26 februari, Ingenting
När vår Italienresa befann sej i drömstadiet fanns en bråkig tanke som inte ville lämna mej; vad gör vi när vi inte vet vad vi ska göra, jag menar 6 månader är en försvarlig mängd tid och rimligtvis kommer tidpunkter då vi helt enkelt inte vet vad vi ska ta oss till. Och då kom naturligtvis svaret: ja, då gör vi.........ingenting. Ingenting, vad är väl det, ingenting?
Ja, nu är jag inte ute efter några akademiska meriter, nej bara: GÅR det att göra något som inte ÄR, man kan ju väl inte göra något som inte finns? ÄR det alltså bara en språklig lek vi håller på med när vi påstår att vi inte gör nånting (det är väl ungefär det vi som barn med förtjusning experimenterar med när vi för första gången upptäcker hur man kan leka med ordet "Ingen"). Döp någon till "Ingen" och ...,ja, du känner igen tricket.
Alltså det var så mina tankar gick när jag litet håglöst stod och fingrade på Linas bas. Lina skulle råplugga till sin distanskurs i italienska och jag hade inte riktig styrfart och hade alltså "inget att göra". Jo, ta mej sjutton, nu skulle jag testa och inte göra Någonting! (Är förresten "att inte göra någonting" identiskt med "att göra ingenting"?) Ojoj,nu börjar det väl snudda vid filosofitentamen!
Sagt och gjort, nu skulle här göras Ingenting.
Jag börjar med att helt enkelt bara sitta och ..... fundera, sitta och ... glo, sitta och ... bara vara. Det går trögt tills jag äntligen lyckas höra en upphetsad pippifågel i ett citronträd. Den har så härlig rytm i sin sång. Börjar själv fundera över hur man skulle kunna rytmisera den sången och börjar nästan göra en liten fågelmelodi av det hela. 
Men nej, detta duger inte. Jag är i högsta grad i färd med att göra någonting, helt i strid med mina egna regler. Jag får lämna denna återvändsgränd. Vad gör jag då? Jo, jag vet, jag rakar mig. Det är nästan alltid så monotont och oinspirerande så där borde jag uppnå någon sorts intighet. Jag går och hämtar rakapparaten och sätter mig i ett hörn av trädgården. Jag börjar raka mig, upptäcker - jaa, det är oerhört trist, monotont och tomt. Det här ska nog gå bra. Jag ser framför mig hur jag förlorar mig i allt större intighet och räknar ganska snart med att fullfölja mitt experiment. 
Men så märker jag att skäggstråna under hakan inte vill fångas av skärbladen. Jag får raspa på lite extra intensivt så ska jag nog få väck dem också. För övrigt känns den ganska bra, större delen av hakan. Men nu börjar jag allt mer inspektera mitt eget arbete och märker naturligtvis att jag är fångad av den här uppgiften. Att raka sig är i högsta grad någonting. Jag misstänkte det här. Det var svårare än jag trodde.
En sista chans. Jag vet, under min utbildning i skapande dramatik (som det så vackert hette på den tiden) gjorde vi en övning som gick ut på följande: Vi skulle undersöka de ljud som fanns i vår närhet. Första närheten var vår egen kropp, vilka ljud som fanns i den, blodomlopp, hjärtslag etc. Andra närheten var ljuden kring oss, dvs de ljud kursdeltagarna ev frambringade. Och tredje närheten var de ljud som vi kunde skönja utanför kursbyggnaden, stadsljud etc. Detta var en mycket lyckad övning visade det sig. Det slutade nämligen nästan alltid med att kursdeltagarna antingen somnade eller inte stod ut med uppgiften och gick helt sonika därifrån. Själv tyckte jag det var intressant, visserligen somnade jag också ibland, men tyckte också någon gång att jag uppnådde någon sorts högre medvetande. Det här ska nog fungera! 
Jag knallar in i vårt lilla hus och lägger mig på sängen. Lina är fullt upptagen med sitt och inget större händer ute på gården så jag kommer ganska snart till ro. Jag ska börja med min egen kropp. Det blir bra. VI har käkat frukost och jag mår väldigt bra så jag känner mig lugn och fin. Jag hör lite blodomlopp tycker jag men bestämmer mig för att gå vidare till andra lyssnarnivån. Det är ganska enkelt. Lina knapplar på sin dator. Jag hör visserligen en tupp i fjärran och inser då att jag inte är riktigt fokuserad på den andra nivån, tuppen tillhör ju den tredje. Jag får helt enkelt skärpa mig. Så kommer en citrontraktor fullastad och så reser sig plötsligt Lina upp för att hämta något hon saknar. Jag märker dessutom att jag måste nog gå på toaletten och denna min
favoritövning slutar med ett rejält fiasko.Det är för mycket som rör sig i huvudet dessutom. Jag har börjat fundera på hur vi ska kunna skaffa biljetter till en operaföreställning och en match i italienska fotbollsligan. Jag är så långt från att göra just ingenting som man kan tänka sig. Jag tror jag går in och spelar lite.
Jotte
24 februari, En alldeles vanlig dag
Och så ska dagens musikrepetition ta vid. Vi har hittat ett hörn på gården där vi kan vara ostörda och vi knallar dit med instrument och notställ. Lite grann ska det alltså likna verkligheten och mycket riktigt, efter några låtar, dyker det upp en livs levande publik bestående av en av gårdens anställda med sitt barn. Genast blev det lite mer på riktigt men när de väl lyssnat av sig sin nyfikenhet försvann de. Det blev ändå en nyttig genomkörare för oss. Två repertoarvändor prövade vi och lite kommer vi att ändra.
Efter måltid och siesta för gårdens ägare träffas vi för att förhandla om möjligheterna att bo här ytterligare 7 veckor. Mannen på gården (knappt 40 år) är big boss, kör lite med sin fru, och är uppenbarligen arvtagare till gården. Han talar bara italienska, hon även engelska. Vi får reda på de ekonomiska förutsättningarna, pratar lite runt, pratar lite strunt, försöker få till stånd en god stämning. Så går vi "hem" och vi kommer ganska snart fram till att vi fått ett hemult bud och efter en kort överläggning accepterar vi deras förslag. Det känns väldigt bra att nu veta var vi ska bo i sju veckor framöver. I morgon måndag flyttar vi in i vår nya bostad, ett av de andra husen på gården.
Påtagligt lättade och nöjda kan vi ta nya tag. Vi tar en cykelpromenad på ägorna. Citronträden står tätt och bär massor av frukt. Det finns uppkörda gångar här och var som möjliggör hyfsat framkomlig cykling. En glatt forsande bäck stoppar vidare framfart upp på det terasserade bergets sluttning, även det med citronträd.
Vi har hela tiden haft sällskap av den stora hunden. Det känns trevligt. En och annan för oss exotisk växt stöter vi också på. Bananer, vild klematis, en manshög hibiskus och annat. Men allvaret pockar på. Lina måste plugga och jobba med sin italienska kurs som blivit lite eftersatt. Jotte hade därmed första tjing på middagsförberedelser. Men innan dess hann Jotte med några snabbmail till barnen.
Den alldeles vanliga dagen avslutas alltså med alldeles vanlig pasta med tomatsås och alldeles vanligt kranvatten. Nu väntar filmvisning på laptopen, en av hemuppgifterna är analys av de Sicas klassiker Cykeltjuven (har fanns tidigare en freudiansk felskrivning med ett helt annat namn på regissören - tack Johan för din uppmärksamhet!).
Lina&Jotte
21 februari, Oväntade möten på väg
Utblickar, svindlande utsikter, plötsliga väderomslag, ljusförhållanden - det är sånt man kan förvänta sig och som vi hela tiden hänförs av under våra bilresor, både de långa och de korta. Men det finns andra möten, betydligt mer oväntade, på gott och på ont. Det är några sådana jag vill dela med mig av just nu. På de riktigt små vägarna, de smala och slingrande, de som är favoritvägar, har vi flera gånger mött skyltar som berättat att vägen är avstängd. I bästa fall kommer den här informationen i början så man kan vända. I sämsta fall kommer den när man i stort sett är framme och har trott sig funnit en riktigt bra genväg. För någon månad sedan mötte vi en skylt som sa att vägen skulle vara avstängd 200 meter längre fram. Av någon outgrundlig anledning fortsatte vi i alla fall - och mötte aldrig den där avstängningen eller skälet till att den skulle vara stängd. Alltså fortsatte vi - kom fram - och hade sparat många mil. Och ibland, som häromdagen, finns bara en liten antydan om att det kan finnas problem - men avstängt är det inte. Då såg det ut så här..... Vi vände.
Samma dag hade vi också turen att möta en getflock på väg till nytt bete. Alltid lika härligt att se vägen fyllas av djur - får, getter eller kor. Med bjällror eller tunga klockor om halsen på leddjuren, vallhundar och herdar. Vi stannar alltid, ganska respektfullt och försöker hinna med några bilder. Vi har också märkt att herdarna inte är så förtjusta varken i fotografering eller kontakt. Men den här gången.... Den äldre av de två formligen hävde sig in i bilen, hörde sig för, med tordönsstämma, varifrån vi kom och insisterade på att vi skulle komma tillbaka dan därpå för att få prova hans nygjorda ricottaost. Dessutom grävde han ur fickorna fram näve efter näve med valnötter och sötmandel, "skördade" längs vägen.
Bilkörning är inte min favoritgren, det har säkert framgått med all önskvärd tydlighet. Höga broar, såna där man verkligen, och för en lång stund, förlorar kontakten med marken har sedan späd ålder varit skäckartade upplevelser. Kombinationen av dessa båda är inte lyckad. Häromdagen, på väg till Ragusa, i rätt intensiv trafik (vi lyckas alltid pricka de mest trafikintensiva tidpunkterna för våra körningar, dvs strax före matdags mitt på dagen och sen vid 19-20-tiden) befann jag mig plötsligt på en bro, men ändå en hyfsat överkomlig sak. Men strax därpå, en till - och den var lång..... Den verkliga chocken kom på hemvägen, som var en annan väg. Då fick vi på avstånd se samma bro och då insåg jag.... då insåg jag att det var "Helvetesbron" (min, knappast en officiell benämning) som vi såg i underifrånperspektiv för ett antal år sedan och som då och då dykt upp i mitt minne tillsammans med en rysning. Nu hade jag alltså kört på den. Jag oroar mig såklart för att behöva köra över den igen. Men än mer oroas jag över tanken på att det kanske inte var den, att det här var en annan, kortare. Då finns alltså Helvetesbron kvar någon annan stans med risk för att hamna i min väg. Det jag minns så tydligt var ju att den var GRÖN, möjligen också att den hade fler ben....
Lina
21 februari, Vulkanutbrott på Etna
SvD rapporterar nu i kväll: "Europas högsta aktiva vulkan Etna har fått ett nytt utbrott. Senast Etna fick ett utbrott var i januari förra året och det är ovanligt att ett nytt kommer såhär nära inpå." Det finns en filmsnutt att titta på http://www.svd.se/nyheter/utrikes/etna-sprutar-lava-igen_7936220.svd Vad var det vi såg när vi passerade, var det ett tecken, ett omen. Vad visste Karin Ö och Lena W? Vad såg kameran egentligen?
Se blogginlägget från 12 februari.
20 februari, Många av samma sort
I skarven mellan två aktiviteter uppstår ofta en slags oro som tar sej uttryck i en oföretagsamhet. Det var då man som barn gnällde "jag har inget att göra". Så var det idag. Vi håller på och letar nytt boende på Sicilien som bekant, men har just nu kört fast. "- Jag har inget att göra ..." "-Titta lite på alla våra bilder så kanske ...", kläcker ljushuvet i familjen. Många bilder e de'! Många härliga, många riktigt bra, tänk att vi redan varit med om allt detta. Titta på den här till exempel:
Eller den här:
Eller den här:
Vilka hjälpsamma motiv! Mängden av likartade detaljer och ett avvägt utsnitt lyfter fram det speciella, i något som egentligen är ganska trivialt. Jag menar alltså att det extremt ointressanta ändå kan bli intressant. För att inte tala om det renodlade teleperspektivet som ett utmärkt redskap i det här sammanhanget.
Men nu börjar jag bli lite störd. Är det inte extremt många bilder som har upprepningen, plåta-flera-av-samma-sort, som metod? Är månne tanken den att detta sätt att fånga verkligheten ska åstadskomma en ny bild av verkligheten, är det vad jag är ute efter? Förstår du vad jag menar? Se på den här till exempel:
Eller den här:
Att söka efter upprepning och göra det urvalet, det må vara hur det vill med den saken, men det frambringar i mitt tycke i varje fall många spännande bilder.
Jotte
17 februari, Lägesrapport
Vi landade på Sicilien i måndags, dvs den 11 februari, efter en kort resa med färja över Messinasundet. Det var en härlig känsla att komma hit. Vårt mål till att börja med var staden Scicli som ligger i öns sydöstra del. Scicli är en av 8 städer som tillsamman utgör ännu ett av Italiens många världsarv. Den här regionen drabbades 1693 av en jordbävning som tillhör de större. Den var helt enkelt förödande. Allt lades i ruiner. Men ett återuppbyggande av minst lika stor kraft tog fart och det som byggdes var barock. Så till den milda grad att det fyller kriterierna för att hamna på denna åtråvärda (?) UNESCO-lista (nåja, Sverige håller på att jobba bort ett av sina få världsarv - Drottningholm...).
I alla fall, vi kom till Scicli, där vi bodde i tre nätter för att börja orientera oss i trakten och leta lite mer permanent boende. Vi besökte Ragusa och några av orterna vid havet. Ganska snart inser vi att vi blivit kräsna. Vårt boende i Casa Hera har givit pretentioner. Vi ska nog inte bo i stan. Vi behöver luft, vill ha utblickar, vill kunna vara ute när vi är hemma, både för att kunna äta ute men också sitta ute för att läsa eller bara strosa runt. Den där lilla byn som vi hela tiden drömt om verkar inte finnas. Även om städer benämns som små så är de stora i våra ögon, har stora, nya ytterområden. Vi har skaffat oss respit genom att hyra en lägenhet i en vecka i Marina di Ragusa. Därifrån gör vi utflykter för att försöka hitta en trakt som känns bra.
Förslag på boenden är egentligen inte svårt att få. Prata bara med folk. På det B&B vi bodde på i Scicli nämnde vi våra tankar vid frukosten. En stund senare fick vi veta att ägarna dagen innan skrivit kontrakt på en enrummare alldeles i närheten som skulle ställas i ordning för uthyrning. Den kunde vi titta på samma kväll. Och i det sammanhanget nämnde vi att landsbygden kunde också vara tänkbart. Då visade det sig finnas ytterligare ett hus i familjen, nära havet med trädgård. Det blev vi förevisade dagen därpå. I just de här fallen var det ena dock lite väl litet och inte färdigt att flytta in i, det andra alltför stort. Men det ger i alla fall hopp om att vi ska hitta ett hem!
Lina
14 februari, Gubbmarknad
Det är bara att erkänna, jag har varit på gubbmarknad igen ... och nu på främmande mark ... och det var lika härligt som det alltid varit ... och lika många nya fynd gjorde jag. 
Jag vet inte vad det är, men alltsedan sena tonåren har jag dragits till denna speciella aktivitet; att fynda på dessa obestämda "manliga" fyndtorg.
Först var det Försvarets överskottsförsäljning. Högt i kurs stod dom urvarma "lottapälsarna", perfekta när man skulle ut och demonstrera. 
Mycket annat smått och gott slank med, Försvarets hudsalva (som Apoteket nu saluför), kåsor och liknande friluftsattiraljer, en verktygslåda, etc.etc. Och allt till vrakpris. 
Men sedan började det alltmer likna ett Ullared i miniatyr och då försvann känslan av att fynda. Men under den tiden hade "loppisar" tagit över, helst med inriktning på verktyg eller liknande, där var tex utförsäljning av nedlagda lanthandlar, tragiskt nog, samtidigt rena klippet. Jag fick t.ex tag i tre skruvmejslar med trähandtag som samtidigt kunde fungera som huggmejslar för fem kronor stycket. 
Loppisarna är numera av skiftande kvalitet. Det blir allt svårare att göra fynd då det blivit så populärt att varje idrottsförening med självaktning gjort vindsröjning hos medlemmarna så alltför mycket skräp slinker med. Därför har det ju blivit marknad för Claes Olsson, Jula, Mekonomen, Harald Wiborg m fl där man fortfarande kan både göra orginella inköp och dessutom få dem till fyndpriser. 
Så säg då den glädje som bubblade upp när Lina hojtade - "titta där är ju nå't för dig Jotte" - när vi var ute och recognoserade nytt boende. Mycket riktigt. En gatunasare hade ställt upp sina bord vid vägkanten. Och när vi stannade till visade det sig att jag hade en riktig lyckodag. Fullt med nyttiga och originella föremål fanns på hans dignande varubord. 
Där fanns allt ifrån nagelklippare i manikyrset från 50-talet, elektriska räknemaskiner som var moderna vid samma tid, diverse mer eller mindre tidlösa verktyg, tillika billighetsversioner av importerade HongKong-repliker av elverktyg. Trädgårdsredskap, fiskeutrustning, rakapparater, digitala leksaker, kirurgiska operationsdetaljer, ja uppräkningen skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Efter att ha gått åtskilliga rundor fram och åter där jag plockat på mig både det ena och det andra förstod jag att festen snart skulle vara över när jag i ögonvrån såg Lina väsa "basta" i samförstånd med försäljarens hustru. Men då hade jag redan lyckats fynda mycket som jag på länge inte varit i närheten av. För vad sägs om följande: två limtvingar med extremt långa skänklar, en 4-liters plåtdunk, sprillans ny, två långskänklade små saxar varav den ena hade böjd spets, en stanssats med samtliga bokstäver (utom å, ä, ö) och siffror från 0 till 9, en skruvdragare med bitssats för endast 99 kr och - inte att förglömma - ett par läsglasögon med styrka 4+. Detta till den famösa summan av under 33 euro.
Kan ni förstå att detta var en lyckodag av sällan skådat slag?
Jotte
Jag vet inte vad det är, men alltsedan sena tonåren har jag dragits till denna speciella aktivitet; att fynda på dessa obestämda "manliga" fyndtorg.
Först var det Försvarets överskottsförsäljning. Högt i kurs stod dom urvarma "lottapälsarna", perfekta när man skulle ut och demonstrera. 
Mycket annat smått och gott slank med, Försvarets hudsalva (som Apoteket nu saluför), kåsor och liknande friluftsattiraljer, en verktygslåda, etc.etc. Och allt till vrakpris. 
Men sedan började det alltmer likna ett Ullared i miniatyr och då försvann känslan av att fynda. Men under den tiden hade "loppisar" tagit över, helst med inriktning på verktyg eller liknande, där var tex utförsäljning av nedlagda lanthandlar, tragiskt nog, samtidigt rena klippet. Jag fick t.ex tag i tre skruvmejslar med trähandtag som samtidigt kunde fungera som huggmejslar för fem kronor stycket. 
Loppisarna är numera av skiftande kvalitet. Det blir allt svårare att göra fynd då det blivit så populärt att varje idrottsförening med självaktning gjort vindsröjning hos medlemmarna så alltför mycket skräp slinker med. Därför har det ju blivit marknad för Claes Olsson, Jula, Mekonomen, Harald Wiborg m fl där man fortfarande kan både göra orginella inköp och dessutom få dem till fyndpriser. 
Så säg då den glädje som bubblade upp när Lina hojtade - "titta där är ju nå't för dig Jotte" - när vi var ute och recognoserade nytt boende. Mycket riktigt. En gatunasare hade ställt upp sina bord vid vägkanten. Och när vi stannade till visade det sig att jag hade en riktig lyckodag. Fullt med nyttiga och originella föremål fanns på hans dignande varubord. 
Där fanns allt ifrån nagelklippare i manikyrset från 50-talet, elektriska räknemaskiner som var moderna vid samma tid, diverse mer eller mindre tidlösa verktyg, tillika billighetsversioner av importerade HongKong-repliker av elverktyg. Trädgårdsredskap, fiskeutrustning, rakapparater, digitala leksaker, kirurgiska operationsdetaljer, ja uppräkningen skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Efter att ha gått åtskilliga rundor fram och åter där jag plockat på mig både det ena och det andra förstod jag att festen snart skulle vara över när jag i ögonvrån såg Lina väsa "basta" i samförstånd med försäljarens hustru. Men då hade jag redan lyckats fynda mycket som jag på länge inte varit i närheten av. För vad sägs om följande: två limtvingar med extremt långa skänklar, en 4-liters plåtdunk, sprillans ny, två långskänklade små saxar varav den ena hade böjd spets, en stanssats med samtliga bokstäver (utom å, ä, ö) och siffror från 0 till 9, en skruvdragare med bitssats för endast 99 kr och - inte att förglömma - ett par läsglasögon med styrka 4+. Detta till den famösa summan av under 33 euro.
Kan ni förstå att detta var en lyckodag av sällan skådat slag?
Jotte
13 februari, Vanemänniskor
Hur många gånger har jag inte suckat lite överseende åt utlandssvenskar som importerar Kalles kaviar, knäckebröd och kaffe. Men visst är det lite svårt att bara byta bana, överge sin svenska, sunda frukost och i stället varje dag äta marmeladfyllda, feta, inplastade gifflar, eller vetebullar med choklad i degen, sötad tunn apelsinsaft och espresso. Vi har ju fördelen av att mesta tiden ha eget hushåll. Alltså rustade vi oss för frukost på vårt sätt. Juicepressen var det första vi packade ner och den har glatt oss oerhört nu när vi har pinsfärsk citrusfrukt att tillgå. Tekanna och lösviktste var också enkelt. Zoegakaffe och en presskanna till Jottes morgonkaffe likaså. Gott bröd finns överallt, nästan alltid på surdeg, dock sällan grovt. Varför det inte äts till frukost av gemene man förstår jag inte. Och fina pålägg förstås -ostar, parmaskinka, mortadella, grönsaker.
Men en morgon rann kaffet ut i vasken. Hål i botten på presskannan. KATASTROF! Och sen tog bryggkaffet slut. Det blev ett par morgnar med espresso i stället. Det gick an men vardagen rubbades ju något i kanten. En annan sak som vi också rustat oss med var stearinljus. I någon mån för värmens skull men mest för stämningen till middagen. Hela uppsättningen gick åt under våra veckor på Casa Hera. Det är klart man kan leva utan tända ljus men visst sneglade vi i butikerna. Kanske kunde man fylla på förrådet, man vet ju inte hur nästa ställe ser ut. Kanske bara lysrörsbelysning...
Så när vi ändå skulle passera Catania såg vi vår chans..... Det är bara att erkänna - vi har varit på IKEA! Svenskmalet kaffe, presskanna och stearinljus!
Lina
12 februari, Etna brinner
Detta skulle egentligen inte fungerat. Men så här var det:
Vi hade kommit iväg ganska sent med färjan över Messinasundet. Det hade så smått börjat kvällas. Ett stort lågtryck hade precis dragit sig undan och kvällssolen tittade fram lagom för att försvinna bakom berget. Luften var mättad med fukt men ändå sådär knivskarp som den blir när kvällssolen tittar fram. Jag körde, för en gångs skull, när Lina hojtade - Titta, där är Etna!
Och där var hon, mäktig i kvällsljuset, i motljuset. Det kliade naturligtvis i Linas National Geographic-fingrar. Detta måste dokumenteras för eftervärlden! Fram med kameran och stopp på en parkeringsficka. Och innan solen gått ner hade hon klippt iväg några odödliga bilder. Så fortsatte färden, nu med Lina vid ratten. Och Jotte sittandes bredvid suktande efter missade egna bilder. Så plötsligt hade perspektiven förändrats. Kustvägen svängt, berget förflyttat sig och kvällssolen hade av någon obegriplig anledning dykt upp igen, bakom Etnas bergsrygg. En mystisk ljusreflex syntes, eller vad var det det var? Det fanns ingen tid att besvara frågan. Jag kastade mig efter kameran och slängde på chans iväg några skott mot detta ljusfenomen.
Jotte
Och efter en knapp minut var allt som en vanlig kväll igen.
12 februari, Ö i sikte
Lina
11 februari, Spelet kan börja
Till Ingrid och Anders
De sista dagarna på fastlandet. Dikten KAN överträffa verkligheten. Bilden kan visa sig större än det den avbildar. Tropea visade sig innehålla den mest magiska utgångspunkten för dessa påståenden. En utsiktsplats som för all del nästan tog musten ur en när vi väl stod där uppe men när vi sedan tittade på bilderna som var resultatet av utflykten tappade vi nästan andan. Så innan vi lämnar fastlandet för ön, låt bilderna utgöra en utgångspunkt för en dramatisering av verkligheten. Spelet kan börja!
Sorti. Ridå.
Jotte
9 februari, Sopor I
Vad är detta? Sopor, ser du väl! Sopor, sopor, SOPOR!
Vi lämnade ett vänligt och fagert Casa Hera och hamnade i en närmast ofattbar misär. Överdrift, säger du, det har man väl hört hur maffian styr över renhållningsbranschen för att utöva utpressning i ekonomiskt syfte. Säkert sant, men i detta fallet tror jag inte det räcker. Det var helt omöjligt att inte bli berörd av dessa avfallshögar och som miljötrimmad och lydig sopsorteringssvensk litet naivt fråga sej varför ingen tog itu med detta. Så här får människorna inte ha det, det är ovärdigt, inhumant, farligt, etc.
En annan sak som säkert också bidrog till den dystra och upprörda stämningen var alla färgglatt klädda unga kvinnor som dök upp utmed vägkanterna i infarten/utfarten till staden. I regnet lyste även deras paraplyer i bjärt kontrast till deras sorgliga tillvaro. Här och var klev en kvinna in i någon bil och så dröjde det bara till nästa avtagsväg så dök det upp en ny flicka. Men här ute, på vischan, i en mindre landsortsstad, en vanlig vardagskväll ....? I och runtomkring storstaden Rom har vi ju sett dom, i alla stora städer så klart, men här ....
Och så alla dessa sopor .... Missförstå mej nu inte, det är inget försök att göra en poäng av just begreppet "sopor", det blir bara så erbarmligt sorgligt när detta dyker upp, sida vid sida. Till på köpet åker vi fel så vi betar av mycket fler gatstumpar än vi skulle gjort under vanliga omständigheter. Så när Lina går för att fråga efter hotellets adress och inte kommer tillbaka alldeles strax blir jag alldeles uppjagad och är fullt övertygad om att hon blivit .... Och kan jag lämna bilen för att leta efter henne, hon är ju mycket viktigare än alla kontrabasar och dragspel i världen. Så när hon till slut dyker upp är jag ganska uppjagad, varpå hon berättar en solskenshistoria ....
Och soporna då? Jo, dom svämmar över hela Kalabrien mer eller mindre. När vi fortsätter söderöver dagarna efter ser vi dom i vart och vartannat samhälle. En sopstrejk ligger tydligen i botten, men mer än så vet vi inte.
Ett annorlunda Italien. Jovars! Men inte finns det väl bara en bild som är den rätta?!
Jotte
9 februari, Sopor II
Vi lämnade Casa Hera och lugnet i Basilicata. Vi påbörjade resan mot Sicilien genom att ta oss in i det angränsande landskapet, Kalabrien. Vi hade bokat ett boende i Corigliano Schiavonea. När vi närmade oss och valde mindre vägar i stället för motorvägen slogs vi av mängden sopor. Det var inte bara överfulla sopcontainrar, det var berg av sopor. Naturligtvis frågade vi oss - vadan detta? I samma trakt slogs vi också av att längs vägen fanns väntande unga kvinnor, uppenbarligen prostituerade. Det var en annan sida av Italien vi mötte den här eftermiddagen. Det var omöjligt att inte bli starkt berörd och illa till mods.
Samma eftermiddag, samma trakt, helt andra möten. Vi har redan några helt galna kvällar bakom oss då vi letat adresser. Detta skulle bli ännu en sådan kväll. Kartan och verkligheten stämde faktiskt överens! Ja, så till vida att vi hittade den aktuella gatan. Det vara bara det att där fanns verkligen inte något Bed&Breakfast. Rätt så uppgivna tillfrågades en välklädd dam som just parkerat sin bil och skulle stiga in i sitt hem, fredag kväll. "Nää, det fanns inget ställe med det namnet där och joo, vi var på adressen vi hade fått uppgift om." Hon tog sig anvår fråga på största allvar och gjorde till sin uppgift att lösa gåtan. "Be er man stanna kvar i bilen här, ta på er något ytterplagg , så ska vi undersöka detta." Sen följde ett minst halvtimmeslångt sökande i mycket raskt tempo genom stadens centrala delar. In i butiker, porslinsaffär, juvelerare, bilverkstad, barberare, ringde på porttelefoner, hojtade till folk på balkonger. "Känner ni till var det finns? .... jag måste hjälpa det här svenska paret.... Vi traskade förbi sopbergen, "det är strejk, det är förfärligt, ingen organisation finns det..." Till slut hittade hon faktiskt rätt (stället finns alltså men har en helt annan adress än vad som uppgivits i min internetbokning...), skällde ut ägaren via porttelefonen och lotsade mig tillbaka till utgångspunkten, smidigt och självklart vardagligt väjande för vattenpölar, soppåsar och igenom trånga, mörka gångpassager.
Den unge ägaren till detta nyöppnade Bed & Breakfast var vänligheten personifierad. Beklagade att hissen inte fungerade (det var ju alldeles nyöppnat, bara några elektriska ihopkopplingar saknades). Självklart bar han därför också kontrabassen de tre våningarna upp. Han beklagade återigen, när jag sedan frågade efter utlovat WiFi, att inte heller det var riktigt färdigt. Dagen efter frågade jag om soporna. Han beklagade återigen att det såg ut som det gjorde, så här brukar det verkligen inte vara, och berättade att sopstrejken handlade om en demonstration för att få till stånd sopsortering. Var det så eller en lagom friserad förklaring för att passa den bild han ville ge? Han hoppades att vi skulle återomma om något år då allt skulle vara perfekt och ville gärna att vi då skulle musicera i takvåningens frukostbar.
Två människor, av många, som gör att vardagen fungerar, trots att samhället i stort många gånger är både desorganiserat och kaotiskt.
Lina
7 februari, Karnevalernas årstid
Lina
Enligt Wikipedia: Karneval är ursprungligen benämningen på tiden före fastan, och avslutas med fettisdagen. Denna tid, fastlagen, tre till åtta dagar lång, föregår fastan och innehåller frosseri i mat och fester, som kontrast till fastans avsaknad av detta. Karnevalen har förmodligen sina rötter i riter för att betvinga de krafter som håller våren tillbaka.
7 februari, Rynkepiano och ståbas
Vi öppnar båda dörrarna på vid gavel för att ljudet ska kunna strömma rakt ut och fylla dalen med, i våra öron, väl valda och välklingande sånger. Vi ska i morgon lämna det som blivit, ja ursäkta Monica och Göran, för en stund i varje fall, " vårt" älskade Casa Hera. Vi ska inte svenskt känslosamt, inte italienskt översentimentalt, nej snarare med finskt vemod, hylla allt som tillhört vistelsen här.
Men så ändrar vi oss: vi ska naturligtvis spela ute på gården, ute i det fria, i det element vi förhoppningsvis längre fram ska våga ta i besittning. Vi har valt ut våra bästa sånger, Caro Mio Ben, Fununculi Fununcula, Non Dimenticar och så slutar vi med den vi nästan är rädd för, den vi snudd på håller helig ,den man absolut INTE får spela fel på "Va pensiero, sull'ali dorate", Fångarnas Kör ur Verdis Nebukadnesar! Ett stycke med så mycket myter omkring sej att varje normalfuntad musiker inte skulle ta i den med tång ... Och då ska vi alltså framföra den som i originalutseende förutsätter stor symfoniorkester och stor kör ... Ja, det ska vi framförapå rynkepiano och ståbas. Snacka om kamikazeprojekt! Nåja, jag ska inte gå med håven, det finns inte många projekt som för mej varit så lustbetonade och spännande att fantisera kring. ÄR det så att man småsjunger operaarior inne på frisersalongerna, finns det ett folkligt musikaliskt arv kring den traditionella "bel canto-repertoiren? Och, om vi då på vårt sätt kan göra den rättvisa, låt vara med en tämligen nedbantad besättning, kommer dom då exempelvis att sjunga med när vi spelar? Eller när vi spelar en för dom känd "dänga" börjar dom då att ....? Jag vill testa ... för dessutom älskar vi ju själva dessa sånger
Det var så vi plockade ihop en 7-8 italienska sånger ... Med våra fördomar vad som är populärt men samtidigt bra musik. Därutöver vill vi ju spela litet svenskt, Olle Adolphsson, Evert Taube ... Och lite mer neutrala europeiska 1900-tals-dänger. Till slut har vi en repertoir på 20-25 "låtar" som hoppeligen ska kunna växa under resans gång.
Så farväl då Casa Hera, om det ankommer på oss ses vi säkert igen. Nu kastar vi loss för ett ny "avventura". Sicilia, here we come ... Och musiken har vi med oss, vad månne hända?
Jotte
3 februari, Trulli - ett levande världsarv
"Dessa säregna hus. Vi måste läsa på bättre när vi kommer hem."
UNESCO:s sidor ger massor av information. Korta informativa filmsnuttar finns det också.
Det finns ungefär 1600 Trullis varav en merpart i Alberobello. Husen är byggda av kalksten helt utan murbruk eller annat bindande medel. Fortfarande är många bebodda, inte minst för det jämna, behagliga klimatet i dem, sommar som vinter. En del av husen har tecken målade på taken, i alla fall tidigare målade med aska. Innebörden verkar oklar. Längre söderut i Puglia finns en annan trullityp som bara använts som förråd och som enkelt övernattningsskydd. De saknar det höga taket och är helt grå. Mer om Trulli finns i en kommentar till texten om "Resan till Italiens klack"
3 februari, Oliver twist
"Olivträd på olivträd, oupphörligt fascinerande. Otaliga var de fotostopp Jotte pockade på."
2 februari, Ljus, halmfärgad sandsten
Lecces egen barockstil - Barocco Leccese. Lina höll på att fastna bland alla ornament, kunde stannat mycket, mycket längre.
Det finns minst 7 kyrkor till i barockstil.....
1 februari, Fiskmarknad på kajen i Gallipoli
"Nu ska man bara betala också."
4 februari, En alldeles vanlig stege, jo pyttsan!
Naturligtvis måste Lina få se stegen i verkligheten, jag hade ju dessutom introducerat henne på mitt taffliga teckenspråk. På väg till Pisticci för att handla stannar vi alltså till hos Rocco, för så visar han sej heta, presentation tar vid och nu kan "vi" plötsligt samtala, utbyta information.
Jodå, stegen är gjord av kastanj, stegpinnarna är tappade in i dom längsgående stöttorna ,,, inget glapp här inte trots 30-årig ålder. Den stora nackdelen är , jämfört med aluminiumstegen som låg litet längre bort, den större tyngden hos trästegen och jag skulle naturligtvis känna på skillnaden menade Rocco. Visst, det kunde inte förnekas, och ska man släpa runt den i trasslig terräng dessutom inser även jag behovet av modernisering.
Nu återstod väl bara då själva kröningen av denna stund, allt pratande måste naturligtvis avslutas med en provklättring och Lina skulle självklart dokumentera denna stora händelse. Jag utrustas med en japansk trädsåg som används vi beskärning av mindre grenar, föses långtifrån motvilligt fram till stegen och så .....
"Up, up and away in my beautiful ... ladder" . Vilken utsikt, vilken härlig frihetskänsla, jag tror jag ska bli olivträdsarboret när jag blir stor!
Jotte
Den inledande texten om Roccos olivträd och stegar finns att läsa i texten från 30 januari.
31 januari-3 februari, Resan till Italiens klack - en roadmovie
Efter veckor av mer vardagligt leverne var det äntligen dags för lite semester. Vi siktade mot nya horisonter. Puglia, dvs den italienska stövelns klack, blev vårt mål. Men hur gör man? Vi hade bestämt att vara borta i som mest fyra dagar men packningen fyllde nästan bilen och ändå var vi oroliga att vi glömt hälften. Matsäck måste man väl ha, stekta äggmackor är ett måste på våra utflykter. Kartor och tidningsklipp från Linas välmatade Italienpärm. Den digitala utrustningen var fulladdad och alla adaptrar fick följa med. Brompton hivades förstås in. Det var bara musikinstrumenten som fick stanna hemma den här gången. Så iväg!
Målet var Gallipoli en bit ner på klackens västsida. Jotte försökte briljera med sina historiekunskaper och underhöll Lina med rövarhistorier från första världskriget. Detta skulle han senare få äta upp. Landskapet blev allt plattare. Västkusten visade sig bestå av öde semesterorter. Våra associationer gick till USA:s oändliga förstäder (som vi bara har sett på film).
Framme i Gallipoli när skymningen närmade sig bokar vi hotell via digitala hjälpmedel samtidgt som bilfärden fortsätter . Vi ville hitta ett hotell nära stationen och en alldeles särskild fiskrestaurang. För fisk var ju det vi bestämt att den här resan skulle ha i fokus. Alla tidningsurklippen skvallrade nämligen om maritima, kulinariska upplevelser. Därför hade vi prickat in Trattoria da Olga som, visar det sig, ligger 25 meter från hotellet. Musslor, ljummen bläckfisksallad, svärdfisk, fisksoppa, citronsorbet.
Fredag morgon. Fiskmarknad direkt på kajen. Inte jättestort men charmigt. (Hur många sådana finns utmed Italiens kust, månne?)
Dessutom ett ganska kort besök i centro storico, på en ö, förbunden med fastlandet med en bro. Jotte avverkade öns paradgata längs havet på Brompton. Lina tog sig gående an de smala gränderna och fick dessutom med sig uppdraget att ta reda på alla fakta om stadens vedermödor under första världskriget OM något informationsställe skulle dyka upp. På överenskommet klockslag sammanstålade vi och först då uppenbarades att Jottes historiekunskaper var i skralaste laget. Det avgörande slaget vid Gallipoli visade sig ha ägt rum i Turkiets stad med samma namn .... Det finns dessutom ytterligare minst 2 städer med detta namn, ett i Frankrike, ett på Sicilien... Ridå!
Sen tvärs över ön. Landskapet här ändrar nu karaktär och kan bäst beskrivas som ett Ölands allvar med oändliga olivodlingar. Olivträd på olivträd, oupphörligt fascinerande, trots sin oändligt likartade mångfald.
Vi närmade oss Otranto, Italiens östligast belägna stad, ett fåtal mil från Albaniens kust. Vi missade den största sevärdheten, mosaikgolvet i domkyrkan. Ett förbokat rum som inte gick att hitta förpestade några timmar men ett telefonsamtal förklarade allt, vi var inte lurade. Det var inget vanligt hotell, det var ett "hål i väggen". Vi klev direkt från gatan in i vårt sovrum. Fiskmiddag igen där dock fördomen om badortens turistfällor besannades återigen, mediokert&dyrt.
Lördag. En betagande färdväg genom det vackraste ostkusten kunde erbjuda. Otaliga var de fotostopp Jotte pockade på. Lecce var dagens huvudsak. En ”liten” universitetsstad med fantastiska byggnader i gul sandsten. Barock så det stänkte om det. Återigen kom Brompton till heders och Lina höll på att fastna bland alla ornament, kunde stannat mycket, mycket längre.
Men kvällen närmade sig. Vi enades kring det djärva språnget, vi försöker ta oss till Monòpoli, lite för långt egentligen men det kan gå. Inget förbokat nattlogi, ”men det ordnar sig säkert”, var devisen. Hur gick det då? Efter att dator och telefon brakat ihop nådde vi staden mitt i kvällsrusningen. En bilinfarktpräglad helvetesfärd, planlöst kvarter för kvarter. Efter en timme var vi tillbaka där vi började, i hamnen och gamla stan. Där uppenbarar sig plötsligt ett B&B som visar sig ha ett rum ledigt. Vi behövde inte sova i bilen! Ytterligare en fiskmåltid avverkades. Lina bangade, tog spaghetti carbonara.....
Söndag. Lördagskvällens kaos var som bortblåst. Solen sken, söndagsstämning där bilinfarkten var ersatt av ett centrum där sorlet av röster, klackar och fontäner fyllde luften och den stora piazzan befolkades av föräldrar med barn i fantasifulla kostymeringar. Det är karnevalstid.
En lockande beskrivning av ytterligare ett matställe kunde vi inte motstå. Vi chansade. Vi visste inte om den fanns kvar, om den var öppen, om det var vår prisnivå. Vi hittade dit! ”Alba Chiara”. Några skjul på stranden, enkla träbord och plaststolar, havet 5 meter bort. Vi åt sjöborrar, fiskfärbullar, pyttesmå friterade bläckfiskar, skaldjurspasta.
Resans slutmål fick vi hasta mot. De världsarvsklassade trullihusen i Alberobello och trakten däromkring. Vägen dit innehöll oändliga olivfält som höll på att försinka oss ytterligare. Väl framme fick vi fick stångas med busslaster med italienska turister men fick ändå en fin upplevelse av dessa säregna hus. Vi måste läsa på bättre när vi kommer hem igen. Varför ser de ut så här?
Tuff hemresa i mörker. Semestern slutar i ett lite kallt och småruggigt Casa Hera. Fullmatade med intryck och med en bister lärdom i bagaget. Det är inte alltid det bästa att ordna nattlogi samma kväll som man ska använda den. (Men det lockar oftast mer att lite på turen och den spontana känslan.)
Lina&Jotte
