu med fem gubbar och Alexander i bilsätena.
Men Salvatore visste på råd: ett bistert telefonsamtal och Vips! plötsligt svängde två bilar upp framför grinden och Vips! plötsligt stog två gubbar mer eller mindre på varandra i ivern att vara behjälpliga med upplåsningen och Vips! plötsligt var vi framme på vår startplats, nu med fem gubbar och Alexander i bilsätena.
Alex, snart 17, hade blivit lovad en liten överraskning och då det visade sej att vår värd hade satt upp modellflyg på hemsidan slog vi till, vi skulle satsa på "modellissmo" . Nu började gubbarna en febril verksamhet. Först skulle all radio- och digital utrustning riggas.
Jag förstod inte mycket men Alex förklarade tålmodigt gången. Jag ska bespara våra oerhört tålmodiga läsare detta, för SÅ långt hade inte ens deras tålamod räckt till. Ganska snart var det dags för hopmonteringen.
Jag hade hela tiden varit en smula undrande inför all utrustning men nu började det klarna alltmer. Detta var inte såna där charmiga glatt målade plan i balsaträ utan "hi tech"-versioner av en modell jag reda glömt namnet på. Inte nog med det, denna skapelse skulle kunna tillrygglägga över 10 km och ändå vara kapabel att styra kosan hemåt. Allt detta betyder att man står inte och beundrar hur planen virvlar förbi över våra huvuden utan man står böjd över en datorskärm och styr kärran, liknande ren pilotsimulering.
Men upp i luften nu då, och först får vi en liten uppvisning av vad planet förmår, fullt synligt över våra huvuden.
Gubbarna verkar mycket nöjda, allt enl. ritningarna tycks det. Några små justeringar och sedan ska den iväg på långtur.
Alex verkar undrande inför detta projekt men snart drar dom iväg igen.
Det mörknar emellertid och då inträffar det man skulle kunna misstänka: en liten felmöver leder till att planet störtdyker från 100 m höjd och blir totaldemolerat. Resterna samlas ihop så gott det går, Salvo skrattar obekymrat konstaterande att det var hans fjärde krasch och vi ringer huttrande hem och undrar om maten är klar."Volare, åh åh, jag svävar högt i det blå, vad jag är lycklig ändå!"
Jotte
1 april, Vi tar oss ton
Det är väldigt otydligt vad som egentligen gäller men kl 13 är vi förstås på plats, förstärkta av min syster Tora och hennes son Alexander. De blir ett gott moraliskt stöd och dessutom kan vi ju i alla fall få det hela dokumenterat... vad det nu är som ska ske.... I hotellobbyn väntar Werner och Ines. De driver en musikskola i Ipsheim och ger ofta konserter med inriktning medeltida musik och tysk folkmusik. Gitarr, blockflöjter, kohorn. (Piano och säckpipa också men det var inte aktuellt den här gången). Vi blir visade till en egen lokal där lunchen så småningom dukas fram och börjar trevande känna av varandra. Vi får mycket knapphändig information om vad som förväntas av oss men får ändå klart för oss att det ät tänkt att vi ska spela för lunchgästerna när det är dags för kaffe utomhus. Det är ju annandag påsk, matsalen är fullbokad av lediga familjer i flera generationer.
Vid tresnåret börjar folk dyka upp, mätta och belåtna, beställer kaffe, leker med barnen på gräsmattan, slår sig ner kring caféborden. Vi spelar lite, halvt om halvt som uppvärmning. Men så tar tyskarna initiativet, tar till orda och har långa nedskrivna presentationer på italienska med sig. De slår an en ganska seriös ton som kräver koncentration och stillhet både hos publik och dem själva. Vi tyckte mycket om det. Där fanns inslag av både arabisk musik och falmenco.
Vi konfererar lite oroligt -"vi måste ju också göra nå'n sorts presentation". Efter några låtar är det vår tur. Det blir en improviserad presentation där jag berättar om vår långa ledighet, "once in a life-time". När jag söker efter ord och får hjälp från publiken känner jag mig lugnad, de är med oss. Vår repertoar, ämnad för att få kontakt, vara igenkännbar och för att kunna spelas utomhus har naturligtvis en helt annan karaktär. Jotte är på sin mammas gata - publikkontakt är verkligen hans styrka. När spontan dans uppstår i tredje låten är isen bruten.Här och var sjunger folk med i refrängerna. När vi kommit till spellistans slut, frågar vi om det är OK att spela h, sole Mio. Vilken fråga! Det är då allsången startar. Sen kommer beställning på beställning - Volare, Arrividerci Roma, Lili Marlene, det vill aldrig ta slut och Jotte kan ju allt.... Till slut äskar han tystnad. "Det finns ett stycke vi har övat på och tvekat om vi skulle våga spela offentligt, men nu vill vi.... Verdis Fångarnas kör. Men då måste ni ge oss tystnad och tålamod". Det är ett stycke som för oss blivit nästan heligt och det får inte gå fel. Det ansvarsfullt att ta sig an denna både enkla och mäktiga musik på våra två instrument. Det är ju skrivet för full orkester och 60-mannakör.... Det blir knäpptyst, några sjunger låggmält med. Många rör händerna i takt med musiken. En man torkar en tår ur ögonvrån. (Det är faktiskt sant.)
Det blir ett värdigt slut. Många kommer fram, tackar, tar i hand. Vi är omtumlade, rosiga och lyckliga. Dessutom lätt besvärade över att ha satt våra tyska kollegor så åt sidan.
